Idag är det onsdag.
Jag hade hoppats att den skulle klassas som lördag.
Men det gör den inte.
Det är onsdag.
Och därför måste jag åka hem halv tolv ikväll.
Kanske lika bra det.
Egentligen.
Men det är onsdag.
Och jag tycker inte om onsdagar.
Bara ibland.
Idag hade Karamello en drive för att konkurera ut Bosses Glassbar.
Gratis Ben & Jerry's-glass till ALLA mellan klockan 12 och 16.
Perfekt kände jag och ställde mig i sist i kön 4 gånger. Lika gott varje gång.
Fyra kulor Ben & Jerry's glass till priset av ingenting.
Dessutom så finns det ju inte en bättre dag att ha gratis glass på, som en varm försommardag.
Sorbeten var helt klart godast, Berry Berry Extraordinary, tillsammans med den andra sorbeten som jag inte köpte, Lemony. Den skulle dock inte gå att äta enbart den. Sur var den, men uppfriskande. Den skulle passa perfekt en varm sommardag när man inte har tillgång till badmöjligheter.
Och Karamello lär jag köpa glass av igen. Kortare kö, godare glass, och bara 2 kronors skillnad. Det kan jag stå ut med.
Efter skolan idag fikade jag på Elsa's hus med Juli, Nekka, Lisie och Juli's kompis Karin.
Det var underbart mysigt.
Det är billigt fika på Elsa's; 18 kronor för en kopp te och en ciabata och tre stycken småkakor.
Jättebra!:)
Egentligen skulle jag ha åkt till Gamla Linköping och köpt te till Kookie, men jag hade helt enkelt inte tid till det.
Vilket var lite synd kanske.
Men jag fick ju fika istället:)
Jiihaa
Idag hade vi löpning på idrotten vilket var jättekul!
Jag tyckte faktiskt det.
Vi sprang utefter (och inte RUNT) Stångån och det gick väl hyfsat i alla fall.
Enda problemet var väl att jag fick håll efter tre meter och mina ben sakta domnade, och min hals inte ville vara med efter hundra meter. Men annars hade det gått strålande.
Det var väldigt uppfriskande att springa utefter Stångån. Det gav ett stillsamt och harmoniskt intryck, och det är det första stället där jag känt att JA, jag vill springa mer.
=)
Igår var det begravning efter morfar.
En stillsam tillställning med cirka 200 personer. Inte så farligt...
Jodå, det var jobbigt, det var hemskt, det var skönt, det var mysigt, det var vackert, det var mycket på samma gång.
Jag ångrar inte nu i efterhand att jag åkte.
Kyrkan var smitfull och vi satt längst fram. Jag tyckte inte om prästen så mycket alls faktiskt, men morfar hade tydligen tyckt om henne och de hade stått varandra nära så då får det va kände jag. Det var en rätt så fin begravning ändå, och gravsättningen skedde med enbart familjen närvarande, vilket var skönt. Innan gudstjänsten började skakade jag hand med säkerligen femtio personer som jag ALDRIG sett förut, eller ens hört talas om, och då var det skönt att det bara var Gertrud, barn, barnbarn, Viktor, mormor och Britt-Inger som var med när kistan sänktes ner.
Jag grät inte förrän vid avskedet, då kom tårarna.
Äntligen kom tårarna.
Och sedan rann de resten av gudtjänsten och tills när kistan sänktes ner i graven och jag stod på kanten och sa hejdå. Det kändes underbart att gråta, för även om klumpen som har bott i min hals i fyra veckor växte sig större, så blev den samtidigt mindre.
Så jag grät, och grät och grät, och tittade mig omkring omkring och såg att alla andra också grät och grät och grät.
Det var hemskt, men samtidigt skönt.
Begravningar är hemska.
Efter begravningen sa syster att "Åh den grät, och den grät också! Och han grät med! Det trodde jag inte." Och jag kände bara att vadå då? Det är ju deras farfar som ligger där/deras pappa/min morfar, varför skulle inte de gråta? Jag gråter inte i vanliga fall. Men nu grät jag.
Och de grät också.
Tårar facinerar mig. De som kan gråta på beställning, de som gråter av lycka, och de som aldrig gråter, alla gråter på en begravning. Men något som facinerade mig mer, var att alla sjöng. Jag satt bredvid två av mina kusiner som i vanliga fall knappt öppnar psalmboken, men som nu sjöng med.
De sjöng för morfar.
De sjöng för världens mest osjälviske människa. För världens envisaste. För världens generösaste. För världens sparsammaste.
Vi sjöng en sista gång för Kurt.
Jag har ännu inte gråtit över morfar.
Över att han är död.
Jag är inte den personen som börjar gråta för sådana saker (däremot börjar det bränna bakom ögonlocken så fort någon säger att jag gör fel), men det känns ändå hemskt.
och just nu behöver jag gråta. Jag har jätteont i magen, och en klump stor som en handboll i halsen. Jag vill gråta, vill gråta bort allting, men det går inte.
Jag kan inte.
Jag måsdde dåligt idag över detta, så dåligt att jag var tvungen att gå ut ur klassrummet när vi hade tyska för att jag skulle kunna lugna ner mig.
Tyska som är det roligaste jag vet, och det enda stället där jag känner mig trygg.
Men det gick inte, men jag kunde inte gråta. Jag var på väg in i panikstadiet, men det gick inte att gråta.
Jag hoppas att jag kan gråta bort allting på lördag, jag hoppas att jag kan släppa allt då. Men det är ju inte säkert. Och vad gör jag då?
Idag blev det Bosse-glass för första gången i år tillsammans med flickorna.
Hm...
Jättejättejättegott, men med skuldkänslor upp till öronen ungefär.
Men som sagt, jättegott.
Jag har hittat två nya favoriter; Hallon och Lemoncake. Smaskens.
Men samtidigt, inte bra.
Men väldigt gott.
Sovmorgon är bara kul när man kan dra nytta av den.
Vilket jag inte kunde göra i morse, eftersom jag inte visste om att den existerade!
Visserligen var det bara en halvtimme, men jag hade ju kunnat ta två tåg senare på grund av den där halvtimmen!
Istället hamnade jag här med ingenting att göra.
Underbart!
Tänk er en helt tyst perrong. Inte den dova tystnaden som belägrat hela vintern, utan den lätta, fria tystnaden som bara finns under två tillfällen under hela året; i början av våren när solen för första gången börjar bränna lite lätt, och tidiga sommarmorgnar när solen bara precis har gått upp. Den atmosfären som finns då är underbar, och den fanns på perrongen i morse. Det var helt tyst och lugnt och stilla sånär som på lite fågelkvitter och grusets knastrande under skorna när man gick. Luften gick så lätt att andas, och jag drog in flera djupa andetag och slöt ögonen.
Plötsligt var allting så enkelt.
Jag var uppe tidigt i morse och bakade bröd, runt klockan fyra sådär. Det blev jättegott. Jag bakade småbröd med sesamfrön på.
Godisgodis.
Okej, det är väl inte helt rätt. Men det var så jag hade tänkt skriva igår, och då stämde det fortfarande. Men sanningen borde väl lysa igenom lite i alla fall. Det var mamma som bakade bröd idag (och hon var inte uppe klockan fyra). Men det var faktiskt mitt bröd. Hon gräddade det bara. Det var jag som satte degen igår, så tekniskt sett bakade jag bröd imorse, och de blev väldigt goda.
:)
Jag har kommit fram till en sak så här mitt i natten.
Jag HATAR kärlekskomedier. Absolut fullständigt hatar dem. Vilket är jättejobbigt, eftersom jag egentligen älskar att titta på dem, uppkrupen i soffan, men just för tillfället står de mig uppe i halsen.
Anledningen? Allt är så fruktansvärt enkelt! Först träffas man på det minst troliga stället (oftast springer man ihop någonstans när den ena har jättebråttom), från och med då hatar man varandra, ett hat som sakta byts mot tycke. Man börjar dejta lite försiktigt, och sedan kommer första kyssen. Följs av den andra. Sedan är det stopp! Någonting händer, någon är otrogen, någon har gjort något i det förflutna, någon har ljugit blahablaha, och huvudpersonen är plötsligt lämnad helt ensam igen. Inget ljus på himlen och hon går ner i en djup depression. Det går några dagar, oftast en vecka, och sedan står mr Right utanför dörren igen och ler, och de lever lyckliga ever after. Och männen är dessutom alltid så där oskyldigt söta så man smälter och vill äta upp dem.
Men kärlek är ALDRIG så där himla enkelt! Det går inte att ge upp på kärleken och då plötsligt står mr Right framför en och ler så där oskyldigt. Mr Right är nämligen någon annanstans, upptagen med någon annan. Alltid! Ingenting är som på film. Och när det väl tar slut så är det 100 gånger värre än på film. För den här gången är det på riktigt.
100% på riktigt.
Vissa betyder mer än andraNär jag var 13 år blev jag medveten om att folk kunde dö.
Det låter jättekonstigt, men det var inte förrän då som jag insåg att livet inte fortsätter för evigt. Jag är inte SÅ naiv att jag inte förstått det innan, men det var först då som jag blev medveten om innebörden av det eftersom farfar fick sin fjärde hjärtinfarkt, och han kommer aldrig att bli bra igen. Jag blev plötsligt medveten om hur värdefulla farmor, farfar, mormor och morfar är. Att de inte kommer att finnas för all framtid, bara för att de gjort det hittills, och att jag var tvungen att börja uppskatta dem innan det var för sent.
Jag älskade farmor och farfar mer än någonting annat, men jag hade inte världens bästa kontakt med min morfar och mormor eftersom de bor längre bort och är inte lika lätta att lära känna och jag tyckte till och med ibland att det var jobbigt att träffa dem. Men från och med 2003 började jag uppskatta varje liten minut med mina mor- och farföräldrar på ett helt annat sätt, och därför har jag nu kommit mycket närmare mormor och morfar, och älskar dem hur mycket som helst. Mormor och morfar var personer som hellre tog i hand när man hälsade än gav en kram, vilket gjorde att det alltid fanns ett avstånd mellan oss och man kom aldrig riktigt nära. Så var det när jag var mindre, men jag tror att de också har insett att livet är kort. Någon gång på vägen blev de där handskakningarna med morfar ett mellanting mellan en handskakning och en kram, och på slutet var det en riktig bamsekram, som om vi aldrig skulle ses igen. Inget knussel, inget jobbigt. Bara en ordentlig kram. Jag vet inte vem som började ta initiativet, men jag tror att det var syster. Jag tror att det var hon som istället för att greppa den där handen sträckte ut armarna i en omfamning. Jag tackar henne för det.
När jag var tretton år funderade jag ett par gånger över hur jag skulle ha reagerat om morfar dog, och kom fram till att jag knappt skulle ha reagerat alls. Jag skulle ha blivit ledsen så klart, men sedan hade det inte varit så mycket mer med det. Han var ju självklart min morfar, men tänk er att ha en morfar du träffar högst två gånger per år, sommar och jul, och sedan jämför det med en farmor och farfar som finns en mil bort. Det var inte så svårt att inse vem jag skulle sakna mest.
Nu är det helt annorlunda. För när han nu somnade in fem år senare, vilket är en befrielse efter de sista år som han haft, så känns det istället hemskt. En sommar utan våfflor hos morfar, är ingen riktig sommar. Så enkelt är det. Och en värld utan morfar känns inte som en hel värld.
Jag har försökt hitta minnen från min morfar innan han blev sjuk. Självklart har jag inga från innan han fick cancer, eftersom då var jag tre, men minnen från innan han började bli dålig. När han fortfarande var tjocka morfar. När han fortfarande var morfar som han är på bilden.
Jag kom fram till att jag inte har några. Faktiskt inga alls.
Jag har underbara minnen, minnen som jag kommer bevara för alltid, men alla är från någon gång efter 2003. Innan dess finns det knappt ens fragment av minnen. Jag minns inte sista gången han var hemma hos oss. Jag har inga minnen ifrån honom någon annanstans än hemma hos honom. Jag sörjer självklart det, men tänker istället på alla de underbara minnen som jag faktiskt har. Morfar på verandan bakom våffelgärnet, morfar på Fordonsmuseet där han målande berättar om alla bilar och motorcyklar, morfar i köket bjudandes på godis.
Morfar som han var.
Men jag minns också den morfar som aldrig berättade att han mådde dåligt, den morfar som jag har fått min envishet ifrån (något som kommer från båda sidorna), min känsla att aldrig visa mig svag. Den morfar som jag älskade, och alltid kommer att älska i hjärtat.
Min morfar.
Min underbara morfar Kurt.
Gårdagseftermiddagen spenderades tillsammans med Alex. Först fika på Wayne's Coffee, sedan bio och allt avslutades med Fish n' Chips på Steve's. Kan inte bli bättre.
Vi såg Min brors flickvän (vilket är typ världens sämsta översättning, i klass med Kärlek på menyn), som på engelska heter Dan in real life (så det var svårt när jag skulle leta upp en av skådespelarna på nätet och filmen inte hette My brothers girlfriend!). JAG HATAR TITELÖVERSÄTTNINGAR!
Men filmen var lagom bra; inte mästerverk, inte B-film, den var bara lagom och mysig. Dock utvecklades den inte alls som jag hade velat, och den sekvens av filmen som jag tyckte att de hade kunnat utveckla mycket mer för att det skulle bli intressantare, fick bara en scen i princip. Men den var bra i alla fall. Vi var nästan ensamma i salongen, och jag skämdes för mig själv. Jag är en sådan person som måste "prata" (oftast små utrop när karaktärerna inte gör som jag vill) under filmen, och jag har märkt att ju ensammare jag är, desto högre pratar jag. Jag var inte tyst igår.
Det var mysigt att träffa Alex igen. Vi går i princip bara på bio tillsammans, hon är min biokompis, och jag går inte på bio tre gånger i veckan, så därför ses vi inte så jätteofta. Såd et var skönt att bara kunna prata av sig med någon, som var eller har varit i samma sits och bara behöver lyssna. Underbart.
Nu måste jag springa till tåget:)
Varför kan man inte bestämma själv när man är vuxen?
Varför vågar man inte göra fel?
Varför måste man göra alla glada och tillfredsställda?
Var går gränsen när man slutar ha en egen vilja?
När man inte längre kan bestämma själv vad man ska göra?
Varför måste jag vara bollplanket och den som bestämmer när man inte klarar det själv?
Varför är det jag som vet allt?
Varför går det inte att göra det själv?
Jag kan inte bestämma, det kan bara du.
Jag har tröttnat på att hamna mittimellan och inte kunna ta mig därifrån.
Sluta stoppa mig där.
Emem har lockigt hår på riktigt den här gången
Stockholm 1 maj med Kookie!
Tjooho!
Jag (alltså pappa) ska beställa tågbiljetter ikväll har jag tänkt. De var faktiskt fortfarande billiga trots att det är jättelite tid kvar. Då blev jag glad.
Och jag ska till Stockholm med min favoritkusin och gå på museum och massa skojsigt! Jihu:)
Vi behöver det här hon och jag.
Jag tycker om Stockholm mer och mer har jag kommit fram till. Det är en stad som växer i mina ögon i takt med hur ofta jag är där. Och gamla stan, gamla stan tycker jag definitivt om. Där kan man köpa gott te, och goda chokladpraliner, och sitta på café. Och nörda massor på SFbokhandeln.
Ja, jag tycker om Stockholm.
Valbara kurser i trean:
Samhällskunspak C
Matematik C
Språk steg 5
Språk steg 1
Panik!
Språk steg 5 ska jag ta, självklart ska jag fortsätta med tyskan, och jag har tänkt välja steg 6 också av bara farten, även om den inte står med där.
Men sedan då? jag har fått ihop mina poäng då, men kan jag behöva någonting mer?
Vill jag kanske läsa matte C, nu när Anders kommer tillbaka, även trots att matte B har gått jättedåligt?
Jag vet inte.
Kanske.
I morse satte jag in linserna i fel öga.
Oj, jag ser inte lika bra med linserna som med glasögonen, måste ha vant mig för mycket vid glasögon så att jag nu inte riktigt klarar av brytningsfelet jag har, tänkte jag i min enfald.
Jag gick omkring i en halvtimme, innan jag insåg att linserna satt fel.
Jag har lite annat att tänka på.
Och jag skyller på att jag inte kan höger och vänster.
Jag och Vickey höll i idrottslektionen idag och det gick verkligen jättebra.
Jag fick någonting annat att tänka på, någonting som jag tycker är roligt, vilket betydde att jag kunde fokusera. Jag har annars haft väldigt stora koncentrationssvårigheter, egentligen de senaste två månaderna, men framför allt sedan i lördags såklart. Jag kan inte fokusera, inte tänka klart, inte sitta still, inte ens göra det som jag i vanliga fall brukar klara av (typ titta på Greys Anatomy), och idag på matten var jag tvungen att gå ut ur klassrummet för att det kändes konstigt.
Jag har hittills inte gråtit, och det känns inte ens konstigt i kroppen (vilket känns jättekonstigt istället). men det har väl inte sjunkit in än.
Vi höll i alla fall i lektionen, och vi hade handboll och det var jättekul. Handboll på skoltid brukar nästan aldrig fungera, så vi försökte ta tag i det och se till så att det funkade. Att alla lärde sig grundreglerna, att poängtera att hanboll är ett lagspel, lite passningsövningar och mycket match så klart. Efteråt fick vi dessutom mycket beröm och de flesta sa att det här var den roligaste handbollslektionen de någonsin hade haft, och att det inte hade känts som en elevlektion utan som en vanlig. Det var nog positivt.
Det var det som jag behövde just nu, för att orka vidare. För att även om det inte känns någon extrem skillnad, så känner jag mig ju fortfarande som en geléklump som bara flyter med någonstans, mer än någonsin faktiskt. Allt känns så frånvarande, allt känns så... vanligt.
Jag kan inte fatta hur allting bara kan fortsätta som det var innan, när hela jag inombords bara skriker.
Det har varit en väldigt mysig helg. Jag var i Arvika hos Viktor, Björn och Pernilla, och det var jättetrevligt.
Viktor är dessutom världens underbaraste och go'aste när man är ledsen. Morfar dog nämligen i lördags morse så hela gårdagen gick jag omkring och kände mig konstig och illa till mods, men så fort som det kändes som jag helst av allt bara ville bryta ihop, så stod Viktor framför mig glad som en sol, och ville busa.
Så jag hann inte fundera vidare, utan istället busade och lekte jag med världens underbaraste kusinbarn, och glömde bort allt som skulle ha kunnat utvecklas till något jobbigt.
Annars så har vi tittat på konstiga filmer, bättre filmer, HEROES!!!!!, gått promenad, ätit god mat och pratat, och jag har fått ta det lugnt. Vara mig själv. Strunta i allt och alla andra.
Och bara det, gör en helg underbar.
Idag var jag hos Jannie<3
Vi provrullade mitt hår, eftersom jag ska permanenta det den 12 maj, jag är nämligen hennes permanentmodell till hennes gesellprov!:) Hon vill testa några gånger innan så att hon känner sig säker. Det var mysigt. Det blev fel många gånger, men det var ju det jag fanns där för.
Nu är jag nyklippt, mina blekta toppar är borta och jag ser jättemörk ut! Jag ska blondera mig i höst igen, så min riktiga hårfärg kommer fram igen. Och så ska vi rulla igen på tisdag. Tänk att få gratis klippning, gratis permanent, OCH gratis färgning i höst som tack för hjälpen. Kan inte bli bättre:)
Jag är inte så bra på det här
Bloggandet
Det går trögt just nu, skrivs ingenting
Men saken är den, äh det finns ingen sak heller.
Morfar mår dåligt, skolan hänger över mig, jag vet inte riktigt vem jag är, om jag verkligen är här. Jag behöver hitta mig själv för att börja veta.
Men ni vet ju redan allt det där, jag har ju inte direkt kommit på något annat att skriva om de senaste veckorna.
Jag ville bara säga att jag lever, och att imorgon får jag träffa världens sötaste kusinbarn, ingen har finare kusinbarn än jag. Det finns ändå små saker som gör att det är enklare:)
JAG KAN INTE!
Jag får panik! Det här går inte! Jag fattar inte! Jag vill att det här ska bli proffsigt, eller i alla fall bra! Det går inte! Jag vill inte göra fel. Jag har ingen bra idé. Det här är inte kul! Jag vill ha kul! Jag vill att någon ska hjälpa mig att välja!
JAG KAN JU INTE DET HÄR!
Jag hatar psykologi.
Jag mår bra just nu.
Det känns så konstigt att säga det eftersom, med de omständigheter som finns, borde jag inte må bra.
Just nu är det så mycket som ligger på mig, att jag borde bryta ihop. Morfar ligger på sjukhus och vi vet inte om han ens kommer klara en vecka till, skolan tar kol på mig eftersom jag inte hinner med, och jag var lite nere redan innan så därför stressas det desto mer nu.
Men jag mår bra!
Jag vet inte om det handlar om förnekelse, eller om det faktiskt stämmer, men jag skiter fullständigt i vilket. Jag mår bra nu, jag är glad, det är lite vår i luften.
Jag kommer att överleva det här.
Och om det nu är förnekelse, vad gör det? Det gör ju att jag mår bra, jag tycker om förnekelse.
Jag har skrivit klart min scrapbook! =D
Vilket känns underbart. Jag kanske inte är 100% nöjd, men den är klar nu i alla fall.
Jag har dessutom försökt strukturerat upp mitt pluggande, så att jag, om jag följer det, kommer vara klar med ALLA uppgifter inom tre veckors tid när den sista ska in.
Jag är bra!
Om jag nu lyckas göra det vill säga.
Jag är klar med min scrapbook! Hurra!
