[Det här är ett långt inlägg som är lite oviktigt, för jag svamlar mest, och jag är inte säker på varför jag lägger upp det. Men det gör jag, för jag är alldeles för öppen med mitt liv.
Som sagt, ni behöver inte läsa.]
Idag var... ja, ett bra sammanfattande och fint ord är nog wierd.
Först så sa min handledare att hon ville snacka med mig om det gick bra, och jag tänkte okej. Jag ville prata med henne också nämligen så vi försökte hitta ett tomt rum och sedan satte vi oss ner och hon frågade hur det var.
Och jag sa som det var; "Det är bättre, jag har inte lika ont i halsen och ingen feber, så jag räknas nog som frisk"
Då svarade hon; "okej, och annars då? Hur är det då?"
Och jag svarade; "Jo, då är det ju inte så bra"
Hon nickade bara. Jag nickade också.
"Nej," svarade hon, "ja du vet, dina kompisar har börjat fråga hur det är med dig. De är oroliga."
Det var bara liksom WHHHOOOOOT! Jag var sjuk, hederlig vanlig feber, jag har inte berättat för någon att jag mår sämre psykiskt just nu, men trots det så har personer jag inte brukar prata med skickat SMS och pratat med mig på MSN och frågat hur det är med mig och att de saknar mig och att de vill att jag ska komma tillbaka och försökt ge råd.
Så sedan berättade jag för min handledare att jag inte ens tycker om skolan längre, att jag igårkväll och i tisdagskväll kände att jag inte ville gå dit, och det har jag inte känt på hela gymnasiet. Det var scary, det var jobbigt. Det var fruktansvärt.
Då svarade hon att det lät ju alarmerande (fint ord._.), och inte bra alls. Och så fortsatte hon med att jag behövde ju inte gå i skolan om jag inte ville. Jag skulle ju kunna få bli sjukskriven, det går ju om man mår så dåligt så det bara är jobbigt för att man känner att man missar för mycket.
Då blev det plötsligt ett enormt WHHHOOOOOOOOOOOOOOOT!!!!
Jag mår dåligt, det går inte att förneka, MEEN mår jag verkligen så dåligt? Märks det så mycket? Jag trodde jag lyckades dölja, men jag verkar vara en öppen bok.
Det fick mig att fundera, för jag vet att jag har en fasad som jag sätter upp i vanliga fall, men mår jag så dåligt just nu att jag inte ens orkar hålla den uppe? Jag kanske inte är glad, men gissar de bara? Tankar började formas, och jag var inte säker på att jag ville det.
Sedan pratade jag och GM lite till (jag känner att jag hoppar nog en hel del, men ni som orkat hit, hoppas ni förstår ändå) och sedan sa vi hejdå och jag gick för att leta upp mina vänner. Och sedan idag har jag fått massor med kramar från folk jag inte brukar få kramar av, massor med hur mår du, massor med omtanke. jag är inte van vid det men det gör mig varm i hjärtat.
Och sedan en annan sak, en sista sak. Det här var ett medelande som jag skickade FEL på msn förut. Skulle till Eln, kom till Em istället. Och jag fick sötaste svaret, så därför måste jag skriva ner det.
jag skrev matteprov idag. och då var jag i ett annat rum[inte klassrummet], och jag hann knappt börja innan jag hörde Malini utanför dörren där hon ropade efter mig. det är nämligen där utanför jag brukar sitta och skaka när jag får sammanbrott, och tidigare under dagen så var jag precis i tid för en lektion och när jag kom in hade Emma preciis frågat var jag var, de verkar tro att så fort jag inte är där att jag inte mår bra
Och svaret jag fick var; Det stämmer.. Eller det är snarare att vi vill vara säkra på att du inte mår dåligt för vi känner oss som dåliga vänner för att vi inte ställt upp för dig på senaste.
Aw!!!! Älskade underbara människor. De betyder allt, många betyder allt. Och jag hoppas att de vet hur stor skillnad de gör i mitt liv.
<3
