Jag har bakat kanelbullar idag, mormors kanelbullar.
Jag blev jättesugen på det när jag satt och skrev Application letter till jobben i Brighton. Så när jag var klar blev det bullbak.
Däremot så lyckades jag göra helt och hållet fel, och mixade alla ingeredienserna totalkonstigt, men resultatet blev i alla fall 58 st små fina bullar med pärlsocker på, som smakade super.
Jag tror jag ska gå ner och sno en till faktiskt.
Jag klippte av Winnerbäck-bandet från handleden idag.
Det känns hemskt.
Inte att bandet i sig är borta, utan för att bandet stod för något. Det stod inte för att oh wow jag var på Winnerbäck och köade i flera timmar för att få det här bandet. Den stod inte alls för det, utan för mig stod det för ett val jag gjorde. Ett val som väldigt många verkar tycka är konstigt.
Jag tycker att det är glasklart.
Jag hade chansen att stå bland de 800 längst fram och titta på Winnerbäck.
Jag valde att istället spendera konserten med tre coola människor.
Jag hörde lika bra där långt långt bak. Det var lika stort tryck där bak som dr långt fram.
Det var som att vara på en annan konsert än om jag hade stått där långt fram.
En bättre och mer extasfylld konsert.
En konsert är alltid bättre om man spenderar den med roliga människor.
Idag har jag varit lite olaglig. Men jag har hittat väldigt mycket bra musik också.
Och 4GB försvinner snabbare än man hinner säga Winnerbäck. Däremot har jag nu sett att min musiksmak ändrats lite sedan mitt musikbibliotek började byggas upp och formas. Det var nu länge sedan Good Charlotte lades på hyllan, men nostalgifeelingen är inte högre än när jag hör dem. Ungefär i samma veva som Good Charlotte försvann dök Winnerbäck upp. Minns inte om han var anledningen, eller om de bara råkade befinna sig på olika våglängd vid samma tillfälle. Jag har inte lyssnat på Dublin Fair på jättelänge, utan de har bytts ut mot Hello Saferide och Anna Järvinen. Håkan ligger där, med Gårdakvarnar och skit som var den första låt jag verkligen lyssnade på. The Killers har gått upp och ner. Ibland är det hela tiden, ibland absolut inte alls. Just nu är det ibland. Här ligger all tysk musik jag laddade hem i våras, och som spelades frekvent under två veckor. Oj, nu sprang vi på Depeche Mode som jag lyssnade på i nian men aldrig mer. Och framför allt inte efter att mitt musikbibliotek kraschade och jag var tvungen att bygga upp det igen. Där finns Tom Jones, Toyah, Cat Stevens och Josh Groban, som inte har så mycket mer gemensamt än Trollfamiljen. Där ligger Billie the Vision and the Dancers som bara var något odefinierbart innan jag hörde dem live. Det finns ny musik också, som JayMay som jag hörde för första gången förra veckan, eller Marit Bergman som jag aldrig lyssnat på innan jag laddade ner henne. Jag kan se skiftningarna, jag kan se när jag var influerad av vem, och så kan man ta a trip down the memory lane, och minnas, kännas, influeras och nostalgiseras.
Jag har en hel mapp som heter Övrigt Material, som innehåller all den musik jag lyssnade på innan jag började lyssna på någonting alls. Där kan jag gå in och botanisera. Det är mest musik som jag fått över MSN. All musik från OC till exempel, eller annan odefinierbar musik som definierade MIG under sjuan och åttan. Hoobastank, Sufjan Stevens, Gnarls Barkley, Rufus Wainwright, JEM, JET, José Gonzales, Manfred Earth Band, Ryan Adams. De flesta har bara en enda låt. En låt som betyder väldigt mycket för mig nu såhär i efterhand. Om jag skulle skaffa hela skivor skulle det ändå aldrig bli detsamma. Det är den låten, det är allt.
Severus är proppad med musik nu, och jag är glad.
LW tar upp 25%, en hel Gig, alldeles själv.
Dessutom så firade vi farmor igår.
Farmor har fyllt 75 år nu.
Dit har jag 57 år kvar, en siffra som känns väldigt hög, nästan omöjlig.
Jag har 57 år kvar tills jag fyller 75.
Men det har inte farmor, hon har redan levt de där 57 åren, och 18 till. Hon har redan gått igenom allt det som jag kommer att gå igenom på vägen fram till min 75-årsdag.
Älskade farmor.
Hon fick en mobil eftersom hennes har gått sönder, och så fick hon ett kollage av sina barnbarn. På sina barnbarn.
Hon blev glad, hon blev överraskad, och hon blev rörd.
Hon tyckte att det var för mycket, som de alltid tycker att det är.
Men det var det inte. Det var alldeles lagom. Alldeles perfekt.
Det var precis vad hon förtjänade.
Igår hade var det sykväll hemma hos Lisie.
Emem, Lisie, André, Necka, Juli, Marina och Mari.
Sex tjejer och en kille.
Vi sydde litegrann, men pratade mest om annat.
Och så tittade vi på film också, och lekte teaterlekar (vilket alltid är en återkommande faktor i det sällskapet). Jag var duktig och medverkade faktiskt igår. Det var kul, och hela kvällen var jättemysig.
Det är sådana kvällar jag menar att man har för få av! Jag vill ha fler kvällar när man samlas och äter fruktsallad, och tittar på film. Kvällar utan krav att prestera.
Kvällar när man bara är den man är.
Igår var jag ute för första gången sedan jag fyllde 18, med andra ord, någonsin. Jag hade dittills aldrig varit på krogen, eller klubbat eller något liknande, men som sagt igår gjorde jag det.
Jag och tjejerna samlades hemma hos Carro innan och käkade mat och pratade, det var jättemysigt och hade jag fått bestämma så skulle vi lika gärna ha kunnat stanna kvar hemma. Det var nog så trevligt där.
Men klockan 11 bar det i alla fall iväg till L'orient för att dansa och det var jättekul det också. Jag tycker väl inte riktigt om att dansa, jag kan inte ens definiera min känsla. Jag vågar inte riktigt ta ut svängarna, är rädd för att göra fel. Jag vill att det ska vara perfekt, och jag har ju aldrig dansat, och då kan det inte vara perfekt.
Jag är komplicerad.
Det var mysigt i alla fall, men man gör det alldeles för sällan! Bara det här att träffas hemma hos någon och umgås händer alldeles för sällan. Man skyller på att man inte hinner, att man har annat att göra, att det vore kul men...
Men vadå? Egentligen så finns det inga ursäkter! Plugga, visst, men man behöver en paus. Få koppla bort hjärnan.
Det är för mycket skola just nu, man behöver få slappna av och varva ner.
Varför inte göra det med snälla människor?
JAG VET, jag döper dig till Severus Evans. Alla små HP-nerds får nu räcka upp handen om de vill och jubla okontrollerat åt min fiffighet:)
fast, det kommer ju fortfarande bara vara Severus. Det är enklare så.
Jag har syndat, jag har svikit allt jag tror på, jag har gjort något som jag aldrig trodde att jag skulle kunna göra, någonsin.
Jag borde nu gå och gräva ner mig.
Jag har köpt en Sony Ericsson... Usch och fy Emem.
Då finns det inga N:ar kvar i familjen, utan nu blir det en S-E.
Neville fungerar ju inte som han ska, dör stup i kvarten och så, så därför har jag nu fått byta in honom mot en ny mobil istället. Och det fanns ingen Nokia som jag tyckte kändes bra, så då blev det istället en Sony Ericsson och jag har redan börjat omvandlas och gå över till den mörka sidan! Typ Voldemort. Han har Sony Ericssons han. Definitivt.
Men jag är nöjd i alla fall, och han är väldigt fin, och vissa funktioner är faktiskt bättre än på Nokia (men det säger vi aldrig högt, det erkänner vi aldrig... shhh). Det är en W380, och han är lila och äldigt väldigt söt.
Fast jag tror att jag glömmer Ericsson när han nu ska namndöpas, för i så fall kan jag fortsätta en tradition.
Jag döper dig nu till Severus.
Det blir nog bra till slut:)
Idag har det varit torsdag.
Jag och Mia har gått omkring i våra rosa Hell Yeah T-shirts som vi fick av Nisse och Simon från Winnerbäck i lördags. Det har inte varit någon som har förstått bakgrunden och syftet med Hell Yeah, något jag finner mycket förvånande. Vad är det man inte förstår? En rosa T-shirt med ett gult tryck där det med svart penna står Hell Yeah. Busenkelt!
Va har varit mäkta sexiga i alla fall.
Det var den första fotbollsträningen i mitt liv idag också. jag spelar inte fotboll, jag är ingen fotbollstjej, jag är en handbollstjej. Mina fötter gör aldrig som jag vill när en boll läggs framför dem. Handboll är mycket lättare.
Men det var väldigt kul i alla fall! Elle har detta som sitt projektarbete, lite FC-Z över oss, och så ska hon försöka få oss att bli bra.
Tur är ju i alla fall att vi alla ligger på samma nivå. Alla är lika dåliga.
De senaste dagarna har jag varit frånvarande, det beror på olika saker.
Kärleksknutar i överflöd i magen, blandade med fjärilar och killar som snurrar i huvudet, samtidigt som mitt mattematik-betyg helt och hållet bestämdes av ett arbete som jag var tvungen att lämna in idag. Jag lämnade in det, och jag är nöjd. Jag har gjort mitt bästa, och det är det enda jag kan göra. Det är så livet är för en student, nu är det första arbetet borta och då kommer det så klart nya. För att vara första riktiga veckan i trean tycker jag att vi har det lite väl kämpigt, men det är så det är.
Jag är lycklig i alla fall. Livet är enkelt ibland, ibland är det inte lika enkelt.
Just nu är det väldigt bra i alla fall:)
Matten är inlämnad och två killar kan strykas från listan. Nu låter det som jag följer protokoll, vilket jag absolut inte gör. Jag följer bara mitt hjärta, och ratas man måste man gå vidare.
Den här sommaren har varit den bästa någonsin. Varje sommar är det, men den här sommaren toppar allt.
Tänk er att få se Winnerbäck (jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu) (eller i alla fall lyssna på honom) live två gånger! Tänk att samtidigt få se spralliga Miss Li (I really really wanna be with you, like I was before, this distance, between us makes me want you more, and I do mean, you are the cutest boy I’ve ever seen, and you’ve got that something, something that I want, something that I need...) och tänkvärda Emil Jensen (det finns ingen okycklig kärlek, det finns bara idioter som inte vill ha en. Kärleken är alltid lycklig). Och tänk att stifta nya bekantskaper, med mycket trevliga personer. Ingenting kan toppa det.
Tänk att få spendera nästan ett helt sommarlov vid Grässjön, kanske inte med det bästa vädret, men med den vackraste utsikten när man steg upp på morgonen. Solen som sken, vattnet som låg spegelblankt och inte en enda husvagn eller ett enda tält som störde sikten ner mot vattnet.
Tänk att få bli kär, inte för någon annans skull, utan för min skull. Att bli kär mer i kärleken, bara för att få vara kär, utan press. Tänk att bli kär tre gånger.
Tänk att få jobba fyra veckor på en helt underbart idyllisk herrgård (där det faktiskt spökar) med de underbaraste kollegorna (You included my My), tänk att få tjäna pengar, riktigt mycket pengar, för att göra det man vill.
Tänk att bara kunna få släppa ALLTING och bara vara, bara älska, bara hata, bara leva, bara finnas. Ingen stress, ingen press, inget ansvar. Bara jag, bara mamma och pappa, bara systeryster. Bara alla personer som jag älskar, ingen som jag hatar, under ett helt sommarlov.
Det är värt att minnas.
JAG HAR FÅTT LÖN IDAG!
MASSOR MED LÖN!
JAG SKULLE EGENTLIGEN FÅTT MIN LÖN UPPDELAD PÅ TVÅ, KNAPPT INGENTING NU I AUGUSTI OCH ALLT I SEPTEMBER, MEN JAG FICK ALLTING IDAG!
MYCKET MER ÄN JAG RÄKNAT MED!
JAG TRODDE JAG SKULLE FÅ HÖGA 15 000, OCH DÅ HADE JAG TAGIT I, MEN JAG FICK NÄSTAN EN TUSENLAPP TILL!!!!
JAG ÄR I TOTALT UPPLÖSNINGSTILLSTÅND! JAG ÄR TILL OCH MED VÄRRE ÄN IGÅR, MAMMA, DU VET NÄR JAG FNITTRADE MASSOR! jAG KAN INTE SITTA STILL, JAG KAN INTE VARA TYST, JAG KAN INTE GÖRA NÅGONTING. SÅ JAG SPRINGER RUNT I HUSET OCH SKRATTAR OKONTROLLERAT!
Varför Caps Lock under hela inlägget?
Sötnoskatten är ju för tydlig ibland.
Jag öppnade altandörren för att släppa in honom innan jag skulle åka till skolan, för han låg på en dyna där, och först tittade han bara på mig och visade att han mådde bra genom att kisa med ögonen.
Ska du inte komma in?
Hrrm (han låg kvar)
Är du säker på att du inte vill komma in?
Hrrm (låg fortfarande kvar och kisade lite med ögonen och myste i solen)
Du vet att då får du vara ute hela dagen.
Hrrm, mjaau (och så reste han sig upp och kom in)
Det var som om, okej då. Om du säger det så.
Idag hade vi vårt första bokklubbsmöte.
Det var jag och Alex, och två små tossingar till och vi ska börja omedelbums med att läsa Den Engelske Patienten (I think).
En två timmar lång fika och massor bokprat ledde fram till den slutsatsen. Det tyckte jag om.
Myys
Idag har jag gått på extacy hela dagen.
Tre koppar kaffe, ett mattebetyg som är i fara och lite obesvarad kärlek, och vips så har du Emem i ett nötskal, fast utan nöten då...
Jag har ont i magen, så här jobbigt ont i magen som jag bara får när jag är orolig, har druckit för mycket kaffe, eller är kär.
Oftast gäller inte alla tre på en gång...
Ikväll spelade Winnerbäck i Linköping.
Han spelade på Stångebrofältet.
Och han var helt underbar!
Det var helt magiskt. Som alltid när det är Winnerbäck och Linköping. Och till skillnad från Rannsäter-spelningen så spelade han låtar jag kunde relatera till, låtar jag hört, låtar jag tycker är klockrena.
Jag var där tidigt så att jag skulle kunna komma in i den här fållan som är längst fram, den för 800 personer, jag fick ett band, jag skulle ha fått komma in, men i sista sekund avböjde jag.
Istället spenderade jag konserten tillsammans med Mia och två supersöta killar från Småland, Nisse och Simon, som vi träffade på Miss Li's spelning precis innan.
Jag såg inget, mer än små skymtar mellan havet, men oj vad det inte spelade någon roll. Om du lämnade mig nu kommer för alltid ha en annan betydelse för mig.
Och det är synd att sista tåget hem går halv två.
Idag så är ordningen äntligen återställd, för efter ett år av frånvaro (på grund av uppläsning till behörighetsnivå) så är äntligen Anders tillbaka bakom katedern i NK och matte. Med sina små skämt, och sin inlevelse, och hela sitt sätt att vara! Han är anledningen till att Emem läser matte C.
Anders är tillbaka!
Det tycker jag om. Jag har aldrig någonsin varit så uppmärksam och med på en lektion förut som på naturkunskapen idag. Det lär heller aldrig hända igen, men Gregor Mendel och hans genetiklära, den kan jag allt om nu.
Lokala regnskurar är det när det hällregnar när man stiger av tåget, så man springer så fort benen håller ner i tunneln för att komma undan, och sedan när man kommer ut på andra sidan tre sekunder senare så strålar solen.
Konstigt väder vi har här i Sverige.
Wooooooah!
Första skoldagen efter sommarlovet är alltid lite pirrig.
Idag var den mest bara lång.
Har fått ett hyfsat bra schema i alla fall, utan några hål och med hyfsat bra dagar, två sovmorgon, och bara en dag till 20 i fyra.
Som sagt, hyfsat bra.
Däremot känns träningen med småtjejerna lite hotad, eftersom Sötmalin, som jag ska träna dem med, inte slutar förrän 16.00 på tisdagar, med andra ord när träningen ska börja. Jag vill verkligen inte träna dem själv då! Inte utan Malin...
Och klockan nio på lördagar...
USCH!!!
Föresten så är mitt mattearbete helt och hållet borta, inlämning på fredag. Letat som en dåre här hemma hela dagen, men det finns inte. Det är bara första dagen, men jag är redan utmattad till tusen.
Idag har jag vattengympat för första gången.
Mycket mindre jobbigt än jag hade trott men så enormt kul!
Jag ska komma igång med träning också i år (precis som alla andra år som går åt skogen), men jag vill verkligen att det ska funka nu. Har tänkt börja simma igen, eftersom jag tycker om det, så får vi se hur det blir. Har ju träningen med småtjejerna också som måste passas in. Jag vet inte, det blir ju säkert kul när jag kommer dit, men nu känner jag bara ett stort och enormt NEJ som skriker i mig.
Jag vill inte
Jag vill inte
Jag vill inte
Jag hoppas på bättring, men egentligen har jag ingen lust alls, och har aldrig haft det. Jag ångrade det från den stunden jag sa ja.
Och så ska det inte kännas.
Tror jag i alla fall.
Idag gjorde Per sin sista dag innan han försvinner till Jönköping för att plugga. Det känns lite synd, för det betyder att det börjar närma sig slutet. På söndag gör jag min sista dag och sedan börjar skolan igen, My gör också sin sista dag då och sedan bär det av till Sundsvall av alla ställen för henne, så där blir det lite svårt att träffas, för även om jag kommer kunna ta mig upp och jobba under vinterhalvåret när det är mycket så kommer det inte finnas någon My då. Hon kommer möjligtvis tillbaka till sommaren, något jag hoppas hårt på.
Annars märks det verkligen att högsäsongen är slut nu, allt går mycket långsammare, gästerna har mattats av och alla är trötta.
Jag vill inte att det ska vara slut, men sommaren är över nu och nästa vecka börjar skolan igen. Idag har vi spelat Mamma Mia!-soundtracket hela dagen.
Bara ett enda år kvar nu.
Det finns en person som jag kan vara mig själv med, helt och hållet, nej det är faktiskt två. Två personer jag kan vara helt och hållet mig själv med, och samtidigt så blir jag jättekonstlad och konstig när jag pratar med dem.
Den förste är Alexander, en person jag kan vara bara Emma med, utan press, utan dömande. Han kan jag säga vad jag vill till och vi kan prata om precis allt mellan himmel och jord. Det är helt underbart kortare perioder, men det varvas ofta med jobbiga tystnader, och dessa bildar murar i längden.
Den andre är en person som en stor del av min sommar har kretsat runt, men som jag inte är säker på om jag vågar outa än. Visserligen vet alla som känner mig väl vem jag pratar om, och de som inte gör det vet inte heller vem han är så det borde inte vara några problem, men på något sätt känns mina känslor så officiella om hans namn finns på min blogg, när det egentligen är tvärtom, för på det här sättet upphausar jag allting mycket mer. Alexander var inget svårt att skriva, men det här namnet, det behöver få lite mer tid. Han i alla fall, han lockar fram en annan Emem. Jag blir mer sarkastisk och överlag elakare och mer på min spets när jag är med honom. Litegrann så tar jag ut mina aggressioner på honom, på mitt eget sätt. Jag skriker inte eller något sådant, utan sarkasmen får säga sitt istället. Jag vet inte om han tycker att det är så kul, Elle vet mer än väl att jag är dålig på att läsa sådant, men han säger i alla fall inget utan tjäftar tillbaka istället vilket är lugnt för min del.
Idag har jag varit i kontakt med båda mina livräddare, så världen ler vackert mot mig nu. Han som inte nämns med namn (AH VAD FÅNIG JAG ÄR!) skjutsade hem mig ifrån jobbet och Alexander hade tydligen ringt mig så honom ringde jag upp och vi pratade en bra stund. I bilen hem var det däremot rätt så tyst, vi pratade lite stelt i början men sedan fick stereon föra samtalet istället. Den spelades på högsta volym så det gick knappt ens att tänka. Men jag och Alexander pratade mer än vanligtvis.
Man märker inte hur man saknar vänner förrän de än en gång gör ett återtåg i ens liv och man ser att de var biten som fattades.
Idag har Kookie tvingat i mig en kopp te med ("en rågad tesked") honung i.
Det var inte gott.
Sedan skulle jag skicka mail till Bobby. När jag enbart hade avskedsfrasen kvar råkade jag klicka på en skitknapp på musen, så ALLT försvinner!
Dumt.
Dessutom så var det handboll på TV, Sverige räckte inte till. Och jag har ont i halsen.
Usch och fy dag!
Imorgon ska jag träffa My i alla fall. Det är Mysigt:)
Och överskriften tycker jag också om:) Det var inte jag som kom på den.
Idag har jag gjort Torsby.
Och om man är van vid Linköping, Sveriges femte största stad, så går det relativt fort.
Men det var mysigt. Jag handlade skolstartssupplies; En stor och cool mapp till mitt Projektarbete, Post-IT lappar, överstrykningspennor, ett jättefint litet anteckningsblock där jag ska skriva upp allt jag måste göra (trean ska vara året när jag har koll), och så har jag köpt en ny dagbok.
Det känns bra.
Sedan gick jag förbi fotograf Yderstig på vägen hem och såg att jag och systeryster fortfarande finns där i skyltfönstret, vi är fina:)
Jag vet ju att de som läser min blogg, det är de som bryr sig om mig, som kan oroa sig sjuka över mig och som älskar mig, så redan innan jag publicerade förra inlägget visste jag att det skulle väcka intresse. jag visste att åtminstone tre personer skulle kontakta mig och fråga hur det är.
Hade jag rätt? Ja det hade jag. Idag har jag fått fyra telefonsamtal ifrån folk som bryr sig och som frågar hur jga mår.
Jag säger därför nu; Jag mår bra. Idag är det okej. Jag har ont i halsen, men annars är allting bra.
Varsegoda, jag älskar er<3
Ibland vill jag bara lägga mig under täcket och kura ihop mig till en boll och sedan ligga där tills det onda har gått över. Tills klumpen är borta, paniken dämpats, andningen blivit normal, och tankarna än en gång kan vandra fritt utan att det enda de tänker på är det för tillfället onda (mat, min självkänsla, jobbet, skolan, utseende... saker som är fel, som jag gjort fel, som blivit fel, som inte är som de ska vara.)
Jag vill försvinna, men samtidigt vill jag att ni ska lägga märke till mig. Jag vill att ni ska komma fram och fråga varför jag gömmer mig.
Men vem ser någon som inte syns? Vem ser någon som inte visar något? Hur ska någon kunna ana något när jag försöker leka vanlig? Det är väl klart att ingen frågar om ångesten. Det är väl klart att ingen ser. Bara för att jag verkar normal, betyder inte det att allt känns som det ska.
Jag skulle vilja ha ett livs levande samvete som visste precis hur jag tänkte och mådde och som kunde trösta även om jag själv inte vet att jag behöver det.
Jag skulle hata detta samvete, för att det berättade för mig vad jag kan och inte kan göra, men det skulle också stötta mig när jag behövde stöttning.
Jag har egentligen redan ett samvete, hon heter Berit, hon kallas mamma. Mami är den enda som kan få mig att känna mig liten och dålig, hon är den enda vars åsikt verkligen betyder något. Om någon annan säger att jag är fin, så betyder det inte ens hälften än om mamma säger det. Om mamma säger att jag har köpt en fin klänning, eller har satt upp håret fint, så kan jag leva på det länge. Samtidigt finns det ingens ord som sårar lika mycket, det finns inga blickar som borrar sig lika djupt. Det finns en anledning till att jag inte möter mammas blick vid matbordet längre när jag tar mig mer mat. Besvikelsen och förmaningen i hennes ögon gör ont, men så länge jag inte möter dem säger hon inget. Men jag ser de där ögonen inom mig ibland, även när hon inte är med. Det finns ingen jag älskar mer än mamma, ingen som betyder lika mycket. Det känns som om jag fått henne att utstå som en hemsk och dömande person, vilket inte alls är sant. Hon är en underbar person, och jag skulle inte byta mamma för allt underbart i hela världen. Men det är henne jag söker min bekräftelse ifrån, det är där mitt samvete finns.
Ni kanske lade märke till vilket ord som var det första i parantesen? Det är det som ångesten oftast kretsar runt, i någon form. Oftast i kombination med mitt utseende och min låga träningshalt.
Igår var en hemsk dag, idag likaså. Och jag har inget att sätta upp emot det. Igår fanns det ingen som jag kände att jag ville berätta det för, för jag ville att de skulle fråga mig. Det var massor av människor här, knappt ingen jag kände, och därför var jag ensammare än jag är idag, när ensamheten är vald. Det är jag och prinsessan Olga som är hemma. Bara vi. Och även om idag också är dålig, så är det bättre än igår. Ångesten är annorlunda, den är inte rastlös.
För mycket av det goda ger i slutändan en motsatt effekt. För mycket gör att det goda plötsligt försvinner, och istället ersätts av en bitter eftersmak.
Jag och My My har varit och sett Mamma Mia för andra gången idag, andra gången TILLSAMMANS.
Det visade sig att vi satt nästan bredvid varandra när vi gick på den sist, utan att vi visste om den andra. Det tyckte jag var kul:)
Filmen var bra, även denna gång, det var nästan så att den var bättre den här gången än sist till och med! Jag tror att jag hade för höga förväntningar sist som inte riktigt nådde upp, men nu var jag ju beredd på vad som skulle komma, och då blev den helt enkelt bättre. Men det finns så klart fortfarande scener jag inte förstår, scener jag tänker AMEN GUD HUR HAR NI TÄNKT! och scener då jag vill gömma mig under stolen för att de är riktigt dåliga! Och så är det hela Colin Firth-historien som jag verkligen inte förstår och tycker är så ONÖDIG så det finns inte. De har överilat saker, så de scener som inte finns med i musikalen förstår man inte alls, och resten kan man förstå om man sett musikalen. Annars går den för fort.
Men den är söt och fin och sådär lagom tung för en dag när man inte orkar med någonting. Det är en sjukfilm (inte en sjuk film).
Bästa scenen är helt klart Our last summer på segelbåten. ÅH! Jag blir helt sjuk i hela kroppen av längtan. Jag vill också ha en båt! Jag vill också kunna segla var jag vill, jorden runt och tillbaka. Besöka underbara platser, uppleva nya saker.
Jag älskar den scenen, och tillsammans med Meryl Streep i allmänhet och hennes röst och närvaro i synnerhet, är det hela filmen.
Nu är jag kär igen.
I honom igen.
Det var ju inte meningen att det skulle bli så.
Jag planerade det inte.
Jag kände plötsligt bara hur pirret steg i kroppen.
Hur det kom tillbaka.
Hur kinderna blev varma.
Hur glad jag blev.
Hur blodet började pumpa fortare.
Jag fick panik,
ville därifrån.
Det skulle ju inte vara så här!
Planen involverade inte honom.
Det var över! Över för länge sedan.
Men det går inte att styra över känslor.
Det där var en vecka sedan,
och nu känns det mest bara underbart.
För jag är kär igen.
Kär ordentligt, på riktigt, utan att jag vill, utan att jag bestämt det.
Men framförallt är jag bara kär.
Kär för min egen skull.
När man sitter, mitt i en skara glada människor, så kan man känna sig mer ensam,
än om man sitter helt själv, helt ensam, och får vara som man vill.
Jag är mer ensam nu.
Hög musik, glada människor och solbelyst regn.
Ensam.
Det är inte alltid så att huvudet hänger med.
Jag och My satt igår vid lunchen och samtalade om vitsen med att vara Vegan (kom in på ämnet då vi pratat om Svenska kyrkan kontra Missionsförsamlingen, koppling någon?), och kom fram till att det nog inte fanns någon. Vits alltså.
För hönsen behöver värpa ägg för att må bra, och korna behöver bli mjölkade för att de ska må bra. Och Emem, som inte hade huvudet helt och hållet där det skulle, kläcker ur sig (märk, ordvits!)
Och kor föder inte föl hela tiden!
My såg aningen skeptisk ut men jag förstod först inte varför, menade hon helt enkelt att de faktiskt gör det? Och sedan stod det plötsligt klart för mig, och mitt ansiktsutryck gick från gravallvar till fnissattack på tre millisekunder.
Kor föder inte alls föl.
Nu har hela familjen flyttat hem igen efter grönbetet, och det känns lite ensamt.
Men jag bor ju hos Åsa och Karin nu så det ska nog fixa sig i alla fall.
Nu sista veckan har favorit-super-underbara småtroll varit och hälsat på oss och det är så underbart att se små barn, eller kanske lite större barn... för de har inga hämningar.
I förrgår när jag kom hem från jobbet säger Noel jätteglatt;
Emma! Vet du va ja ska bli näj ja blij stoj [bli när han blir stor]? och det vet jag ju så klart inte så då fortsätter han; En diskaje [diskare] pjesis som du. Och bonde, föj de fåj jöja allt [får göra allt].
Varför kan inte framtidsplanerna vara lika enkla för mig? Varför kan inte min största dröm också vara att bli en diskare? Det vore ju helt underbart.
Det enorma sällskapet på 230 personer som har bott på Herrgården den här veckan har äntligen åkt nu. Med tanke på att vi har plats för inte ens hälften av dem egentligen så kändes det rätt så... trångt kan man säga, och väldigt skönt nu. De skulle ha frukost, lunch, middag och kvällsfika. Så när de ätit färdigt frukosten och vi städat upp efter den så var det dags för lunch, och när lunchen var över, så var det dags att duka fram middag, och när de äntligen ätit klart, så skulle vi plocka fram för kvällsfika! Tjoho! Men det gick bra. Det gick utmärkt stora delar av tiden, och man märkte vilka som hade erfaernhet av det vi gjorde för de klagade inte om det tog lite längre tid, eller maten tog slut. De väntade tålmodigt, och berömde oss för det underbara jobb vi gjorde.
Men jag blev helpaff när jag märkte att det fanns vuxna människor som inte vet hur man trycker ur youghurtpaketen! Att barnen inte vet, eller är för lata för att anstränga sig när deras föräldrar inte är i närheten förstår jag, men vuxna människor som inte kan, det går mig förbi. "Den här är slut, har du en ny?" Jo men visst, halva paletet är kvar! Bra.
Barnen var mellan 7 och 15 år gamla, och vissa av sjuåringarna var så söta så man visste inte var man skulle ta vägen, och några av 15-åringarna (jag hoppas i alla fall att de var åtminstone 15) försökte imponera på mig. Hm... nej tack tyckte jag och skrattade gott. (Nästa gång får de helt enkelt komma med någonting bättre än "titta, vill du se min tatuering" och sedan visar en kroppsmålning, ritad med tusch som var halvt utsmetad. "Tyvärr är den lite förstörd nu för jag låg på mage förut och det är så jävla varmt", som sagt, svagt imponerad. Men jag skrattade gott i alla fall. Åt dem, inte med dem.)
Jag har haft all matservering den här veckan (alltså frukost och lunch för min del eftersom jag inte kobbat kväll) och det har gått jättebra. Jag börjar känna mig riktigt hemma på Vägsjöfors numer och alla är så jättetrevliga och underbara att det finns inte.
Men som sagt, att hålla arbetstiderna så att man får gå hem efter sina åtta timmar, fungerar inte riktigt...
Idag har jag jobbat.
6:30 till 5:30.
11 timmar alltså.
Skulle ha gått hem 15:00 om man följt schemat. Redan då skulle jag ha jobbat nio timmar, längre än vanligt, egentligen är det kanske lite onödigt att trycka in de där extratimmarna som jag förlorar den sista dagen någon annanstans. Jag har redan nu jobbat igen de få. Det lyckades jag med idag.
Den här veckan har jag haft tur med tider, jag har varit tvungen att åka buss nämligen.
Alltså inte så mycket extratid alls.
Men det har ju blivit mer än 40 timmar.
Lugnt.
Igårkväll var jag och Kookie ute och gick.
Vi var ute och fick kvällen innan också.
Det är mysigt med promenader, framför allt med Karin, eftersom då kan man prata om precis vad som helst, och man får vara hur barnslig som helst. Det blev mest prat om livet faktiskt. Och annat djupt.
För snygga killar hör väl livet till? Jobbiga killar också kanske?
Det är hemskt egentligen hur mycket som kretsar runt dem...
