Jag tänkte bara ge en kort inblick i hur det är här i Sundsvall, innan det är dags för Universitetsvisning.
Tåget var försenat hit så jag fick vänta 1,5h i Stockholm, för att sedan inte få någon ordentligt ställe att sitta på.
My är helt underbar, liksom Sundsvall.
Igår var det lite shopping (alltså, väldigt mycket shopping!), Rallybrudar på bio (woooa!) och fest efteråt.
Lyckat so far.
Snart börjar höstlovet, något som jag längtat efter jättelänge. Egentligen borde jag plugga då, för att komma ikapp, men det kommer jag inte göra, för jag kommer inte ha någon tid.
För ikväll kommer jag vara i Sundsvall hemma hos my My!:D
Jag har saknat henne jättemycket!
Så från och med idag och fram till tisdag kommer jag att vara vegetarian, fine by me.
Och från och med idag och en vecka framåt kommer jag ha mitt sista höstlov i världshistorien, någonsin.
Good bye. Aldrig mer.
Sorgligt.
Vemodigt.
Hemskt.
Idag fyller faktiskt världens finaste Noel 4 år!
Hurra! Glitter och ballonger!
Födelsedagskalas var det väldigt länge sedan nu. Flera år sedan, men idag blir det av.
Hipp hipp hurra
High School Musical.
Någonting speciellt.
Igår var det premiär, och jag och Sophie var där.
Jag ville mest bara se den, för att ha sett den. Och vad är inte då bättre än att gå på biopremiär?
Största salongen i Linköping kallas China, och den var helt proppad med folk. Jag och Sophie var säkra på att vi skulle ha varit äldst, och resten bara var 14åriga skrikiga tjejer, men vi kunde nog inte ha varit mer fel.
Tjejerna var ju där så klart, men inte i den utsträckningen vi trott. Men när Troy(Zack Efron)'s ansikte dök upp suckade nästan hela salongen längtansfullt.
Och resten av kvällen spenderade jag med att lyssna snarare på salongen, än på filmen.
Men den var bra, inte alls lika bra som första så klart, och de hade gjort den alldeles för stor så de klarade inte riktigt av att genomföra det, men den var mysig ändå.
Man ska ju ändå ha sett allihop för att man ska ha sett allihop.
Ångesten byggs sakta upp inifrån.
Ont i magen, ont i magen.
Paniken börjar krypa i kroppen.
Jag svettas.
Andningen blir ansträngd, andetagen fler.
Nej nej nej skriker någon!
Men oj, det var ju jag.
Jag vill inte!
Benen börjar skaka.
Måste hålla rösten stadig.
Titta på pappret, inte på dem.
Det här är lugnt. De är inte där.
Andas in andas ut andas in.
Nej för fort! Lugn, lugn, lugn.
Vad står det? Jag ser inte. Jag minns inte.
Paniken kommer närmare.
Inte nu. Bli klar först, sedan är det okej.
Inte nu!
Klumpen i magen växer, det svartnar för ögonen.
Finns det någon väg ut!
Ont i magen, ont i magen.
Jag vill inte mer! Det här går inte!
Eftersom jag har haft ont i magen av nervositet i över ett dygn nu så kände jag verkligen inte för att ha träning igår. Speciellt inte efter förra träningen, då jag höll på att koka över av återhållna agressioner på grund av en enda person som förstörde hela mitt och Malins upplägg. Och dessutom så hade vi ju ingenting direkt planerat som jag skulle tycka var kul, men däremot saker de kunde klaga på, så jag var inte pepp alls.
Men jag vet inte vad det var med dem igår, eller förra träningen om vi vill det. Igår lyssnade de på allt vi hade att säga, de klagade inte (bara liiite, och det ignorerade vi bort), och det märktes att de hade roligt, vilket gjorde att vi hade roligt.
Vi avslutade med att ha straffturnering den sista kvarten (eftersom de inte ville sluta), och jag stod en omgång.
Ah vad frustrerande!
Första varvet släppte jag in fyra mål, andra släppte jag in tre, tredje släppte jag in två.
Så då var det jag mot Ebba och Linn.
Och jag fick inte tag i bollarna!
Det var hemskt.
Jag vann en omgång, men då tog jag ju BÅDAS skott, vilket gjorde att vi var ju fortfarande tvugna att fortsätta.
Det blev till slut oavgjort, och jag var mycket irriterad på mig själv.
Men på ett bra sätt.
För en timme hade jag ju helt och hållet glömt bort vad det var för dag idag.
Paniiiiiiik!
Jag ska ha muntligt Nationellt prov i svenska idag.
Alltså ska jag stå framför klassen i fem minuter och prata om någonting som jag själv valt att utgå ifrån.
Halva klassen redovisade förra veckan, vilket betydde att jag fick massor med idéer som jag inte kunde använda, och den idén jag hade krossades rejält av att Astrid hade precis samma ingång, precis samma inledning, och roughly samma upplägg som jag hade tänkt att ta!
Så då ville jag ju inte också ta det.
Jag är visserligen nöjd med det jag kommit på, men det gör ju inte saker och ting lättare. Jag måste ju fortfarande redovisa.
Inför klassen.
I fem minuter.
Inte heller blir det lättare av att ligga vaken och tänka det där måste jag säga, och det där måste jag få med, och så där kan jag ju inte säga, och det här kommer gå åt helvete! natten innan, med andra ord inatt.
Jag har panik! Jag klarar inte det här! Och jag är säker på att det kommer gå åt skogen.
Åh, min mage!
Wonderwalls var vad jag brukade kalla dem. När jag gick i åttan och trodde att livet kretsade runt mig.
Nu är jag fyra år äldre, och vet att den gör det. Och när den inte gör det, ser jag till att få blickarna kastade på mig, på ett eller annat sätt.
Nej, åter till Wonderwalls, det var så de hette back then, numer kallar jag dem vänner, riktigt bra sådana, som man kan berätta vad som helst för och de lyssnar. De förstår.
Igår var jag hemma hos Sötmalin och hon gjorde precis det. Då vi inte whinade över att träningsplanerandet gick åt skogen och förolämpade varandra och folk som inte var närvarande, vilket var väldigt mysigt, så lyssnade hon på mig, och tyckte synd om mig.
Idag var det Emme som lyssnade.
Åh vad jag behövde det, bara få spy ur mig av mig själv.
Mina wonderwalls.
Mina älsklingar.
Mina vänner.
Because maybe
You're gonna be the one who saves me ?
And after all
You're my wonderwall
Igår var det chokladkväll hemma hos Emme och Mia.
Tänk er det godaste som finns i världen, vilket näst efter Colanappar är choklad, och tänk er ett rum fyllt med enbart vänner. Tänk er att alla vänner har bakat någonting med Choklad i och att ni dricker te och pratar hela kvällen.
Visst låter det väldigt mysigt?
Det var det också.
Helt underbart.
Jag hade bakat den mytomspunna Espressokakan, Annie en Chokladcheecake, Sabi hade ordinära chokladbollar med sig, Malini hade med sig en kaka med choklad i och någonting väldigt gott ovanpå, Elin hade med sig chokladpraliner, och Vickey, och Carro och Danne hade bakat kladdkakor.
Och det var så gott. Allting.
Och så drack man te till det, och pratade, och fnissade.
Och för en kväll kunde jag glömma mina bekymmer. För en kväll kunde jag få vara som alla andra.
Hej allesammans. Jag heter Emma, och det är jag som bor här. Jag brukar poppa in ibland, förut var det ju lite mer frekvent. Jag tänkte att ni kanske hade glömt varför ni faktiskt brukar komma hit.
Jag har själv nästan glömt det. Tänk så fort man kan ta sig ur en vana.
Och så fort man kan återfalla in i den.
Jag hoppas att jag snart återfaller in i bloggandet, det vore kul.
Jag saknar er.
Tack för att jag fick hälsa på.
Eller just det, jag bor ju här.
Tack för att ni kom förbi.
På återseende.
Det var mössprovning idag, så att vi kan beställa våra studentmössor.
Min mössa kommer att gå på 850kr om någon är nyfiken.
Det tycker jag är väldigt väldigt dyrt.
Men jag kommer ju bara att ta studenten en gång.
Det blir väldigt dåligt med bloggandet just nu, ett inlägg i veckan är ju rätt så dåligt. Anledningen ligger i att jag har för mycket att göra. jag hinner inte blogga helt enkelt. jag försöker hinna ikapp mig själv och mitt eget liv, och då är det svårt att hitta tid till att blogga om det liv jag inte ens hinner med.
Jag hoppas ni förstår.
Det vet jag att ni gör.
Helgen spenderades i Arvika, hemma hos Viktor och Pernilla och Björn, och det var väldans trevligt.
Även om Viktor hade skyhög feber och helgen försvann i ett nafs. Myshelg är en myshelg även om man inte gör så mycket.
Vi tittade på film, lagade mat, åt god mat, spelade sällskapsspel (jag vann, utklassade Björn!!! Pernilla också visserligen, men att vinna över Björn, det kan man leva på länge), skrattade, pratade, busade med katterna (fast Viggo nog mer är en hund. 6 kilo kattunge), och jag följde även med Björn till skjutbanan i lördags och sköt. Det var jättekul!=D Och även där var jag bättre än Björn! Det var en bra helg.
Jag och Viktor satt i soffan igår och tittade på barnprogram nästan hela dagen. Han satt bara lutad mot min axel och gjorde väldigt små handrörelser. Typ kliade mig på armen, eller pillade med lappen på nallen.
Men han var så söt och go' och mysig så det förslog och blev över.
Som alltid.
Igår var jag i Stockholm.
Quite spontaniously.
Jag bestämde mig för det i torsdags, att jag ville bort bort bort, bara få vara helt själv, vandra omkring i Gamla stan...
Så jag åkte dit!
Det var jättemysigt. Hela förmiddagen gick jag omkring alldeles själv, SF-bokhandeln fick väl sina välförtjänade två timmar, antikvariat fick någon timme de också, klädaffärer ut och in och allt var för dyrt, och halv fyra gick jag och hämtade Kookie på hennes FU, och så gick vi omkring tillsammans istället.
Fika, presenter (eftersom någon fyllt 16 för jättelänge sedan), och runt runt runt i Stockholm var vad vi gjorde.
Hon är en mysig filur.
Jag köpte tre stycken böcker; en nytryckning av den första översättningen av Alice i Underlandet (som jag nu har tänkt att jag ska läsa för första gången, och slå fast att den inte är bra), Den engelske patienten (som vi just nu läser i bokklubben och som inte gått att hitta någonstans alls!) och den första boken om Skivvärlden av Terry Pratchett eftersom typ 9 personer nu sagt att "Den måste du läsa Emma!"
Så nu ska jag läsa den.
Underbar dag.
Idag var det kallt.
Jättekallt.
När jag skulle cykla till skolan kände jag att mössa, vantar, halsduk och vinterjacka hade känts så rätt just nu. jag frös i min lilla kavaj. Imorgon kommer hela kittet på, tänkte jag.
Det luktade grillad korv. Det är en lukt som, konstigt nog, nästan alltid är närvarande på hösten, det är höstlukten.
Grillad korv, öppen eld, Fritis och höstlov.
Så luktar det.
Så är det.
Idag är det lördag.
På lördagsmorgnar är det tänkt att Emem ska träna ett litet gäng flickor i handboll.
Det har hittills inte inträffat, eftersom hon har lyckats vara upptagen varje träningstillfälle (vilket är två gånger i veckan); Brighton, ögonsjuk, febersjuk, sådana saker, men idag var det första träningen.
Vi spelade match. Mot allas ärkerival RP.
Vi förlorade tyvärr matchen med två bollar efter ett underläge på fyra i halvtid. Men det var en bra match, kämparglöd i överflöd.
Det var kul att se.
Jag var trött på att vara sjuk idag, det var inte alls kul längre att ligga hemma i ett mörkt rum, så jag åkte in till stan och träffade Jess och Hanni istället.
Okej, det är inte hela sanningen.
Hanna åker tillbaka till Norge imorgon efter en vecka i Sverige vilket betydde att det här var sista chansen att träffa henne innan jättelänge! Jag kände mig väl egentligen inte 100%, men en fika på stan med mina treor (som för alltid kommer att vara mina treor, hur gamla vi än blir) orkar man alltid med.
Chicolata blev det, en kopp te och en chokladboll.
För det var jag värd efter den hemska veckan jag har haft.
Jag har haft världens konstigaste åkomma i tre dagar.
Ont i ögonen.
Vilket kanske i sig inte låter så jättekonstigt, men om jag säger att de inte varit irriterade, de har inte kliat, det har inte synts att de har varit sjuka, då börjar det kanske bli lite konstigare.
Min läkare trodde att det var muskelrelaterat, och det är jag nog böjd att hålla med henne om.
Ont har det gjort i alla fall.
Så in i den.
