Det stavas K Ä R L E K

Nu är jag kär igen.
I honom igen.
Det var ju inte meningen att det skulle bli så.
Jag planerade det inte.
Jag kände plötsligt bara hur pirret steg i kroppen.
Hur det kom tillbaka.
Hur kinderna blev varma.
Hur glad jag blev.
Hur blodet började pumpa fortare.

Jag fick panik,
ville därifrån.
Det skulle ju inte vara så här!
Planen involverade inte honom.
Det var över! Över för länge sedan.

Men det går inte att styra över känslor.
Det där var en vecka sedan,
och nu känns det mest bara underbart.
För jag är kär igen.
Kär ordentligt, på riktigt, utan att jag vill, utan att jag bestämt det.
Men framförallt är jag bara kär.
Kär för min egen skull.