Det är mysigt att gå på stan med Mami.
Jag gjorde det igår, för hon hade lovat mig ett par jeans (eftersom lillasyster fick ett par skor för alldeles för mycket pengar). Jag kom hem med fyra par, det var en ökning med 400%. Av hela jeans vill säga.
Alla mina byxor går sönder! Jag fattar det inte.
men nu har jag nya byxor, och det är vår i luften.
Snart, snart är det sommar vid Grässjön igen.
Hoppas jag.
Efter att barnvaktandet av småtrollen var över gick jag till Steave's och tog en latte med Liselotte och hennes kompis Sara innan tåget tuffade hem till Mantorp. Lisie hade min kamera, och inte för den delen att jag kommer behöva den jättemassor i helgen, men jag behövde träffa en normal människa som förstod hur jag mådde nu.
Det var en mycket mysig om än kort fika, eftersom tågen inte går när som helst. Men det räckte.
Nu ska jag försöka skriva klart tyskadebatten. Det går trögt, och jag förstår inte hur jag NÅGONSIN ska kunna få ihop en hel sida!
Det är hemskt, men någon sorts utmaning ska det ju vara i alla fall.
JAG MÅSTE PLUGGA!
JAG BORDE GÖRA DET NU!
MEN JAG HAR INGEN ORK,
INGEN ORK TILL NÅT.
SÅ ALLT BLIR BARA PANNKAKA.
JAG HINNER INTE,
JAG SKYLLER MIG SJÄLV.
MEN FAKTUM KVARSTÅR,
JAG HINNER INTE.
INTE MED NÅGONTING
OCH FRAMFÖR ALLT INTE ATT PLUGGA.
JUST NU FINNS INGEN ORK ATT TA TILL
JAG ÄR TRÖTT PÅ ALLTING
JAG VILL BARA FÖRSVINNA
JAG VILL BARA LÄGGA MIG UNDER TÄCKET
JAG VILL GÖRA DET NU
Nu har tyskarna åkt igen.
En vecka går så snabbt.
Man hinner knappt börja innan den redan är över.
Det var underbart att ha dem här, och man kom plötsligt så mycket närmare dem. Nu var de bara tre stycken, och vi var visserligen några fler, men det var inte överdrivet och allting kändes bättre än i höstas.
Förutom avskedet.
Marc åkte redan i tisdags, eftersom han skulle på någon koncert igår eller när det var, så de två senaste dagarna har det bara varit Bobby och Jule här. Pappa var snäll och skjutsade Bobby och Jule till Skavsta och jag och Emma hängde med, och hela resan upp, och hela tiden på flygplatsen var vi helt knäpptysta. Sa inte ett ljud. Utan var istället jätteledsna inombords och försökte se någonting bra i situationen.
Sedan skulle de åka och då brast det totalt. Jag och Emma och Jule stårtjöt alla tre och vi stod alla fyra och kramades i flera minuter.
Usch, det var hemskt. Att åka ifrån Murrhardt i höstas var ingenting i jämförelse med hur jag grät nu. Så vi kramades och lovade att ses snart, och kramades lite till och sedan var de borta.
Och allt var plötsligt tyst.
det finns en tätort på en slättIdag var det påskafton och jag och tyskarna (som jag bara i förbigående berättat är här, så nu gör vi det officiellt; Bobby, Jule och Marc är här och hälsar på just nu, och de åker på torsdag) hälsade på Noel och Simon och åt mat, innan vi gick på påskmässan i Domkyrkan (Emme konfirmerades nämligen idag).
Bobby var ju redan en stor succé hos Noel, men idag tror jag även Jule och Marc gick hem med råge. Noel busade med alla, och hela tiden, och språkförbistringarna var inga problem alls eftersom han sällan väntade på ett svar, och jag hela tiden fanns där när det behövdes ett. Det var jättemysigt, och Noel var en ängel som alltid. Och högtiden till ära så dödade han oss, och väckte oss från de döda med hjälp av kramar, flera gånger om.
Efter det åkte vi hem till Lisen och tittade på film för att få tiden att gå. Mina, jag och IreneJim Carrey och Renee Zellwegger i huvudrollerna. Den var faktiskt jättemysig och alldeles lagom uppvärmning innan gudstjänsten som började klockan 11.
Påskmässan i Domkyrkan var väldigt mäktig, men det märktes att det nästan enbart var TROENDE människor som besökte den, till skillnad från till exempel midnattsmässan på julafton som nästan alla besöker (eller jag i alla fall). Jag kände mig mycket otroende när jag stod upp och alla de andra i kyrkan (utom Lisen och tyskarna) kunde typ hela bibeln utantill. Men det var en häftig upplevelse, för när man kom in i kyrkan var det bäckmörkt, och man visste inte riktigt var man skulle gå, men man fick ett programblad och ett ljus och sedan fick man leta sig fram. Emma hade reserverat platser på raden näst längst fram åt oss, så vi såg superbra. Det började helt mörk med bara ett enda ljus i hela kyrkan. Sedan efter en stund börjar någon trumma på bongotrummor och kören brister ut i sång, och ljusen som vi har i händerna tänds ett efter ett tills hela kyrkan var upplyst.
Det var coolt. Den här gudstjänsten var nog faktiskt dne coolaste jag har varit med om.
Idag fyller min pappa 45 år
Idag när jag kom till skolan, var det snö utomhus. Det var lite mysigt, för snö är alltid underbart, även om den kommer i mars istället för december.
Man får helt enkelt ta det som det kommer:)
Ochj igår frågade Bobby om han kunde gå omkring i kortbyxor när han kommer hit i övermorgon.
Jag skickade den här bilden till honom idag, han kan få avgöra det själv om han vill^^
Vi åkte och hälsade på morfar i helgen.
Han har fått komma hem igen nu och det är väl stabilt, men på en dålig nivå.
Jag har sett honom bättre, men jag har också sett honom värre. Det var i alla fall skönt att se honom, att märka att än så länge ligger han inte och dör.
Men det kommer gå fort.
Fördelen med att gå på en provfri skola måste ju vara att det inte finns några prov.
Tycker man i alla fall.
Men så är inte riktigt fallet.
Utan istället har vi väldigt få prov, (cirka 4per år) i de ämnen som inte tycker att det går att redovisa sina kunskaper på något annat sätt än prov (matte).
Och så har vi Medborgarkunskapstestet.
Det är ett test som man måste bli godkänd på för att kunna få G i slutbetyg i samhällskunskap.
Jag gjorde mitt i måndags och var supernervös igår när jag skulle få reda på resultatet, hälften av klassen var inte godkänd.
men det gick bra, jag hade alla rätt, så klart. En liten soluppgång i natten.
Morfar har lagts in igen.
Igen!
Varför kan han inte bara få lämnas i fred? Varför kan cancern inte bara ta överhanden så att han slapp det här?
Så att vi slapp det här.
Jag är självisk, jag är elak, jag bryr mig inte om hur andra mår, för just nu mår jag dåligt och det är det största I-landsproblemet i världen just nu.
Just nu mår jag kasst för att morfar ligger på sjukhus igen och har jätteont. Han mår jättedåligt, och det enda jag kan tänka på är mig själv.
Jag vill inte att han ska dö, för jag kommer inte klara mig utan honom. Jag vill inte att han ska dö, för det finns ingen chans att jag någonsin kommer kunna återvända till Grässjön igen då, som har varit mitt hem varenda sommar de senaste 10 åren. Jag vill inte att han ska försvinna ur mitt liv för alltid.
Men samtidigt vill jag att han ska få dö för jag klarar inte av att veta att han har ont.
The point is; i slutändan, handlar det bara om mig. Jag vill inte...
I slutändan handlar det inte om att han har det jobbigt, att han är nära slutet. Det handlar om mig.
Allting handlar om mig.
Jag var inne på Alex's blogg nyss, och fick reda på att hon ska till Sicilien i sommar.
Sicilien!
Jag vet inte ens var det ligger, men det låter exotiskt, det låter inte tråkigt och alldagligt och vanligt. Det låter fräscht.
Och jag vill också utomlands igen, helst nu på momangen. Kanske inte till något varmt svettigt land där man måste ligga och sola hela dagen, för det är tråkigt. Jag vill uppleva saker. Jag vill åka till kanaske typ London, eller Berlin, eller kanske Sidney, eller Wellington. Eller till och med Stockholm skulle vara alldeles lagom just nu. Jag behöver få komma bort ett tag, jag behöver få vara mig själv, jag behöver ett brake, och jag behöver det nu.
Nästa vecka är det påsklov. Jätteskönt, om jag inte visste att Bobby kommer på onsdag och stannar hela lovet, att jag har 1000 skoluppgifter just nu som ska in, helst igår, som jag inte ens har börjat med och att jag inte vet om jag orkar med att stå upp längre.
Don't get me wrong, jag vill jättegärna att tyskarna kommer hit, jag tycker att uppgifterna vi har just nu är UNDERBARA verkligen och jag är inte riktigt på botten än, men jag vet inte om jag klarar av det just nu. Jag vet inte om jag vill längre.
Jag är ett vrak, jag går runt och hoppas att allting ska lösa sig av sig själv, men det gör det inte. Ingenting löser sig själv, och jag känner bara att allt jag vill är att lägga mig ner, på marken, vid Grässjön, och titta upp på de höga tallarna, se hur den blå himlen skymtar där bakom, känna den varma vinden vifta håret ur ansiktet och veta att jag har 9 veckor till kvar när jag kan göra så här.
Det kommer ALDRIG mer hända.
Idag när jag steg upp var jag säker på att det skulle hända någnting speciellt i skolan, för jag var helt omotiverad och det brukar betyda att någonting kommer hända som jag missar om jag inte går upp.
Så när jag satt på första lektionen var jag beredd på att snart, snart händer det.
Psykologiredovisning, var det första som stod på schemat, dock inte för mig. Så jag tittade på de tre grupper som redovisade, sedan var det kvartsamtal i engelska, där jag fick veta att jag sträcker mig efter mål som jag än så länge inte kan eller ens behöver eller ska nå, men att jag kommer få MVG i engelska A och att jag ligger på VG+ i engelska B. Jag vet dock inte om EnB sätts nu i vår precis som EnA, men jag har för mig det, så troligen ett högre betyg.
Det måste i alla fall ha varit det som jag känt i morse, mitt MVG i EnA säkrat, för på tyskan hände ingenting. Inget märkvärdigt i alla fall.
Nu är jag barnvakt igen! Äntligen får man väl lov att säga.
Jag och Noel skulle ha gått ut och bort till lekparken, men när vi kommit så långt i tankarna (när jag hade berättat det för Noel efter att vi fikat) så hade solen gått i moln och det såg inte alls lika mysigt vårigt ut ute längre.
Så istället tittar Noel på Pettson och Findus: Kattonauten och jag tänkte plugga lite Medborgarkunskap.
Än så länge, lugnt på trollsidan.
Igår när jag skriv det sista inlägget så ljög jag.
Eller jag ljög inte där och då, för än så länge hade jag inte hittat lappen, som låg i min SO-mapp och som jag först hittade när jag tagit ur alla papper ur den.
Men eftersom den redan hade skrivits för länge sedan och bara hade legat och väntat på mig, så kan man väl säga att jag ljög, så jag ljög alltså.
Men jag var glad sedan, resten av dagen.
"The Eskimo has 52 names for snow because it is important to them; there ought to be as many for love. Because to love, and be loved is to feel the sun from both sides. Perhaps the feelings that we experience when we are in love represent a normal state. Being in love shows a person who he should be. Love is composed of a single soul inhabiting two bodies. Can miles truly separate you from the one's you love? If you want to be with someone you love, aren't you already there?"
Tack älskling<3
Det finns ingenting som just nu kan få mig att känna mig lycklig. Allting är bara ett enda stort virrvarr av känslor, av tankar, av saker, av händeler, av allt som någonsin skulle kunna komma att tänkas på.
Jag känner mig som en ensam människa mitt i ett hav av orelevanta saker. Jag ser att där, långt borta finns det ordning och reda och relevans framför allt, men inte här. Där jag är kan man bara urskilja små saker som är helt oviktiga, och jag behöver ett STOPP
Och jag behöver det framför allt nu.
Jag behöver ta tag i mig själv, ruska om och sedan fatta att det här går inte. Just nu går jag på högvarv, högsta växeln är i dygnet runt. Jag kan inte sova, inte tänka, inte koncentrera mig, ingenting. Men trots detta högvarv händer ingenting. Jag får ingenting gjort. Allt det som jag bestämmer mig för att göra försvinner i långa loppet och blir oviktigt. Istället handlar det om en massa andra saker som tydligen är viktigare eftersom jag sysslar med dem istället.
För att det finns ingen ork att göra någonting annat.
Idag är jag förbannad.
Riktigt enormt extremt fruktansvärt förbannad (och jag ska inte svära, för det ser hemskt ut i text, så istället använder jag väldigt många synonymer)
Idag är jag så in i hundan förbannad på männskligheten, på människan.
Jag är dessutom väldigt mycket förbannad på jorden, på hela stora universum, och på allt!
Förbannad på allt. Riktigt MEGAFÖRBANNAD!
Men mest är jag nog förbannad på mig själv, eftersom det var mitt eget fel att jag blev förbannad från första början.
Det är inte skönt att vara ute och gå och efter precis halva vägen komma på att man är förbannad på... NÅGONTING! (den här gången var det människans okunnighet, att väldigt många öppnar käften och säger någonting utan att ha den blekaste aning om vad de pratar om) Och när jag kom på det, så hade jag fortfarande 4km kvar att gå, i min ensamhet, alldeles ensam, med bara mig själv att prata med. Bara det i sig skulle gjort vem som helst förbannad!
Jag blev mer förbannad, och mer, och mer. Till slut var hela universum inräknad. Allting, i hela världen, över huvud taget, suger just nu!
God natt.
Jag bakade äppelpaj idag.
Mums vad gott det var!
Smuldegsäppelpaj gjorde jag när jag borde ha studerat Sveriges statsskick och FN's lagar.
Men det var godare med paj:)
Anci, ett meddelande bara till dig, har din son (Noel refererade jag till) läst (eh, lyssnat på) Hattjakten av Sven Nordqvist?
Har ni den?
=)
Idag har jag handlat
Handlat böcker
Blivit lycklig
Jag och mamma åkta iväg till IKANO-huset eftersom vi var i stor behov av en ny stekpanna, och eftersom jag var i stort behov av luft.
Så vi åkte till IKANO och jag handlade böcker.
Det är ju faktiskt bokrea.
Jag blir lycklig av att handla böcker. Det var så länge sedan jag gjorde det, handlade böcker, att jag nästan glömt hur underbart det är. Men i tisdags, när bokrean öppnade, då kände jag i hur stort behov jag varit av bokrea.
Jag gick runt där på håltimmen mellan lunch och NK och bara tittade, strök med handen efter bokryggarna, luktade, läste,
och köpte till slut 11 stycken.
Jag ångrar mig inte för fem öre, utan jag är lycklig.
Idag kom jag hem med fem stycken till, varav en nästan var lika dyr som de andra fyra tillsammans. Den var inte på rea.
Men böcker gör mig lycklig, att köpa böcker för mig är som att köpa kläder för vilken annan tjej som helst. Eller skor, tjejer tycker tydligen om skor.
Jag köper böcker istället. Någonting man faktiskt har användning för! ina vackra, RIKTIGA böcker som inte är pocket, utan fina böcker med hårda pärmar.
AH! Jag skulle kunna svamla i flera dagar om det här, eller åtminstone skriva ett lika långt inlägg till, så vi slutar här.
Jag har köpt böcker, för det är bokrea så man behöver inte spendera hela sitt Studiebidrag bara för att man vill ha en bok, för att böcker är bra, för att min bokhylla redan var överfull innan, och för att jag älskar det. Boklådor är mitt liv.
Jag har kommit fram till att jag tycker inte om de noveller som jag skriver. Det är inga noveller som jag själv skulle lägga pengar på.
Idag skrev jag en. Den handlade om kärlek på tunnelbanan. Jag hade ingen idé från början, utan jag hade bara en mening ("det började med ett ord"), men novellerna slutar alltid jättekonstigt, och är jätteskruvade. Och jag tycker inte om sådana noveller, men det verkar vara sådana som jag kan skriva.
Det tycker jag inte om dock, jag får skärpa mig.
Nu ska jag lägga mig ner och skriva en ny novell. Den här gången har jag en idé men ingen början, även det kommer gå åt pipsvängen.
