Kärlek är svårt

Jag har kommit fram till en sak så här mitt i natten.
Jag HATAR kärlekskomedier. Absolut fullständigt hatar dem. Vilket är jättejobbigt, eftersom jag egentligen älskar att titta på dem, uppkrupen i soffan, men just för tillfället står de mig uppe i halsen.
Anledningen? Allt är så fruktansvärt enkelt! Först träffas man på det minst troliga stället (oftast springer man ihop någonstans när den ena har jättebråttom), från och med då hatar man varandra, ett hat som sakta byts mot tycke. Man börjar dejta lite försiktigt, och sedan kommer första kyssen. Följs av den andra. Sedan är det stopp! Någonting händer, någon är otrogen, någon har gjort något i det förflutna, någon har ljugit blahablaha, och huvudpersonen är plötsligt lämnad helt ensam igen. Inget ljus på himlen och hon går ner i en djup depression. Det går några dagar, oftast en vecka, och sedan står mr Right utanför dörren igen och ler, och de lever lyckliga ever after. Och männen är dessutom alltid så där oskyldigt söta så man smälter och vill äta upp dem.
Men kärlek är ALDRIG så där himla enkelt! Det går inte att ge upp på kärleken och då plötsligt står mr Right framför en och ler så där oskyldigt. Mr Right är nämligen någon annanstans, upptagen med någon annan. Alltid! Ingenting är som på film. Och när det väl tar slut så är det 100 gånger värre än på film. För den här gången är det på riktigt.
100% på riktigt.