Jag hugger i sten. Men jag tror att jag sakta börjar se en kontur, några armar och ben. Jag jobbar mig inåt tills jag ser en figur

Det är något speciellt med Lars Winnerbäck och Linköping.
Det är magi.
Koncerten igår var underbar rakt igenom och alla låtar jag hoppats på kom med, och alla låtar jag kunde tänka mig höra var också där.
När han sjöng Hugger i sten trodde jag att jag skulle dö där och då. Det var bara så vackert att jag varken visste ut eller in. Om jag hade dött där och då, så hade jag dött lycklig.
Det finns bara ett ord som kan beskriva kvällen igår; magiskt.

Vi skrek när han inledde med Farväl Jupiter.
Vi ropade och han kom tillbaka fyra gånger.
Och jag skrek tillsammans med de andra.
Och jag sjöng tillsammans med de andra
och i det ögonblicket undrade jag hur det kändes att vara Lars Winnerbäck.

Och så var det den lilla räven. En sak ska du ha jävlit klart för dig Lars Winnerbäck, sa räven. Du tror att du är så jävla stor och speciell men en sak ska du veta, du skulle inte vara någonting om det inte var för mig! Jag har varit med. Jag var med när du sjöng på Lazlos pizzeria. Jag var med på Skylten och på Elsas hus. Jag var med när du flyttade till Stockholm men det behöver vi inte prata om nu. Jag har varit med.
Och sedan sjöng han Kom änglar, och alla sjöng med.

Du hade tid, Hugger i sten och Du gamla fria nord. Jag har aldrig varit så lycklig som då.