Newly

Har ni saknat mig?
Jag har ju varit borta så länge...
Jag har saknat er i alla fall.
Nya bloggen är invigd nu, du kommer till den här.
Ha en bra kväll.

It's good night, not good bye.

Jag har börjat fundera på att bryta upp.
Det är inte lika kul att blogga längre. Det har snarare börjat kännas som ett tvång istället för någonting kul. Jag vet inte om det är bloggens fel, eller om det helt enkelt är så att jag inte har samma behov av att skriva av mig längre, att bearbeta, att dela med mig. Det får helt enkelt tiden visa. Men jag tänker i alla fall försöka igen.
Jag har trivts väldigt bra på societetstrasket, det har varit mitt andra hem, och mot slutet har jag fått fler att dela det med, men numer känns det inte lika intressant att skriva om sig själv längre. Jag skriver mer för att ni ska läsa än för att jag ska må bra. Jag älskar att blogga, men jag tror att det är dags att dra vidare nu. Jag har aldrig haft en blogg som varat så här länge, innan har de sträckt sig över max ett års tid, den här är snart uppe i två.
Jag tänker inte fira tvåårsdagen, utan jag säger farväl här och nu. Jag ska bilda en ny blogg, jag måste bara komma underfund med vilken adress denna ska ha. Societetstrasket är ju numer taget, aldrig mer användbart. Jag har ett nytt namn i tankarna, det ska bara bearbetas lite. Dessutom måste jag ändra mitt koncept. Jag älskar Societetstrasket, designen, texten, utformandet, enda problemet är att jag inte vill upprepa mig. Om man flyttar någonstans, är det ju för att börja om på nytt, inte för att hålla fast vid det gamla.

Jag vill att nu håller till godo, när den nya bloggen är uppe och igång kontaktar jag er. Tills dess, ha ett bra liv

Kramar Emem

Torsdag

Idag har varit en Emem-hatar-dag. Det är sådana dagar när hon har gestaltningar och liknande.
Idag var som sagt en sådan dag.
Det var jättestort, Janne hade bokat källarsalen på Saga, så där fick vi vara och spela upp, som på riktigt liksom! Vi hade fått olika premisser som vi skulle utgå ifrån när vi satte ihop våra manus, och min grupp hade "Jag skulle gärna vilja vara liten igen, men jag ångrar inte att jag växte upp". Det gick faktiskt riktigt bra, jag var nervös som bara den, och det var ju inte så kul, men bara det att man inte såg publiken gjorde allt så mycket enklare.
Det här var den andra föreställningen någonsin som jag tyckte var kul. Vad är det med mig? Vad håller jag på att förändras in till?

Nationella prov

Nationella prov.
Detta hemska fenomen, som man aldrig kommer undan under sin tid som elev.
Idag, Svenska delprov B, den skriftliga delen.
Jag trodde jag seriöst skulle dö.
Nej det gjorde jag väl inte, men överdramatisk är mitt mellannamn.
Jag frös, jag svettades, jag hade ont i magen, jag hade värk i hjärtat, och allt detta på grund av att jag skulle göra precis det som jag är bäst på.
Skriva.
Hallå! Wake up Emem!

Så nu sitter jag här, efter 120 min istället för 300, och är hur lugn som helst. Jag fryser i hela kroppen, men det är nog bara datasalens fel.

Vad jag skrev? En krönika om min hemska uppväxt.

Nej, inget särskillt... Städar bara... Det vanliga

Alla som känner mig vet att städning inte är min favoritsyssla, och att mitt rum aldrig är helt och hållet i ordning. Alltid ligger det någonting, någonstans.
Men mensvärk, huvudvärk och fortfarande feber kräver radikala tillvägagångssätt. Hela förra veckan spenderades med att titta på Grey's Anatomy, Heroes och Private Practice, men nu var avsnitten slut, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. (Vet ni hur frustrerande det är att inse att man kommit ikapp USA i sina serier, och med andra ord kanske måste vänta flera DAGAR på nästa program? Nej, jag trodde inte det. Det är hemskt.)
Så mot bättre vetande rensade jag klart min garderob, som jag började rensa i fredags, och efter det tog jag tag i att städa och rensa mitt rum. Det höll värken i schack, och det hände ju någonting.
Inte bara är mitt rum nu RENT (inte dammsuget, det finns en gräns), utan jag har också rensat bort tonvis med papper och prylar. Mensvärk är den absolut bästa motivationen för att bli av med saker, jag lovar.
Det finns vissa saker jag kommer att sakna om två månader eller så och då inse att jag slängt för länge sedan, men det är en risk jag får ta.
Mitt rum är nu helt skinande rent.

Nästan^^

Influ'

Så hade man nog åkt på influensan.
Feber i drivor, huvudvärk ut ur öronen, och ont i kroppen att man helst bara vill, komma på ordet som jag har på tungan men som på grund av luddet i huvudet har svårt att ta sig fram. Jag vill skjuta rygg fast inåt liksom, för att det är den enda ställningen som inte gör ont.

Äh, vi återkommer en annan dag istället.

Min handledare ringde dessutom idag och frågade hur jag mådde, och om jag skulle kunna tänka mig att följa med till Vifolka på tordag och prata med nior.
Eh, nej jag tror inte det. Om jag aldrig behöver komma tillbaka dit skulle det vara super.

Autumn,

Veckor försvinner så fort.
Swoooosh så är plötsligt höstlovet borta. Mitt sista höstlov.
Sundsvall är en underbar stad, med det vackraste campus jag någonsin sett. Kärlekkärlek! Dagarna hos My innefattade stadsvandring, bio, universitetsfest, film, god mat, skratt, ABBA, fika och shopping. Resan dit innefattade dessutom 1,5h väntan i Stockholm eftersom tåget dit blev försenat, och detta resulterade i att jag missade min anknytning. Men då kom Kookie som en räddare i nöden hela vägen från Sundbyberg och väntade tillsammans med mig.
Sedan kom jag hem igen på tisdagen. En händelsefattig onsdag följdes av att en viss Malini fyllde 18år på torsdagen. Jag och Emme och Elle bjöd på överraskningsfika på Café M, där dessutom jag och Emme gjorde ett katastrofalt försök att gömma oss ibland kuddarna.
Den kvällen var det så dags för Bokklubbens första filmkväll, då vi såg Den Engelska Patienten. Johanna kunde tyvärr inte komma, men Jag och Emma och Alex kurade upp oss i soffan hemma hos A och tittade på den. Boken var en av de sämsta jag någonsin läst, men 2.5h filmtittande har faktiskt aldrig gått så fort någonsin. Filmen överträffade åtminstone mina förväntningar.
Nu ska vi antingen läsa Shakespeare's Så tuktas en Argbigga, och sedan se 10 orsaker att hata dig, som bygger på den, eller Flickan med pärlörhänge av Tracy Chevalier.
Mys Mys:)
Allhelgona firades uppe i Torsby, där de tände ljus för morfar i kyrkan både igår och idag. Idag hade vi sedan knytkalas hemma hos morfar med alla familjer representerade. Familjemiddagar är alltid... intressanta.

Dessutom så har nu den första snön fallit! Jag har det på kort, och det är vackert och ger mig julkänningar till tusen. December? Nehe, inte än...

MY!

Jag tänkte bara ge en kort inblick i hur det är här i Sundsvall, innan det är dags för Universitetsvisning.

Tåget var försenat hit så jag fick vänta 1,5h i Stockholm, för att sedan inte få någon ordentligt ställe att sitta på.
My är helt underbar, liksom Sundsvall.
Igår var det lite shopping (alltså, väldigt mycket shopping!), Rallybrudar på bio (woooa!) och fest efteråt.
Lyckat so far.

Sista höstlovet

Snart börjar höstlovet, något som jag längtat efter jättelänge. Egentligen borde jag plugga då, för att komma ikapp, men det kommer jag inte göra, för jag kommer inte ha någon tid.
För ikväll kommer jag vara i Sundsvall hemma hos my My!:D
Jag har saknat henne jättemycket!
Så från och med idag och fram till tisdag kommer jag att vara vegetarian, fine by me.
Och från och med idag och en vecka framåt kommer jag ha mitt sista höstlov i världshistorien, någonsin.
Good bye. Aldrig mer.
Sorgligt.
Vemodigt.
Hemskt.

Hurra

Idag fyller faktiskt världens finaste Noel 4 år!
Hurra! Glitter och ballonger!

Födelsedagskalas var det väldigt länge sedan nu. Flera år sedan, men idag blir det av.
Hipp hipp hurra

HSM

High School Musical.
Någonting speciellt.
Igår var det premiär, och jag och Sophie var där.
Jag ville mest bara se den, för att ha sett den. Och vad är inte då bättre än att gå på biopremiär?
Största salongen i Linköping kallas China, och den var helt proppad med folk. Jag och Sophie var säkra på att vi skulle ha varit äldst, och resten bara var 14åriga skrikiga tjejer, men vi kunde nog inte ha varit mer fel.
Tjejerna var ju där så klart, men inte i den utsträckningen vi trott. Men när Troy(Zack Efron)'s ansikte dök upp suckade nästan hela salongen längtansfullt.
Och resten av kvällen spenderade jag med att lyssna snarare på salongen, än på filmen.
Men den var bra, inte alls lika bra som första så klart, och de hade gjort den alldeles för stor så de klarade inte riktigt av att genomföra det, men den var mysig ändå.
Man ska ju ändå ha sett allihop för att man ska ha sett allihop.

Sv.

Ångesten byggs sakta upp inifrån.
Ont i magen, ont i magen.
Paniken börjar krypa i kroppen.
Jag svettas.
Andningen blir ansträngd, andetagen fler.
Nej nej nej skriker någon!
Men oj, det var ju jag.
Jag vill inte!
Benen börjar skaka.
Måste hålla rösten stadig.
Titta på pappret, inte på dem.
Det här är lugnt. De är inte där.
Andas in andas ut andas in.
Nej för fort! Lugn, lugn, lugn.
Vad står det? Jag ser inte. Jag minns inte.
Paniken kommer närmare.
Inte nu. Bli klar först, sedan är det okej.
Inte nu!
Klumpen i magen växer, det svartnar för ögonen.
Finns det någon väg ut!
Ont i magen, ont i magen.
Jag vill inte mer! Det här går inte!

Take my mind off of things

Eftersom jag har haft ont i magen av nervositet i över ett dygn nu så kände jag verkligen inte för att ha träning igår. Speciellt inte efter förra träningen, då jag höll på att koka över av återhållna agressioner på grund av en enda person som förstörde hela mitt och Malins upplägg. Och dessutom så hade vi ju ingenting direkt planerat som jag skulle tycka var kul, men däremot saker de kunde klaga på, så jag var inte pepp alls.

Men jag vet inte vad det var med dem igår, eller förra träningen om vi vill det. Igår lyssnade de på allt vi hade att säga, de klagade inte (bara liiite, och det ignorerade vi bort), och det märktes att de hade roligt, vilket gjorde att vi hade roligt.

Vi avslutade med att ha straffturnering den sista kvarten (eftersom de inte ville sluta), och jag stod en omgång.
Ah vad frustrerande!
Första varvet släppte jag in fyra mål, andra släppte jag in tre, tredje släppte jag in två.
Så då var det jag mot Ebba och Linn.
Och jag fick inte tag i bollarna!
Det var hemskt.
Jag vann en omgång, men då tog jag ju BÅDAS skott, vilket gjorde att vi var ju fortfarande tvugna att fortsätta.

Det blev till slut oavgjort, och jag var mycket irriterad på mig själv.
Men på ett bra sätt.
För en timme hade jag ju helt och hållet glömt bort vad det var för dag idag.

Svenska nationella

Paniiiiiiik!
Jag ska ha muntligt Nationellt prov i svenska idag.
Alltså ska jag stå framför klassen i fem minuter och prata om någonting som jag själv valt att utgå ifrån.
Halva klassen redovisade förra veckan, vilket betydde att jag fick massor med idéer som jag inte kunde använda, och den idén jag hade krossades rejält av att Astrid hade precis samma ingång, precis samma inledning, och roughly samma upplägg som jag hade tänkt att ta!
Så då ville jag ju inte också ta det.

Jag är visserligen nöjd med det jag kommit på, men det gör ju inte saker och ting lättare. Jag måste ju fortfarande redovisa.
Inför klassen.
I fem minuter.

Inte heller blir det lättare av att ligga vaken och tänka det där måste jag säga, och det där måste jag få med, och så där kan jag ju inte säga, och det här kommer gå åt helvete! natten innan, med andra ord inatt.

Jag har panik! Jag klarar inte det här! Och jag är säker på att det kommer gå åt skogen.

Åh, min mage!

Walls of wonder

Wonderwalls var vad jag brukade kalla dem. När jag gick i åttan och trodde att livet kretsade runt mig.
Nu är jag fyra år äldre, och vet att den gör det. Och när den inte gör det, ser jag till att få blickarna kastade på mig, på ett eller annat sätt.

Nej, åter till Wonderwalls, det var så de hette back then, numer kallar jag dem vänner, riktigt bra sådana, som man kan berätta vad som helst för och de lyssnar. De förstår.

Igår var jag hemma hos Sötmalin och hon gjorde precis det. Då vi inte whinade över att träningsplanerandet gick åt skogen och förolämpade varandra och folk som inte var närvarande, vilket var väldigt mysigt, så lyssnade hon på mig, och tyckte synd om mig.
Idag var det Emme som lyssnade.
Åh vad jag behövde det, bara få spy ur mig av mig själv.
Mina wonderwalls.
Mina älsklingar.
Mina vänner.

Because maybe
You're gonna be the one who saves me ?
And after all
You're my wonderwall

Chokladparty

Igår var det chokladkväll hemma hos Emme och Mia.
Tänk er det godaste som finns i världen, vilket näst efter Colanappar är choklad, och tänk er ett rum fyllt med enbart vänner. Tänk er att alla vänner har bakat någonting med Choklad i och att ni dricker te och pratar hela kvällen.
Visst låter det väldigt mysigt?
Det var det också.
Helt underbart.
Jag hade bakat den mytomspunna Espressokakan, Annie en Chokladcheecake, Sabi hade ordinära chokladbollar med sig, Malini hade med sig en kaka med choklad i och någonting väldigt gott ovanpå, Elin hade med sig chokladpraliner, och Vickey, och Carro och Danne hade bakat kladdkakor.
Och det var så gott. Allting.
Och så drack man te till det, och pratade, och fnissade.
Och för en kväll kunde jag glömma mina bekymmer. För en kväll kunde jag få vara som alla andra.

Habit-hole

Hej allesammans. Jag heter Emma, och det är jag som bor här. Jag brukar poppa in ibland, förut var det ju lite mer frekvent. Jag tänkte att ni kanske hade glömt varför ni faktiskt brukar komma hit.
Jag har själv nästan glömt det. Tänk så fort man kan ta sig ur en vana.
Och så fort man kan återfalla in i den.
Jag hoppas att jag snart återfaller in i bloggandet, det vore kul.
Jag saknar er.
Tack för att jag fick hälsa på.
Eller just det, jag bor ju här.
Tack för att ni kom förbi.
På återseende.

Student 2009

Det var mössprovning idag, så att vi kan beställa våra studentmössor.
Min mössa kommer att gå på 850kr om någon är nyfiken.
Det tycker jag är väldigt väldigt dyrt.
Men jag kommer ju bara att ta studenten en gång.

Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning

• Välja om jag ska läsa CAE (Certificate for Advanced English) eller FCE (First Certificate in English)
• Skriv om resan och lärdomar i Brighton på tyska
• Hitta information om Röda korset i Tyskland (alltså die Rote Kreutz) som jag ska ha föredrag om på fredag
• Skriv klart Brighton dagboken (eftersom den försvindat!)
• Läs ut Catcher in the Rye
• Skriv novell 2 och 3 på projektarbetet
• Samla fakta till SveSO-lektionen imorgon om det sociala skyddsnätet i Sverige/England
  
• Välja vad jag ska prata på det svenska nationella provet nästa vecka
• Skriva den skriftliga delen i Bildanalysuppgiften till SO-Fi-Scen gest-kul/idé historia uppgiften
• Matte
• Idrottsuppgift, det så kallade Fallet Charlotte
• Forska om ett Säkerhetsrådsland-land inom Naturkunskapen
• Skriva en essey på engelskan
• Skriva en uppsats på biologin kopplad till det Günther-arbete vi gjorde i våras
• Analys av teatern jag och Lotta och Julia var på i fredags.

Där har ni mitt liv på en pinne. Ni kanske förstår varför mitt bloggande inte ligger på topp? Just nu tar jag en välbehövlig paus.

-_-

Det blir väldigt dåligt med bloggandet just nu, ett inlägg i veckan är ju rätt så dåligt. Anledningen ligger i att jag har för mycket att göra. jag hinner inte blogga helt enkelt. jag försöker hinna ikapp mig själv och mitt eget liv, och då är det svårt att hitta tid till att blogga om det liv jag inte ens hinner med.
Jag hoppas ni förstår.
Det vet jag att ni gör.

Arvika

Helgen spenderades i Arvika, hemma hos Viktor och Pernilla och Björn, och det var väldans trevligt.
Även om Viktor hade skyhög feber och helgen försvann i ett nafs. Myshelg är en myshelg även om man inte gör så mycket.
Vi tittade på film, lagade mat, åt god mat, spelade sällskapsspel (jag vann, utklassade Björn!!! Pernilla också visserligen, men att vinna över Björn, det kan man leva på länge), skrattade, pratade, busade med katterna (fast Viggo nog mer är en hund. 6 kilo kattunge), och jag följde även med Björn till skjutbanan i lördags och sköt. Det var jättekul!=D Och även där var jag bättre än Björn! Det var en bra helg.
Jag och Viktor satt i soffan igår och tittade på barnprogram nästan hela dagen. Han satt bara lutad mot min axel och gjorde väldigt små handrörelser. Typ kliade mig på armen, eller pillade med lappen på nallen.
Men han var så söt och go' och mysig så det förslog och blev över.
Som alltid.

Huvudstad

Igår var jag i Stockholm.
Quite spontaniously.
Jag bestämde mig för det i torsdags, att jag ville bort bort bort, bara få vara helt själv, vandra omkring i Gamla stan...
Så jag åkte dit!
Det var jättemysigt. Hela förmiddagen gick jag omkring alldeles själv, SF-bokhandeln fick väl sina välförtjänade två timmar, antikvariat fick någon timme de också, klädaffärer ut och in och allt var för dyrt, och halv fyra gick jag och hämtade Kookie på hennes FU, och så gick vi omkring tillsammans istället.
Fika, presenter (eftersom någon fyllt 16 för jättelänge sedan), och runt runt runt i Stockholm var vad vi gjorde.
Hon är en mysig filur.

Jag köpte tre stycken böcker; en nytryckning av den första översättningen av Alice i Underlandet (som jag nu har tänkt att jag ska läsa för första gången, och slå fast att den inte är bra), Den engelske patienten (som vi just nu läser i bokklubben och som inte gått att hitta någonstans alls!) och den första boken om Skivvärlden av Terry Pratchett eftersom typ 9 personer nu sagt att "Den måste du läsa Emma!"
Så nu ska jag läsa den.
Underbar dag.

Autumn

Idag var det kallt.
Jättekallt.
När jag skulle cykla till skolan kände jag att mössa, vantar, halsduk och vinterjacka hade känts så rätt just nu. jag frös i min lilla kavaj. Imorgon kommer hela kittet på, tänkte jag.
Det luktade grillad korv. Det är en lukt som, konstigt nog, nästan alltid är närvarande på hösten, det är höstlukten.
Grillad korv, öppen eld, Fritis och höstlov.
Så luktar det.
Så är det.

Handboll

Idag är det lördag.
På lördagsmorgnar är det tänkt att Emem ska träna ett litet gäng flickor i handboll.
Det har hittills inte inträffat, eftersom hon har lyckats vara upptagen varje träningstillfälle (vilket är två gånger i veckan); Brighton, ögonsjuk, febersjuk, sådana saker, men idag var det första träningen.
Vi spelade match. Mot allas ärkerival RP.
Vi förlorade tyvärr matchen med två bollar efter ett underläge på fyra i halvtid. Men det var en bra match, kämparglöd i överflöd.
Det var kul att se.

Fika

Jag var trött på att vara sjuk idag, det var inte alls kul längre att ligga hemma i ett mörkt rum, så jag åkte in till stan och träffade Jess och Hanni istället.
Okej, det är inte hela sanningen.
Hanna åker tillbaka till Norge imorgon efter en vecka i Sverige vilket betydde att det här var sista chansen att träffa henne innan jättelänge! Jag kände mig väl egentligen inte 100%, men en fika på stan med mina treor (som för alltid kommer att vara mina treor, hur gamla vi än blir) orkar man alltid med.
Chicolata blev det, en kopp te och en chokladboll.
För det var jag värd efter den hemska veckan jag har haft.

Ögon

Jag har haft världens konstigaste åkomma i tre dagar.
Ont i ögonen.
Vilket kanske i sig inte låter så jättekonstigt, men om jag säger att de inte varit irriterade, de har inte kliat, det har inte synts att de har varit sjuka, då börjar det kanske bli lite konstigare.
Min läkare trodde att det var muskelrelaterat, och det är jag nog böjd att hålla med henne om.
Ont har det gjort i alla fall.
Så in i den.

Måndag

Idag hade jag vattengympa igen, alltså var det en eftermiddag med småtrollen som gällde.
AH! Min trollabstinens är någonstans i skyn nu, JAG MÅSTE TRÄFFA DEM!
De var mysiga som alltid idag. Simon ville leka, och Noel ville kramas. Och så lekte vi kurragömma bakom gardinerna.
Barnvakt, *blinkblink*

Vattengympan var i sin tur jättejobbig, och jag mådde inte alls bra varken innan under eller efter.
Men när sista låten går på så sparkar man ju för allt man har ändå. Vem bryr sig om lite illamående? Det är ju slut nu.

Brighton

Brighton Brighton Brighton...
Vad kan man säga?
Helt jävla underbart till att börja med kanske?
Helt otroligt!
Jätteroligt, jättemysigt, jättecoolt!
Jag vill tillbaka, en vecka går faktiskt alldeles för fort.
Jag vill tillbaka nu.

Det är så svårt att återberätta en hel vecka, tar så lång tid. En bild säger mer än 1000 ord heter det ju, så jag kommer istället att lägga upp bilder på bildbloggen, och förklara saker och ting.
Ni kommer nog fortfarande inte förstå, hur underbart allting var, hur underbart fint allt var, hur underbara alla männickor var, hur underbart vädret var, hur Brighton visade sig från sin bästa sida. Ni kommer inte kunna förstå, en ni kanske kan få en liten uppfattning, en liten hint, och allt blir inte pannkaka.

We wish you a happy birthday and a happy new year

Mami fyller år imorgon.
Älskade Mami.
Blir jättevuxen.
Och eftersom jag ska flyga till England då tyckte vi att vi kunde fira henne idag istället.
Vi skulle ha åkt till Kikkobar, men det blev inte riktigt så för pappa ligger sjuk.
Istället ordnade vi take away och så åt vi hemma.
Och så fixade jag efterrätt.
Det blev mycket bättre tycker jag.
Vårrulle. Sushi, åtta bitar. Varm banan med glass.
Underbart.

Av mig ska mamma få en ljuskrona som hon kan hänga på verandan. Det är lugnt att jag skriver detta för hon har redan fått den för länge sedan. Och hon blev jätteglad.

Important stuff

Jag har tappat min plånbok.
400 pund. 100 kr. 1,50 kr. Kontokort. ID-kort. Kopieringskort. CSN-kort. Tågkort. Patientkort. Apotekskort. Foton. Stämpelremsa.
Allting bara borta.
Imorgon åker jag till Brighton, jag hade tänkt att ha med mig min plånbok då. Det verkar inte som det riktigt kommer att bli så...
Jag hatar det här! Jag har haft panik hela dagen över detta. inte för att det inte går att lösa. Allt går att lösa. Utan för att jag är så slarvig! Jag tänkte när jag skulle cykla iväg idag att plånboken ligger inte så stadigt där, men det går nog ändå.
När jag kom hem var den borta.
Jag har gått fram och tillbaka två gånger, mamma har gått fram och tillbaka en gång, vi har kört bil där.
Den lägger inte kvar.
Någon har tagit den.
Dumt.

Ordkrig

Poetryslam är kul!
Jag och Mia och Joss och Lotta var på det idag.
I Norrköping.
Vi åkte tåg.
Och det var så underbart att det finns inte!
En av Mias kompisar skulle uppträda, så egentligen åkte vi ju dit för hans skull, men det blev så mycket mer.
Och nästan alla var jätteduktiga, framförallt i andra "boutet" (deltävlingen), det när Stubbe var med (Coolaste namnet ever!). Vi agerade jury och 7.0 var typ, ja då var det bra. 8.0, då var det jättebra. Och 10.0, då fanns det inget bättre i hela världen.
I det första boutet låg väl vårt genomsnittsbetyg på någonstans 6.7 kanske. I bout nummer två var det uppe på 8! Så stor skillnad var det. Stubbe kom fyra. Hade han varit i första boutet hade han kommit topp tre.
Det var surt.
Men alla var super.
Och jag hatar tåg, för de går alltid hem för tidigt. Framförallt när jag är med Maria. Men det var underbart, och vi ska på Poetryslam-SM i maj!
Då är det också i Norrköping.
Det ska bli kul.

Men jag kan inte sova mamma. Mamma. Mamma! MAMMA!

Nu var det länge sedan, länge sedan jag skrev någonting konstruktivt, något innehållsrikt, någonting bra. Något man kan stå efter.
Idag hade vi scenisk gestaltning för första gången i hela trean, och för första gången sedan vi började ettan tyckte jag att det var kul. Det händer aldrig. Jag hatar scenisk, hatar allt med teater, det är tråkigt, det är jobbigt, det är hemskt.
Men idag, idag var det kul. Vi fick ett papper med helt sjuka scener, som på något sätt egentligen hängde ihop, fast man knappt kunde hitta ett samband, och sedan skulle vi tolka dessa och göra en egen föreställning utifrån dem. Och det var JÄTTEKUL! Jag kom i en supergrupp, vilket ofta spelar in. Jag kom med chilla Juli som utan att bli för mycket är jätteentusiastisk, på ett bra sätt. Hon kan få en att ryckas med. Jag hade coola Astrid som älskar teater, som älskar att agera, och som gör det så extremt totalt jättesuperbra att man bara kan bli GLAD när man ser henne. Jag kom med lilla Anna som alltid tar allting seriöst och som alltid försöker göra det bästa hon kan i alla situationer, och som alltid gör det bra. Jag kom också med Kalle, som är super, och trevlig, och seriös och cool om han bara inte har hela killgänget bakom sig, för då blir de alla instängda. Avskärmade.
Och så var det lilla jag. Emem som inte tycker om teater, mest för att hon tycker det är tråkigt. Hon vill inte, orkar inte, står inte ut.
Men idag, idag ville jag och idag gick det bra! Vi hittade ett sammanhang i denna absurda text som inledde med en mamma och ett barn där mamman var hitleranhängare och visade sin femåriga dotter att Hitlerhälsningen var den rätta. Det övergick till en kvinna som var så äcklad av allting, och framför allt av människor som sover, kvinnan förvandlades till någons mamma, en mamma som höll på att falla sönder, och barnet försökte få henne på bättre humör genom att ge henne komplimanger, men mamman kunde inte ta det när barnet berättade att det inte kunde sova, och allting avslutades med att det här barnets far (en koppling nog ingen förstod alls) berättade för henne att allt skulle bli bra, bara han filat klart på den här... kontaktannonsen. Sedan skulle han skicka in den. När han var helt nöjd. Då skulle allting bli bra. När han skickat in den.

Det var underbart!

Backpacker

Jag vill ut och resa!
Jag vill åka till Nya Zeeland, till Australien, besöka Kina, Indien, Japan, Egypten. Jag vill tågluffa genom Europa, jag vill uppleva landsbyggden i Frankrike, Tyskland, Italien, jag vill båtluffa i Grekland, jag vill arbeta som volontär i Afrika.
Jag vill bort från Sverige, så att jag sedan kan komma hem och säga; här bor jag. Där står min säng, där hänger mina tavlor. Det är mina böcker som står i bokhyllan, det är min röra som ligger på golvet.
Det här är jag.

"Det var din väska dom sprängde!"

Den stora snackisen just nu, i alla fall i min familj, handlar om 85 åriga Mary som blev klassad som terrorist på en resa till Frankrike, och fick sin väska söndersprängd.
Jag tycker att det är en av de sötaste historierna på väldigt länge, och precis vad man kan behöva. Jag hade inte läst artikeln om henne förrän idag, även om jag har hört historien, men den fick mig att le.
Jag skulle också kunna tänka mig att bli klassad som terrorist när jag är 85 år. Är det någon gång man ska vara terrorist så är det väl när man har hela livet bakom sig?

Trill och Trull

Idag, idag var det äntligen trolldags igen!
Äntligen fick jag vara barnvakt igen!
Jag har saknat min veckodosering av troll, jättemycket.
Men idag var det dags igen. För trollföräldrarna ville gå på bio, äta middag, komma hemifrån! Och då finns jag där som en räddande ängel.
Spagetti och Köttfärssås, Pingu, Bolibompa och Tekalas hann vi med innan de små trollbarnen slocknade tio över sju och tjugo i åtta.
Underbara.

Mysdag inför the big B

Vi vet vad vi ska jobba med i Brighton nu.
Vi vet vem vi ska bo med.
Vi hade en mysdag idag när vi gick igenom saker och ting.
Jobb, hur vi känner, vad vi vill att andra ska göra.
Sådana saker.
Jag ska jobba på The Red Cross, med administration. För två år sedan satt eleverna i receptionen och tog emot samtal. Liiiiite skrämmande. Men jag ska ta det som det kommer ha jag tänkt, jobbet är inte det viktiga. Jag intalar mig det i alla fall.

Vi målade kroki också, -ish. Vi målade av varandra, utan krav på prestation, men med kläderna på.
Jag målade av Malin, Malin målade av mig.
Vi målade med fötterna.
Det var jättekul!:)
Och jag ska sätta upp Emem på väggen, för det ser faktiskt ut som jag, -ish. Det är det första porträttet någon målat av mig. Och även om min kreation inte såg ut som Malini, så såg de ut i alla fall.
Det var avslappnade.

Inte lika viktigt plötsligt

Jag träffade Jessica idag, för första gången sedan i våras.
JAG SAKNAR MINA TREOR!
Det blir aldrig samma sak om man inte träffas i skolan varje dag, plötsligt försvinner de bort.
Jag är kvar nu.
Jag spontanträffade Maya också, vilket också var första gången sedan i våras.
Varför försvinner folk? Varför träffas man inte lika ofta?

Jag och Jessica sa att vi skulle träffas snart, kanske ta en fika, eller bara umgås. Det kommer dröja länge innan det händer.
Det brukar bli så.
Men jag vill nu!
Saker och ting blir aldrig som man tänkt sig.
Det är synd.

Emem och Tonks på nya äventyr

Psst.
Jag har nu skaffat en "bilddagbok".
Ha inte för stora förhoppningar, den är bara liten. Jag vet inte om det kommer att gå.
Men nu finns den där i alla fall, bara att glutta in på och kika runt lite.

Kan ju samtidigt flasha lite med min andra blogg (eller tredje blir det väl nu, med fotobloggen), där jag publicerar mina noveller.
Jag har hittills bara lagt upp en sedan jag startade den, funderade på att lägga upp en i månaden från början.
Det blev inte så, får se om jag orkar någon dag snart.
Blinkblink.

Överprestera

Paralympics är väldigt underhållande tycker jag.
Mycket roligare än OS.
Tänk dig att simma när du inte har någonting annat än en arm. Inga ben, och bara en arm.
Eller springa 800meter utan att kunna se.
Det är riktigt imponerande.
Och Sverige är ju bra för en gångs skull.
I väldigt mycket.
Det är bara synd att det aldrig visas på TV.

Sunny Sundays

Idag har jag varit hos farmor och farfar.
Farmor behövde en lektion i mobilhanterande, och jag hade lovat henne att jag skulle undervisa. Så vi satt en stor del av förmiddagen och lärde in hur man ringer, hur man svarar, hur man skickar SMS, hur man skickar MMS (coolt), hur man tar bilder, och lite var alla funktioner finns.
Det var mycket trevligt. Det är underbart att umgås med äldre människor, inte bara för att de har väldigt mycket att berätta om, ett helt liv, utan också för att det blir avslappnat på ett helt annat sätt. Jag försöker hälsa på farmor och farfar så mycket jag bara kan, även om det inte blir så ofta ändå.
Jag tog många bilder också, och jag funderar på om jag ska starta en fotoblogg vid sidan av den här, eftersom jag numer ratar Bilddagboken, och inte vill bombardera den här bloggen med bilder (eftersom detta inte är en fotoblogg). Jag tog väldigt många fina bilder idag, på människor jag tycker om. Trollfamiljen kom nämligen också dit framemot eftermiddagen. Vi fikade (med mina nybakade, goda bullar som Noel sa var jättegoda, och som Simon åt upp nästan hela av), och dansade, spelade piano och så var det TV-program på TVn också.

Farfar var dessutom glad och pigg för en gångs skull. Underbara älskade farfar. Igår hade farmor och farfar varit i Vena (där farfar är född och uppvuxen, där farmor undervisade - där de en gång för länge sedan träffades och inledde min framtid) och firat 50 års jubileum av skolan som farmor undervisade på som nyexaminerad lärarinna. Det hade tydligen varit väldigt trevligt, och det var intressant att lyssna på när de berättade om livet på den tiden. Farfar berättade om gamla "flammor" och älskarinnor som han haft och träffat på igår, farmor om hur de två träffats och om gamla elever. Det var jättemysigt.

Älskade farmor

"Vad tar du kort på nu?"
"Dina händer."
"Nej usch, varför då? De som är så fula."
"Jag tycker inte det."
"De är ju alldeles gamla och ser inte alls ut som de brukade."
"Jag tycker att de är vackra."

Valkampanj inför valet av ny snäck-president

För fyra år sedan skrev jag en text mitt i natten om syrsor som drack te i grannens häck.
Jag kunde i sova, och gick då ut på balkongen för att få luft. Nerifrån häcken kom det det ena höga gnisslandet efter det andra, och när den första syrsan slutat började nästa. Det lät som ett sällskap tanter som kacklade i mun på varandra.
Jag gick in, och skrev ihop en text om händelsen på kanske fem minuter, en text som jag än idag kan tycka är lite smårolig.

Igår kväll var det så dags igen. Men den här gången var det inga syrsor.
På väg hem ifrån tåget såg jag till min förvåning hur tusentals små snäckor hade krälat sig in på trottoaren. Jag har aldrig någinsin sett så många snäckor förut i mitt liv, och jag fick akta mig noga för att jag inte skulle trampa ihjäl dem, vilket jag nog lyckades göra ändå.
Det kändes som snäckorna var på väg någonstans, till ett möte of some sort. Det kanske var dags för det årliga snäck-konventet, eller så kanske det var snäck-val. I vilket fall som helst kryllade det av dem. De är ju inte lika högljudda som syrsorna, men de står och agerar efter någonting som jag tycker är väldigt klokt:
Bara för att det tar lång tid att nå målet, betyder inte det att målet är mindre värd. Man ser bara mer av själva resan.

Bullar

Jag hade bakat bullar, och kände att man var ju tvungen att smaka på dem innan man la ner alla i påsen.
Egentligen skulle de ha gjorts igår natt, så att Johan kunde få några stycken, som tack för hjälpen med att bota Albert. Då hade vi ingen jäst hemma.
Jag åkte och köpte jäst, och bullar blev resultatet.
Förutom att bullarna måste smakas innan de påsas, så kände jag ett stooort behov av att dricka te också.
Kanske att jag tog i litegrann när jag tog en hel kanna, men samtidigt ville jag att den första bilden jag tog som skulle upp på min blogg med min nya kamera var tvungen att innehålla en tehuva (det där kom jag på precis nu, jag kände egentligen bara för att använda tehuvan, utan någon bakomliggande orsak).
Så här har ni då ett bildbevis för att jag faktiskt är uppe mitt i natten och bakar bullar.
Det finns viktigare saker att göra, bättre sätt att spendera nätter, men just inatt bakade jag bullar till farmor. Och just i natt kände jag för att dricka te halv tre.

Vem tror att jag kommer somna innan fem?
Det är grönt te, och jag är jättetrött. Det är nog inga problem alls.

Schneckenudel

Vem ställer sig och bakar bullar mitt i natten?
Emem räcker sakta, lite generat, upp handen.

Grabbigt

Idag har varit en riktig ordentlig grabbdag.
Först så var ju då träningen inställd i morse, eftersom herr- och damlaget hade lagt in ett träningsläger (utan att informera någon), så istället följde jag med Alexander och två av hans kompisar in till Linköping. De skulle till Musikbörsen först och sedan drog vi ut till Tornby. liksom resten av Linköping med omnejd.

Det är en helt annan sak att gå i affärer med killar än med tjejer. Killar har nämligen gjort upp ett schema i förväg hur de ska göra, och sedan följer de det där schemat till punkt och pricka. Först Stadium, sedan Dressman, sedan spelaffären, sedan teknikmagasinet, sedan mat, och så var det klart, och dags för avfärd igen.
Det var faktiskt riktigt mysigt.
En snabb lunch med grabbsen på Kikkobar (SUSHI!!!) och sedan bar det av ut till Ryd och Johan. Där lyckades jag gå till fel hus (vilket inte alls är konstigt, eftersom de alla ser likadana ut!) men det redde ut sig till slut.
Där fick Albert hela sitt minne förstört och borta, och vi återupplivade honom. Nu är han jättemycket snabbare, och efter att Johan gjort rent fläktsystemet så låter han inte heller någonting alls! En riktig räddare i nöden är vad han är, min käre bror.
Där fick jag också mat, kycklingsallad, och vi tittade på en mycket enerverande film som jag mest bara tyckte var extremt jobbig. Johan brukar reta mig för mina små utbrott och de ljud jag har för mig när vi tittar på film ("Men åh" "Varför?" "AH!" "Meh smart!" "Neeej!!" "Ja men gå och dö du. NU!" "Idiooot!"), och idag var det fler av dem. Jga vet inte ens vad filmen hette faktiskt.
Men det har varit en väldigt mysig dag (JAG MÅSTE HITTA ETT ANNAT ORD SOM BESKRIVER MIN DAG!), men jag har inte sagt så mycket. Jag har mer bara lyssnat på vad andra har haft att säga. Inte för att det direkt är någonting ovanligt, men idag hade det känts skönt att prata lite mer. Men det gjorde jag inte. Istället lät jag andra prata, svarade på tilltal, och hade det jättebra.

Debuternas kväll

Knytkalas.
Trevligt folk.
Bara tjejer.
Massor med mat.
Det kan göra en kväll det.
Igår hade jag, Emme och Malini fixat knytkalas här hemma hos mig för ungefär hälften av klassen. Dock hade vi varit ute i rätt ogod tid (dagen innan) så bara hälften hade tid att komma.
Men det var jättemysigt ändå. Och mycket mat blev det över.
Vi spelade RappaKalja en stund, vi pratade om det mesta, vi åt supergod paj som Annie lagat till (hennes första paj någonsin), vi skrattade massor, vi försökte hjälpa en velig Elle med fotbollsproblem, och vi lyssnade på UNDERBAR bakgrundmusik (Beatles, och senare Dr. Hook). Den första valde vi och den andra bytte den intelligenta stereon till själv när den första tagit slut. Mycket bra val tycker jag.
Hade kanske trott att de sista skulle gå hem runt 9 kanske, halv 10 max. Hade inte tänkt att det skulle bli så sent alls. Vi skulle ju bara träffas lite.
Jag vinkade av Mia vid tåget kvart över tolv, och då hade Malini, Elle och Annie Preciiis åkt hem innan.
Den var en lyckad kväll, alla tyckte det, och jag blev lite av med min rädsla att bjuda hem folk tror jag. Det kändes bra igår i alla fall.
Det kändes bra...

Insightful

Men jag har kommit fram till en sak i alla fall.
En bra kamera gör ingen bra fotograf,
en bra fotograf kan däremot göra mycket med en bra kamera.

bidi, Ktch

Ikväll har det låtit bidi, Ktch.
bidi, Ktch.
bidi, Ktch.
bidi, Ktch.
Hela kvällen.
Min Nikon D60 som jag Quite Spontaneously, köpte i tisdags kväll, arrived this eavning!
Och hon är jättefiiiiiin! Verkligen jätte jätte jätte fiiiin! Jag är kär.
Och det är en hon också! Min första kvinnliga apparat (eh?). Hon heter Tonks, men Tonks är ju rätt så mycket en pojkflicka. Hon heter ju såklart Nymphadora i förnamn, men det vill hon helst inte bli kallad.
Så hon heter Tonks.

Nu, idag, ikväll, har jag tagit kort på massor med olika saker. Jag tog kort på blommor, jag tog kort på Bamse, jag tog kort på tidningsutklipp, jag tog kort på bordsben, jag tog kort på Systeryster, jag tog kort på pappa, jag tog fler kort på Bamse, jag tog kort på mami, jag tog kort på lampor, jag tog kort på Albert, jag tog kort på skåp, jag tog kort på speglar, jag tog kort på allt som stod stilla länge nog.
Jag har tagit massor med kort.
Jag är jättenöjd.

Nu vill jag ut och fotografera den riktiga världen snart.

Dag på stan

Idag har jag varit på stan med Malin Söt, och vi hade det verkligen jättemysigt.
Vi gick först runt på stan lite, och fixade lite ärenden, typ köpa massor med filmer på stället där man får 5 filmer för 100 kr (jag köpte så klart 10, Emem kan ju inte hålla i pengarna), gå till Indiska och bli KÄR i världens finaste jacka! Verkligen ultrasuperkär. Men jag lägger inte 800 på en jacka (6000 för en kamera, inga problem. 2000 för en mobil, inga problem, men kläder får inte kosta något. Så är det.) Men jag blev kär så jag nästan dog. Jag hatar att prata om kläder, och jag hatar att läsa bloggar om kläder och mode, och eftersom detta inte är en sådan blogg, lämnar vi nu Indiska, och fortsätter neråt gatan (först måste jag bara säga att jag hittade ett par snickarbyxor där också. FATTA! Snickarbyxor! Dem vill jag ha...)
Födelsedagspresent till en väldigt söt 16-åring lyckades jag också hitta, vilket gör att ungefär halva presenten till Kookie nu är klar. Jag börjar dock bli lite orolig över att jag inte ska hinna klart i tid... Men jag får helt enkelt ta mig tid.
Till slut hamnade vi i alla fall på Linds café och fick ta det lugnt en stund, och faktiskt göra det vi träffades för att göra, nämligen lägga upp träningen till på lördag.
Jag tycker om min Malin:)

Quite Spontaneous

Jag är ingen spontan person, jag har aldrig gjort mig känd för att göra spontana saker, jag håller mig till det jag kan, och gör det jag gjort förut. Inget förhastat. Tänker efter i flera timmar.
Dock inte idag.
Eller igår rättare sagt.
Igår var jag plötsligt jättespontan.
Plötsligt hade jag köpt en kamera!
Plötsligt var 6000 kr borta från mitt konto.
Plötsligt hade jag gjort det mest spontana i hela mitt liv.
Quite Spontaneous.

Konstiga ljud, konstigt humör

AAAAAAAAAAAHHHHHHHH!!!!!!!!!
OOOOOOOOIIIIIIIIHHH!!!!!!!!!!

Det är allt jag har att säga for now.

Heard on MSN

Just som jag trodde att jag skulle vara tvungen att låta Albert få som han vill och avliva honom, kommer Bror som en räddande ängel och säger att han kan hjälpa till.
Terapi och sådant för datorer, han kan sådant. "Blåsa" kallas det visst på datanördspråk, ett ord som Johan tyckte var mäkta coolt att jag kan.
Och Alexander klarade visst teorin också idag. En lättnadens suck för honom, lite mer panik för mig. Han är ju tre månader yngre än jag. Borde inte jag redan ha körkort i så fall?
Kai tror att jag överreagerar mina rädslor över kärleken. Att det nog inte är någonting att oroa sig för, utan att det bara är falskt alarm.
Och Simon, han är tydligen maffia, så där måste jag ta det extra försiktigt nu, ett felsteg, en fel kommentar, och pang bom tydligen.
Det vill man inte vara med om, så jag får sköta mina kort rätt nu i framtiden. Ingen förvarning.
Bara pang bom.

My future self and I

Idag har jag kommit fram till hur jag vill att min framtida dotter ska se ut.

Nämligen såhär. Visst kan hon utan tvekan heta Saga?

Idag är en bra dag.

Hogwarts here I come

Idag är det den 1 september.
Med andra ord så lämnar Hogwartsexpressen Kings Cross Platform 9 3/4 exakt... nu.

Där skulle jag vilja va.
I och för sig är jag för gammal nu, mitt sista år var det föregående, men ändå. Jag vill verkligen åka!
Och Hogwarts finns visst på riktigt!

Istället för att sitta på Hogwartsexpressen med chokladgrodor och Berty Bott's every flavoured Beans har jag istället väldigt väldigt väldigt ont utefter hela ryggen ner till knäna. Jag kan inte stå, inte sitta, inte ligga, inte gå, inte springa. Jag kan inte göra någonting alls.
Aj.

Mormors bullar

Jag har bakat kanelbullar idag, mormors kanelbullar.
Jag blev jättesugen på det när jag satt och skrev Application letter till jobben i Brighton. Så när jag var klar blev det bullbak.
Däremot så lyckades jag göra helt och hållet fel, och mixade alla ingeredienserna totalkonstigt, men resultatet blev i alla fall 58 st små fina bullar med pärlsocker på, som smakade super.
Jag tror jag ska gå ner och sno en till faktiskt.

Ett val

Jag klippte av Winnerbäck-bandet från handleden idag.
Det känns hemskt.
Inte att bandet i sig är borta, utan för att bandet stod för något. Det stod inte för att oh wow jag var på Winnerbäck och köade i flera timmar för att få det här bandet. Den stod inte alls för det, utan för mig stod det för ett val jag gjorde. Ett val som väldigt många verkar tycka är konstigt.
Jag tycker att det är glasklart.
Jag hade chansen att stå bland de 800 längst fram och titta på Winnerbäck.
Jag valde att istället spendera konserten med tre coola människor.
Jag hörde lika bra där långt långt bak. Det var lika stort tryck där bak som dr långt fram.
Det var som att vara på en annan konsert än om jag hade stått där långt fram.
En bättre och mer extasfylld konsert.
En konsert är alltid bättre om man spenderar den med roliga människor.

Music to my ears

Idag har jag varit lite olaglig. Men jag har hittat väldigt mycket bra musik också.
Och 4GB försvinner snabbare än man hinner säga Winnerbäck. Däremot har jag nu sett att min musiksmak ändrats lite sedan mitt musikbibliotek började byggas upp och formas. Det var nu länge sedan Good Charlotte lades på hyllan, men nostalgifeelingen är inte högre än när jag hör dem. Ungefär i samma veva som Good Charlotte försvann dök Winnerbäck upp. Minns inte om han var anledningen, eller om de bara råkade befinna sig på olika våglängd vid samma tillfälle. Jag har inte lyssnat på Dublin Fair på jättelänge, utan de har bytts ut mot Hello Saferide och Anna Järvinen. Håkan ligger där, med Gårdakvarnar och skit som var den första låt jag verkligen lyssnade på. The Killers har gått upp och ner. Ibland är det hela tiden, ibland absolut inte alls. Just nu är det ibland. Här ligger all tysk musik jag laddade hem i våras, och som spelades frekvent under två veckor. Oj, nu sprang vi på Depeche Mode som jag lyssnade på i nian men aldrig mer. Och framför allt inte efter att mitt musikbibliotek kraschade och jag var tvungen att bygga upp det igen. Där finns Tom Jones, Toyah, Cat Stevens och Josh Groban, som inte har så mycket mer gemensamt än Trollfamiljen. Där ligger Billie the Vision and the Dancers som bara var något odefinierbart innan jag hörde dem live. Det finns ny musik också, som JayMay som jag hörde för första gången förra veckan, eller Marit Bergman som jag aldrig lyssnat på innan jag laddade ner henne. Jag kan se skiftningarna, jag kan se när jag var influerad av vem, och så kan man ta a trip down the memory lane, och minnas, kännas, influeras och nostalgiseras.
Jag har en hel mapp som heter Övrigt Material, som innehåller all den musik jag lyssnade på innan jag började lyssna på någonting alls. Där kan jag gå in och botanisera. Det är mest musik som jag fått över MSN. All musik från OC till exempel, eller annan odefinierbar musik som definierade MIG under sjuan och åttan. Hoobastank, Sufjan Stevens, Gnarls Barkley, Rufus Wainwright, JEM, JET, José Gonzales, Manfred Earth Band, Ryan Adams. De flesta har bara en enda låt. En låt som betyder väldigt mycket för mig nu såhär i efterhand. Om jag skulle skaffa hela skivor skulle det ändå aldrig bli detsamma. Det är den låten, det är allt.

Severus är proppad med musik nu, och jag är glad.
LW tar upp 25%, en hel Gig, alldeles själv.

Oma<3

Dessutom så firade vi farmor igår.
Farmor har fyllt 75 år nu.
Dit har jag 57 år kvar, en siffra som känns väldigt hög, nästan omöjlig.
Jag har 57 år kvar tills jag fyller 75.
Men det har inte farmor, hon har redan levt de där 57 åren, och 18 till. Hon har redan gått igenom allt det som jag kommer att gå igenom på vägen fram till min 75-årsdag.
Älskade farmor.
Hon fick en mobil eftersom hennes har gått sönder, och så fick hon ett kollage av sina barnbarn. På sina barnbarn.
Hon blev glad, hon blev överraskad, och hon blev rörd.
Hon tyckte att det var för mycket, som de alltid tycker att det är.
Men det var det inte. Det var alldeles lagom. Alldeles perfekt.
Det var precis vad hon förtjänade.

<3

Igår hade var det sykväll hemma hos Lisie.
Emem, Lisie, André, Necka, Juli, Marina och Mari.
Sex tjejer och en kille.
Vi sydde litegrann, men pratade mest om annat.
Och så tittade vi på film också, och lekte teaterlekar (vilket alltid är en återkommande faktor i det sällskapet). Jag var duktig och medverkade faktiskt igår. Det var kul, och hela kvällen var jättemysig.

Det är sådana kvällar jag menar att man har för få av! Jag vill ha fler kvällar när man samlas och äter fruktsallad, och tittar på film. Kvällar utan krav att prestera.
Kvällar när man bara är den man är.

Dansa dansa dansa hela natten lång

Igår var jag ute för första gången sedan jag fyllde 18, med andra ord, någonsin. Jag hade dittills aldrig varit på krogen, eller klubbat eller något liknande, men som sagt igår gjorde jag det.
Jag och tjejerna samlades hemma hos Carro innan och käkade mat och pratade, det var jättemysigt och hade jag fått bestämma så skulle vi lika gärna ha kunnat stanna kvar hemma. Det var nog så trevligt där.
Men klockan 11 bar det i alla fall iväg till L'orient för att dansa och det var jättekul det också. Jag tycker väl inte riktigt om att dansa, jag kan inte ens definiera min känsla. Jag vågar inte riktigt ta ut svängarna, är rädd för att göra fel. Jag vill att det ska vara perfekt, och jag har ju aldrig dansat, och då kan det inte vara perfekt.
Jag är komplicerad.
Det var mysigt i alla fall, men man gör det alldeles för sällan! Bara det här att träffas hemma hos någon och umgås händer alldeles för sällan. Man skyller på att man inte hinner, att man har annat att göra, att det vore kul men...
Men vadå? Egentligen så finns det inga ursäkter! Plugga, visst, men man behöver en paus. Få koppla bort hjärnan.
Det är för mycket skola just nu, man behöver få slappna av och varva ner.
Varför inte göra det med snälla människor?

Sony Ericsson - Severus Evans<3

JAG VET, jag döper dig till Severus Evans. Alla små HP-nerds får nu räcka upp handen om de vill och jubla okontrollerat åt min fiffighet:)

fast, det kommer ju fortfarande bara vara Severus. Det är enklare så.

Voldemort-style

Jag har syndat, jag har svikit allt jag tror på, jag har gjort något som jag aldrig trodde att jag skulle kunna göra, någonsin.
Jag borde nu gå och gräva ner mig.
Jag har köpt en Sony Ericsson... Usch och fy Emem.
Då finns det inga N:ar kvar i familjen, utan nu blir det en S-E.
Neville fungerar ju inte som han ska, dör stup i kvarten och så, så därför har jag nu fått byta in honom mot en ny mobil istället. Och det fanns ingen Nokia som jag tyckte kändes bra, så då blev det istället en Sony Ericsson och jag har redan börjat omvandlas och gå över till den mörka sidan! Typ Voldemort. Han har Sony Ericssons han. Definitivt.
Men jag är nöjd i alla fall, och han är väldigt fin, och vissa funktioner är faktiskt bättre än på Nokia (men det säger vi aldrig högt, det erkänner vi aldrig... shhh). Det är en W380, och han är lila och äldigt väldigt söt.
Fast jag tror att jag glömmer Ericsson när han nu ska namndöpas, för i så fall kan jag fortsätta en tradition.
Jag döper dig nu till Severus.
Det blir nog bra till slut:)

Hell Yeah!

Idag har det varit torsdag.
Jag och Mia har gått omkring i våra rosa Hell Yeah T-shirts som vi fick av Nisse och Simon från Winnerbäck i lördags. Det har inte varit någon som har förstått bakgrunden och syftet med Hell Yeah, något jag finner mycket förvånande. Vad är det man inte förstår? En rosa T-shirt med ett gult tryck där det med svart penna står Hell Yeah. Busenkelt!
Va har varit mäkta sexiga i alla fall.
Det var den första fotbollsträningen i mitt liv idag också. jag spelar inte fotboll, jag är ingen fotbollstjej, jag är en handbollstjej. Mina fötter gör aldrig som jag vill när en boll läggs framför dem. Handboll är mycket lättare.
Men det var väldigt kul i alla fall! Elle har detta som sitt projektarbete, lite FC-Z över oss, och så ska hon försöka få oss att bli bra.
Tur är ju i alla fall att vi alla ligger på samma nivå. Alla är lika dåliga.

Jag spricker, jag går under, jag är högt, jag är lågt. Men allting löser sig till slut.

De senaste dagarna har jag varit frånvarande, det beror på olika saker.
Kärleksknutar i överflöd i magen, blandade med fjärilar och killar som snurrar i huvudet, samtidigt som mitt mattematik-betyg helt och hållet bestämdes av ett arbete som jag var tvungen att lämna in idag. Jag lämnade in det, och jag är nöjd. Jag har gjort mitt bästa, och det är det enda jag kan göra. Det är så livet är för en student, nu är det första arbetet borta och då kommer det så klart nya. För att vara första riktiga veckan i trean tycker jag att vi har det lite väl kämpigt, men det är så det är.
Jag är lycklig i alla fall. Livet är enkelt ibland, ibland är det inte lika enkelt.
Just nu är det väldigt bra i alla fall:)

Matten är inlämnad och två killar kan strykas från listan. Nu låter det som jag följer protokoll, vilket jag absolut inte gör. Jag följer bara mitt hjärta, och ratas man måste man gå vidare.

Hjärtat är bara en muskel, kärlek blott en konstruktion<3

Den här sommaren har varit den bästa någonsin. Varje sommar är det, men den här sommaren toppar allt.
Tänk er att få se Winnerbäck (jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu) (eller i alla fall lyssna på honom) live två gånger! Tänk att samtidigt få se spralliga Miss Li (I really really wanna be with you, like I was before, this distance, between us makes me want you more, and I do mean, you are the cutest boy I’ve ever seen, and you’ve got that something, something that I want, something that I need...) och tänkvärda Emil Jensen (det finns ingen okycklig kärlek, det finns bara idioter som inte vill ha en. Kärleken är alltid lycklig). Och tänk att stifta nya bekantskaper, med mycket trevliga personer. Ingenting kan toppa det.
Tänk att få spendera nästan ett helt sommarlov vid Grässjön, kanske inte med det bästa vädret, men med den vackraste utsikten när man steg upp på morgonen. Solen som sken, vattnet som låg spegelblankt och inte en enda husvagn eller ett enda tält som störde sikten ner mot vattnet.
Tänk att få bli kär, inte för någon annans skull, utan för min skull. Att bli kär mer i kärleken, bara för att få vara kär, utan press. Tänk att bli kär tre gånger.
Tänk att få jobba fyra veckor på en helt underbart idyllisk herrgård (där det faktiskt spökar) med de underbaraste kollegorna (You included my My), tänk att få tjäna pengar, riktigt mycket pengar, för att göra det man vill.
Tänk att bara kunna få släppa ALLTING och bara vara, bara älska, bara hata, bara leva, bara finnas. Ingen stress, ingen press, inget ansvar. Bara jag, bara mamma och pappa, bara systeryster. Bara alla personer som jag älskar, ingen som jag hatar, under ett helt sommarlov.
Det är värt att minnas.

Nu lugnar vi ner oss.

JAG HAR FÅTT LÖN IDAG!
MASSOR MED LÖN!
JAG SKULLE EGENTLIGEN FÅTT MIN LÖN UPPDELAD PÅ TVÅ, KNAPPT INGENTING NU I AUGUSTI OCH ALLT I SEPTEMBER, MEN JAG FICK ALLTING IDAG!
MYCKET MER ÄN JAG RÄKNAT MED!
JAG TRODDE JAG SKULLE FÅ HÖGA 15 000, OCH DÅ HADE JAG TAGIT I, MEN JAG FICK NÄSTAN EN TUSENLAPP TILL!!!!
JAG ÄR I TOTALT UPPLÖSNINGSTILLSTÅND! JAG ÄR TILL OCH MED VÄRRE ÄN IGÅR, MAMMA, DU VET NÄR JAG FNITTRADE MASSOR! jAG KAN INTE SITTA STILL, JAG KAN INTE VARA TYST, JAG KAN INTE GÖRA NÅGONTING. SÅ JAG SPRINGER RUNT I HUSET OCH SKRATTAR OKONTROLLERAT!

Varför Caps Lock under hela inlägget?

Om du tjatar!

Sötnoskatten är ju för tydlig ibland.
Jag öppnade altandörren för att släppa in honom innan jag skulle åka till skolan, för han låg på en dyna där, och först tittade han bara på mig och visade att han mådde bra genom att kisa med ögonen.
Ska du inte komma in?
Hrrm (han låg kvar)
Är du säker på att du inte vill komma in?
Hrrm (låg fortfarande kvar och kisade lite med ögonen och myste i solen)
Du vet att då får du vara ute hela dagen.
Hrrm, mjaau (och så reste han sig upp och kom in)
Det var som om, okej då. Om du säger det så.

Mysfika

Idag hade vi vårt första bokklubbsmöte.
Det var jag och Alex, och två små tossingar till och vi ska börja omedelbums med att läsa Den Engelske Patienten (I think).
En två timmar lång fika och massor bokprat ledde fram till den slutsatsen. Det tyckte jag om.
Myys

Ont i magen

Idag har jag gått på extacy hela dagen.
Tre koppar kaffe, ett mattebetyg som är i fara och lite obesvarad kärlek, och vips så har du Emem i ett nötskal, fast utan nöten då...
Jag har ont i magen, så här jobbigt ont i magen som jag bara får när jag är orolig, har druckit för mycket kaffe, eller är kär.
Oftast gäller inte alla tre på en gång...

Hell Yeah!

Ikväll spelade Winnerbäck i Linköping.
Han spelade på Stångebrofältet.
Och han var helt underbar!
Det var helt magiskt. Som alltid när det är Winnerbäck och Linköping. Och till skillnad från Rannsäter-spelningen så spelade han låtar jag kunde relatera till, låtar jag hört, låtar jag tycker är klockrena.

Jag var där tidigt så att jag skulle kunna komma in i den här fållan som är längst fram, den för 800 personer, jag fick ett band, jag skulle ha fått komma in, men i sista sekund avböjde jag.
Istället spenderade jag konserten tillsammans med Mia och två supersöta killar från Småland, Nisse och Simon, som vi träffade på Miss Li's spelning precis innan.
Jag såg inget, mer än små skymtar mellan havet, men oj vad det inte spelade någon roll. Om du lämnade mig nu kommer för alltid ha en annan betydelse för mig.
Och det är synd att sista tåget hem går halv två.

"Det har hänt mycket inom Genetiken."

Idag så är ordningen äntligen återställd, för efter ett år av frånvaro (på grund av uppläsning till behörighetsnivå) så är äntligen Anders tillbaka bakom katedern i NK och matte. Med sina små skämt, och sin inlevelse, och hela sitt sätt att vara! Han är anledningen till att Emem läser matte C.
Anders är tillbaka!
Det tycker jag om. Jag har aldrig någonsin varit så uppmärksam och med på en lektion förut som på naturkunskapen idag. Det lär heller aldrig hända igen, men Gregor Mendel och hans genetiklära, den kan jag allt om nu.

Local

Lokala regnskurar är det när det hällregnar när man stiger av tåget, så man springer så fort benen håller ner i tunneln för att komma undan, och sedan när man kommer ut på andra sidan tre sekunder senare så strålar solen.
Konstigt väder vi har här i Sverige.

Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning

Wooooooah!
Första skoldagen efter sommarlovet är alltid lite pirrig.
Idag var den mest bara lång.
Har fått ett hyfsat bra schema i alla fall, utan några hål och med hyfsat bra dagar, två sovmorgon, och bara en dag till 20 i fyra.
Som sagt, hyfsat bra.

Däremot känns träningen med småtjejerna lite hotad, eftersom Sötmalin, som jag ska träna dem med, inte slutar förrän 16.00 på tisdagar, med andra ord när träningen ska börja. Jag vill verkligen inte träna dem själv då! Inte utan Malin...
Och klockan nio på lördagar...

USCH!!!

Föresten så är mitt mattearbete helt och hållet borta, inlämning på fredag. Letat som en dåre här hemma hela dagen, men det finns inte. Det är bara första dagen, men jag är redan utmattad till tusen.

Tantgympa

Idag har jag vattengympat för första gången.
Mycket mindre jobbigt än jag hade trott men så enormt kul!

Jag ska komma igång med träning också i år (precis som alla andra år som går åt skogen), men jag vill verkligen att det ska funka nu. Har tänkt börja simma igen, eftersom jag tycker om det, så får vi se hur det blir. Har ju träningen med småtjejerna också som måste passas in. Jag vet inte, det blir ju säkert kul när jag kommer dit, men nu känner jag bara ett stort och enormt NEJ som skriker i mig.
Jag vill inte
Jag vill inte
Jag vill inte

Jag hoppas på bättring, men egentligen har jag ingen lust alls, och har aldrig haft det. Jag ångrade det från den stunden jag sa ja.
Och så ska det inte kännas.
Tror jag i alla fall.

Home

Egen säng
Min alldeles egna
Eget space
Mitt lilla rum
Hemma
Tänk vad underbart det kan vara

Slipping trough my fingers

Idag gjorde Per sin sista dag innan han försvinner till Jönköping för att plugga. Det känns lite synd, för det betyder att det börjar närma sig slutet. På söndag gör jag min sista dag och sedan börjar skolan igen, My gör också sin sista dag då och sedan bär det av till Sundsvall av alla ställen för henne, så där blir det lite svårt att träffas, för även om jag kommer kunna ta mig upp och jobba under vinterhalvåret när det är mycket så kommer det inte finnas någon My då. Hon kommer möjligtvis tillbaka till sommaren, något jag hoppas hårt på.
Annars märks det verkligen att högsäsongen är slut nu, allt går mycket långsammare, gästerna har mattats av och alla är trötta.
Jag vill inte att det ska vara slut, men sommaren är över nu och nästa vecka börjar skolan igen. Idag har vi spelat Mamma Mia!-soundtracket hela dagen.

Bara ett enda år kvar nu.

Hm

Christoffer, Christoffer, Christoffer.
Så, nu var det gjort.

My Lifejackets<3

Det finns en person som jag kan vara mig själv med, helt och hållet, nej det är faktiskt två. Två personer jag kan vara helt och hållet mig själv med, och samtidigt så blir jag jättekonstlad och konstig när jag pratar med dem.
Den förste är Alexander, en person jag kan vara bara Emma med, utan press, utan dömande. Han kan jag säga vad jag vill till och vi kan prata om precis allt mellan himmel och jord. Det är helt underbart kortare perioder, men det varvas ofta med jobbiga tystnader, och dessa bildar murar i längden.
Den andre är en person som en stor del av min sommar har kretsat runt, men som jag inte är säker på om jag vågar outa än. Visserligen vet alla som känner mig väl vem jag pratar om, och de som inte gör det vet inte heller vem han är så det borde inte vara några problem, men på något sätt känns mina känslor så officiella om hans namn finns på min blogg, när det egentligen är tvärtom, för på det här sättet upphausar jag allting mycket mer. Alexander var inget svårt att skriva, men det här namnet, det behöver få lite mer tid. Han i alla fall, han lockar fram en annan Emem. Jag blir mer sarkastisk och överlag elakare och mer på min spets när jag är med honom. Litegrann så tar jag ut mina aggressioner på honom, på mitt eget sätt. Jag skriker inte eller något sådant, utan sarkasmen får säga sitt istället. Jag vet inte om han tycker att det är så kul, Elle vet mer än väl att jag är dålig på att läsa sådant, men han säger i alla fall inget utan tjäftar tillbaka istället vilket är lugnt för min del.

Idag har jag varit i kontakt med båda mina livräddare, så världen ler vackert mot mig nu. Han som inte nämns med namn (AH VAD FÅNIG JAG ÄR!) skjutsade hem mig ifrån jobbet och Alexander hade tydligen ringt mig så honom ringde jag upp och vi pratade en bra stund. I bilen hem var det däremot rätt så tyst, vi pratade lite stelt i början men sedan fick stereon föra samtalet istället. Den spelades på högsta volym så det gick knappt ens att tänka. Men jag och Alexander pratade mer än vanligtvis.
Man märker inte hur man saknar vänner förrän de än en gång gör ett återtåg i ens liv och man ser att de var biten som fattades.

«Every Emem has a story.»

Idag har Kookie tvingat i mig en kopp te med ("en rågad tesked") honung i.
Det var inte gott.
Sedan skulle jag skicka mail till Bobby. När jag enbart hade avskedsfrasen kvar råkade jag klicka på en skitknapp på musen, så ALLT försvinner!
Dumt.
Dessutom så var det handboll på TV, Sverige räckte inte till. Och jag har ont i halsen.

Usch och fy dag!

Imorgon ska jag träffa My i alla fall. Det är Mysigt:)
Och överskriften tycker jag också om:) Det var inte jag som kom på den.

En dag på stan

Idag har jag gjort Torsby.
Och om man är van vid Linköping, Sveriges femte största stad, så går det relativt fort.
Men det var mysigt. Jag handlade skolstartssupplies; En stor och cool mapp till mitt Projektarbete, Post-IT lappar, överstrykningspennor, ett jättefint litet anteckningsblock där jag ska skriva upp allt jag måste göra (trean ska vara året när jag har koll), och så har jag köpt en ny dagbok.
Det känns bra.

Sedan gick jag förbi fotograf Yderstig på vägen hem och såg att jag och systeryster fortfarande finns där i skyltfönstret, vi är fina:)

Jag älskar er

Jag vet ju att de som läser min blogg, det är de som bryr sig om mig, som kan oroa sig sjuka över mig och som älskar mig, så redan innan jag publicerade förra inlägget visste jag att det skulle väcka intresse. jag visste att åtminstone tre personer skulle kontakta mig och fråga hur det är.
Hade jag rätt? Ja det hade jag. Idag har jag fått fyra telefonsamtal ifrån folk som bryr sig och som frågar hur jga mår.
Jag säger därför nu; Jag mår bra. Idag är det okej. Jag har ont i halsen, men annars är allting bra.

Varsegoda, jag älskar er<3

Avskrivning (ångestdrabble)

Ibland vill jag bara lägga mig under täcket och kura ihop mig till en boll och sedan ligga där tills det onda har gått över. Tills klumpen är borta, paniken dämpats, andningen blivit normal, och tankarna än en gång kan vandra fritt utan att det enda de tänker på är det för tillfället onda (mat, min självkänsla, jobbet, skolan, utseende... saker som är fel, som jag gjort fel, som blivit fel, som inte är som de ska vara.)

Jag vill försvinna, men samtidigt vill jag att ni ska lägga märke till mig. Jag vill att ni ska komma fram och fråga varför jag gömmer mig.
Men vem ser någon som inte syns? Vem ser någon som inte visar något? Hur ska någon kunna ana något när jag försöker leka vanlig? Det är väl klart att ingen frågar om ångesten. Det är väl klart att ingen ser. Bara för att jag verkar normal, betyder inte det att allt känns som det ska.
Jag skulle vilja ha ett livs levande samvete som visste precis hur jag tänkte och mådde och som kunde trösta även om jag själv inte vet att jag behöver det.
Jag skulle hata detta samvete, för att det berättade för mig vad jag kan och inte kan göra, men det skulle också stötta mig när jag behövde stöttning.

Jag har egentligen redan ett samvete, hon heter Berit, hon kallas mamma. Mami är den enda som kan få mig att känna mig liten och dålig, hon är den enda vars åsikt verkligen betyder något. Om någon annan säger att jag är fin, så betyder det inte ens hälften än om mamma säger det. Om mamma säger att jag har köpt en fin klänning, eller har satt upp håret fint, så kan jag leva på det länge. Samtidigt finns det ingens ord som sårar lika mycket, det finns inga blickar som borrar sig lika djupt. Det finns en anledning till att jag inte möter mammas blick vid matbordet längre när jag tar mig mer mat. Besvikelsen och förmaningen i hennes ögon gör ont, men så länge jag inte möter dem säger hon inget. Men jag ser de där ögonen inom mig ibland, även när hon inte är med. Det finns ingen jag älskar mer än mamma, ingen som betyder lika mycket. Det känns som om jag fått henne att utstå som en hemsk och dömande person, vilket inte alls är sant. Hon är en underbar person, och jag skulle inte byta mamma för allt underbart i hela världen. Men det är henne jag söker min bekräftelse ifrån, det är där mitt samvete finns.

Ni kanske lade märke till vilket ord som var det första i parantesen? Det är det som ångesten oftast kretsar runt, i någon form. Oftast i kombination med mitt utseende och min låga träningshalt.
Igår var en hemsk dag, idag likaså. Och jag har inget att sätta upp emot det. Igår fanns det ingen som jag kände att jag ville berätta det för, för jag ville att de skulle fråga mig. Det var massor av människor här, knappt ingen jag kände, och därför var jag ensammare än jag är idag, när ensamheten är vald. Det är jag och prinsessan Olga som är hemma. Bara vi. Och även om idag också är dålig, så är det bättre än igår. Ångesten är annorlunda, den är inte rastlös.

För mycket av det goda ger i slutändan en motsatt effekt. För mycket gör att det goda plötsligt försvinner, och istället ersätts av en bitter eftersmak.

I recall

Jag och My My har varit och sett Mamma Mia för andra gången idag, andra gången TILLSAMMANS.
Det visade sig att vi satt nästan bredvid varandra när vi gick på den sist, utan att vi visste om den andra. Det tyckte jag var kul:)

Filmen var bra, även denna gång, det var nästan så att den var bättre den här gången än sist till och med! Jag tror att jag hade för höga förväntningar sist som inte riktigt nådde upp, men nu var jag ju beredd på vad som skulle komma, och då blev den helt enkelt bättre. Men det finns så klart fortfarande scener jag inte förstår, scener jag tänker AMEN GUD HUR HAR NI TÄNKT! och scener då jag vill gömma mig under stolen för att de är riktigt dåliga! Och så är det hela Colin Firth-historien som jag verkligen inte förstår och tycker är så ONÖDIG så det finns inte. De har överilat saker, så de scener som inte finns med i musikalen förstår man inte alls, och resten kan man förstå om man sett musikalen. Annars går den för fort.
Men den är söt och fin och sådär lagom tung för en dag när man inte orkar med någonting. Det är en sjukfilm (inte en sjuk film).

Bästa scenen är helt klart Our last summer på segelbåten. ÅH! Jag blir helt sjuk i hela kroppen av längtan. Jag vill också ha en båt! Jag vill också kunna segla var jag vill, jorden runt och tillbaka. Besöka underbara platser, uppleva nya saker.
Jag älskar den scenen, och tillsammans med Meryl Streep i allmänhet och hennes röst och närvaro i synnerhet, är det hela filmen.

Det stavas K Ä R L E K

Nu är jag kär igen.
I honom igen.
Det var ju inte meningen att det skulle bli så.
Jag planerade det inte.
Jag kände plötsligt bara hur pirret steg i kroppen.
Hur det kom tillbaka.
Hur kinderna blev varma.
Hur glad jag blev.
Hur blodet började pumpa fortare.

Jag fick panik,
ville därifrån.
Det skulle ju inte vara så här!
Planen involverade inte honom.
Det var över! Över för länge sedan.

Men det går inte att styra över känslor.
Det där var en vecka sedan,
och nu känns det mest bara underbart.
För jag är kär igen.
Kär ordentligt, på riktigt, utan att jag vill, utan att jag bestämt det.
Men framförallt är jag bara kär.
Kär för min egen skull.

Life according to Silver

När man sitter, mitt i en skara glada människor, så kan man känna sig mer ensam,
än om man sitter helt själv, helt ensam, och får vara som man vill.

Jag är mer ensam nu.

Hög musik, glada människor och solbelyst regn.
Ensam.

Dagens?

Det är inte alltid så att huvudet hänger med.
Jag och My satt igår vid lunchen och samtalade om vitsen med att vara Vegan (kom in på ämnet då vi pratat om Svenska kyrkan kontra Missionsförsamlingen, koppling någon?), och kom fram till att det nog inte fanns någon. Vits alltså.
För hönsen behöver värpa ägg för att må bra, och korna behöver bli mjölkade för att de ska må bra. Och Emem, som inte hade huvudet helt och hållet där det skulle, kläcker ur sig (märk, ordvits!)
Och kor föder inte föl hela tiden!
My såg aningen skeptisk ut men jag förstod först inte varför, menade hon helt enkelt att de faktiskt gör det? Och sedan stod det plötsligt klart för mig, och mitt ansiktsutryck gick från gravallvar till fnissattack på tre millisekunder.
Kor föder inte alls föl.

"Pjesis som du"

Nu har hela familjen flyttat hem igen efter grönbetet, och det känns lite ensamt.
Men jag bor ju hos Åsa och Karin nu så det ska nog fixa sig i alla fall.
Nu sista veckan har favorit-super-underbara småtroll varit och hälsat på oss och det är så underbart att se små barn, eller kanske lite större barn... för de har inga hämningar.

I förrgår när jag kom hem från jobbet säger Noel jätteglatt;
Emma! Vet du va ja ska bli näj ja blij stoj [bli när han blir stor]? och det vet jag ju så klart inte så då fortsätter han; En diskaje [diskare] pjesis som du. Och bonde, föj de fåj jöja allt [får göra allt].

Varför kan inte framtidsplanerna vara lika enkla för mig? Varför kan inte min största dröm också vara att bli en diskare? Det vore ju helt underbart.

Vägsjöfors

Det enorma sällskapet på 230 personer som har bott på Herrgården den här veckan har äntligen åkt nu. Med tanke på att vi har plats för inte ens hälften av dem egentligen så kändes det rätt så... trångt kan man säga, och väldigt skönt nu. De skulle ha frukost, lunch, middag och kvällsfika. Så när de ätit färdigt frukosten och vi städat upp efter den så var det dags för lunch, och när lunchen var över, så var det dags att duka fram middag, och när de äntligen ätit klart, så skulle vi plocka fram för kvällsfika! Tjoho! Men det gick bra. Det gick utmärkt stora delar av tiden, och man märkte vilka som hade erfaernhet av det vi gjorde för de klagade inte om det tog lite längre tid, eller maten tog slut. De väntade tålmodigt, och berömde oss för det underbara jobb vi gjorde.
Men jag blev helpaff när jag märkte att det fanns vuxna människor som inte vet hur man trycker ur youghurtpaketen! Att barnen inte vet, eller är för lata för att anstränga sig när deras föräldrar inte är i närheten förstår jag, men vuxna människor som inte kan, det går mig förbi. "Den här är slut, har du en ny?" Jo men visst, halva paletet är kvar! Bra.

Barnen var mellan 7 och 15 år gamla, och vissa av sjuåringarna var så söta så man visste inte var man skulle ta vägen, och några av 15-åringarna (jag hoppas i alla fall att de var åtminstone 15) försökte imponera på mig. Hm... nej tack tyckte jag och skrattade gott. (Nästa gång får de helt enkelt komma med någonting bättre än "titta, vill du se min tatuering" och sedan visar en kroppsmålning, ritad med tusch som var halvt utsmetad. "Tyvärr är den lite förstörd nu för jag låg på mage förut och det är så jävla varmt", som sagt, svagt imponerad. Men jag skrattade gott i alla fall. Åt dem, inte med dem.)
Jag har haft all matservering den här veckan (alltså frukost och lunch för min del eftersom jag inte kobbat kväll) och det har gått jättebra. Jag börjar känna mig riktigt hemma på Vägsjöfors numer och alla är så jättetrevliga och underbara att det finns inte.
Men som sagt, att hålla arbetstiderna så att man får gå hem efter sina åtta timmar, fungerar inte riktigt...

Stanna inte

Idag har jag jobbat.
6:30 till 5:30.
11 timmar alltså.
Skulle ha gått hem 15:00 om man följt schemat. Redan då skulle jag ha jobbat nio timmar, längre än vanligt, egentligen är det kanske lite onödigt att trycka in de där extratimmarna som jag förlorar den sista dagen någon annanstans. Jag har redan nu jobbat igen de få. Det lyckades jag med idag.
Den här veckan har jag haft tur med tider, jag har varit tvungen att åka buss nämligen.
Alltså inte så mycket extratid alls.
Men det har ju blivit mer än 40 timmar.
Lugnt.

Promenad

Igårkväll var jag och Kookie ute och gick.
Vi var ute och fick kvällen innan också.
Det är mysigt med promenader, framför allt med Karin, eftersom då kan man prata om precis vad som helst, och man får vara hur barnslig som helst. Det blev mest prat om livet faktiskt. Och annat djupt.
För snygga killar hör väl livet till? Jobbiga killar också kanske?

Det är hemskt egentligen hur mycket som kretsar runt dem...

Okej då

Vi har fått arvet ifrån morfar nu.
Rätt nycket pengar faktiskt.
Jag fick mindre än alla andra, för jag retade den som skulle disponera ut pengarna till oss barnbarn.
Jag fick bara 75kr.
Sedan ångrade han sig, och på nästa insättning står det 'okej då'.
Kul:)

Working 9 to 5 (eller rättare sagt 9 to 7.30)

Nu har det gått några dagar, veckor, sedan jag senast bloggade, men det är för att jag inte haft internetuppkoppling. Den senaste veckan har jag äntligen börjat jobba! På Vägsjöfors herrgård, en herrgård som är omgjord till hotell/vandrarhem/lunchservering. Det har varit jättekul. Väldigt stressigt men också väldigt tillfredsställande. Igår var första dagen som jag var i serveringen, eftersom vi endast var två stycken som jobbade på hela dagen, men det gick bra. Jag sprang och sprang och sprang, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Började halv sju och kom inte därifrån förrän halv fem.
Men med underbara arbetskamrater och underbar miljö så trivs man.
I förrgår städade jag rum i sju timmar. 10 dubbelrum, varav 6 stycken var med toalett. Väldigt jobbigt.
Det tar på krafterna att arbeta, mina fötter tar kol på mig så att när dagen är över är jag helt slut, men det är roligt. Oj vad kul det är, och framförallt är det underbart att veta att när dessa fyra veckor är till ända, har jag pengar på banken!
Jiha!

Myyysigt

Igår var flickorna här och vi grillade och åt på altanen, och pratade, och tittade på film.
Det var mysigt.
Emma och Malin sov dessutom över medan Ella hade varit tvungen att åka hem på kvällen, så jag och Malin låg och pratade strunt (barnband, typ Alla vi barn i Bullerbyn och Myntrik), sweet. Emma hade somnat för länge sedan, hon var nämligen trött.

Och idag var det Skogssjön som gällde, bad stod på chemat, helst innan regnet började falla. Jag har aldrig badat där (läs en liten sjö utanför Mjölby) men våra sommarträningar hölls där. Vi tyckte väl i alla fall till slut att det kändes behagligt, från början höll vi väl mer eller mindre på att förfrysa oss.
Det var också mysigt. Jag tyckte om den här helgen:)



Åh fy vilket sämst blogginlägg! Jag hoppas att sommaruppehåll får det att bli bättre.

Kärlek

Det pirrar och kittlar i magen när jag tänker på dig.
Det är en underbar känsla, som jag vill ha hela tiden.
Igår tänkte jag på dig tre gånger.
Jag fnittrade flickaktigt som jag alltid gör, och sprang lyckligt runt i hela huset.
Det är tur att jag är ensam hemma.

Sex and the City

Igår var jag och Alex på bio och såg Sex and the City. Jag har aldrig någonsin följt serien utan det första avsnitt jag sett, tittade jag på kvällen innan. TV3 sänder tydligen dubbelavsnitt av serien runt midnatt.
Jag kan lugnt säga att jag blev såld och kär direkt, faktiskt.

Biosalongen var fullsatt, och Alex's bokning hade gått ut, så vi hade fått köpa nya biljetter, som faktiskt var riktigt bra ändå, nästlängst bak, längst ut, inte pjåkit. Och i hela denna fullsatta salong fanns det EN man. Resten var kvinnor! Jag har aldrig förut varit på bio med bara kvinnor och det är något speciellt med det. Alla fnissar på samma ställen, alla ahh-ar på samma ställen, alla utropar neeej på samma ställen, och alla småviskar med grannen. Precis som jag brukar göra. Jag och Alex brukar heller aldrig gå på filmer som är ens i närheten av fullsatta (vi har aldrig varit ensamma, men det har inte varit långt ifrån), vilket också gjorde bioupplevelsen annorlunda.
Men det var mysigt och underbart, och filmen var jättesöt. Om du är kvinna, se den. Om du är man, se den också, men var beredd på att du kommer känna dig ensam.
Den var sevärd!

Ang. städning

Nu har vi haft vårt fina väder i två dagar.
Idag regnar det småspik och ser inte ut att klarna upp.
Fast jag hoppas på det, hade tänkt att sitta utomhus och äta ikväll, hade tänkt att grilla när tjejerna kommer.
Har bjudit över vänner på middag, det ska bli kul. Fast tyvärr tackade hälften nej, så det blir bara en trogen liten skara som kommer. Malin, Emma och Ella. Jiha!
Eftersom jag då ska ha en liten middagsbjudning ikväll, måste städa idag. För huset ser ut som mitt rum brukar göra. Fast utbrett i hela huset. Bombnedslag brukar man nog kalla det.
Jag tycker faktiskt om det, men mitt rum tar ju en hel dag att städa, nu ska jag städa hela huset, på sex timmar!

Anledningen till att det lyckats bli så här stökigt på inte ens en vecka är för att jag är lat, och lägger därför saker där jag inte längre haft användning för dem. Istället för att bära ut disken i köket, låter jag den stå kvar, istället för att lägga undan plastkassarna efter att jag handlat, låter jag dem ligga kvar där de hamnat, istället för att lägga tillbaka kläder in i garderoben efter att jag kom på att jag inte behövde dem, får de ligga kvar på golvet där jag tog av mig dem.

Så är det alltid, enda skillnaden nu är att det är utbrett i hela huset.

Klänningar

Nu hade jag tänkt att jag skulle mannekänga lite. Jag köpte ju faktiskt två fina klänningar igår.

Det här var den första jag provade, den som jag blev totalt såld på. Den kallar jag Den rutiga trädgården.

Och det här var då den andra som jag köpte, den är i sin tur döpt till Det rutiga slottet.

Och modellen är i verkligheten inte huvudlös, det var bara så att hon hade en dålig hårdag, och en dålig ansiktsdag idag. Inget att oroa sig för. Vi tror på en full återhämtning mot slutet av veckan. Kanske redan imorgon.