Walls of wonder

Wonderwalls var vad jag brukade kalla dem. När jag gick i åttan och trodde att livet kretsade runt mig.
Nu är jag fyra år äldre, och vet att den gör det. Och när den inte gör det, ser jag till att få blickarna kastade på mig, på ett eller annat sätt.

Nej, åter till Wonderwalls, det var så de hette back then, numer kallar jag dem vänner, riktigt bra sådana, som man kan berätta vad som helst för och de lyssnar. De förstår.

Igår var jag hemma hos Sötmalin och hon gjorde precis det. Då vi inte whinade över att träningsplanerandet gick åt skogen och förolämpade varandra och folk som inte var närvarande, vilket var väldigt mysigt, så lyssnade hon på mig, och tyckte synd om mig.
Idag var det Emme som lyssnade.
Åh vad jag behövde det, bara få spy ur mig av mig själv.
Mina wonderwalls.
Mina älsklingar.
Mina vänner.

Because maybe
You're gonna be the one who saves me ?
And after all
You're my wonderwall