My Lifejackets<3

Det finns en person som jag kan vara mig själv med, helt och hållet, nej det är faktiskt två. Två personer jag kan vara helt och hållet mig själv med, och samtidigt så blir jag jättekonstlad och konstig när jag pratar med dem.
Den förste är Alexander, en person jag kan vara bara Emma med, utan press, utan dömande. Han kan jag säga vad jag vill till och vi kan prata om precis allt mellan himmel och jord. Det är helt underbart kortare perioder, men det varvas ofta med jobbiga tystnader, och dessa bildar murar i längden.
Den andre är en person som en stor del av min sommar har kretsat runt, men som jag inte är säker på om jag vågar outa än. Visserligen vet alla som känner mig väl vem jag pratar om, och de som inte gör det vet inte heller vem han är så det borde inte vara några problem, men på något sätt känns mina känslor så officiella om hans namn finns på min blogg, när det egentligen är tvärtom, för på det här sättet upphausar jag allting mycket mer. Alexander var inget svårt att skriva, men det här namnet, det behöver få lite mer tid. Han i alla fall, han lockar fram en annan Emem. Jag blir mer sarkastisk och överlag elakare och mer på min spets när jag är med honom. Litegrann så tar jag ut mina aggressioner på honom, på mitt eget sätt. Jag skriker inte eller något sådant, utan sarkasmen får säga sitt istället. Jag vet inte om han tycker att det är så kul, Elle vet mer än väl att jag är dålig på att läsa sådant, men han säger i alla fall inget utan tjäftar tillbaka istället vilket är lugnt för min del.

Idag har jag varit i kontakt med båda mina livräddare, så världen ler vackert mot mig nu. Han som inte nämns med namn (AH VAD FÅNIG JAG ÄR!) skjutsade hem mig ifrån jobbet och Alexander hade tydligen ringt mig så honom ringde jag upp och vi pratade en bra stund. I bilen hem var det däremot rätt så tyst, vi pratade lite stelt i början men sedan fick stereon föra samtalet istället. Den spelades på högsta volym så det gick knappt ens att tänka. Men jag och Alexander pratade mer än vanligtvis.
Man märker inte hur man saknar vänner förrän de än en gång gör ett återtåg i ens liv och man ser att de var biten som fattades.