Brake-time

Jag var inne på Alex's blogg nyss, och fick reda på att hon ska till Sicilien i sommar.
Sicilien!
Jag vet inte ens var det ligger, men det låter exotiskt, det låter inte tråkigt och alldagligt och vanligt. Det låter fräscht.
Och jag vill också utomlands igen, helst nu på momangen. Kanske inte till något varmt svettigt land där man måste ligga och sola hela dagen, för det är tråkigt. Jag vill uppleva saker. Jag vill åka till kanaske typ London, eller Berlin, eller kanske Sidney, eller Wellington. Eller till och med Stockholm skulle vara alldeles lagom just nu. Jag behöver få komma bort ett tag, jag behöver få vara mig själv, jag behöver ett brake, och jag behöver det nu.

Nästa vecka är det påsklov. Jätteskönt, om jag inte visste att Bobby kommer på onsdag och stannar hela lovet, att jag har 1000 skoluppgifter just nu som ska in, helst igår, som jag inte ens har börjat med och att jag inte vet om jag orkar med att stå upp längre.
Don't get me wrong, jag vill jättegärna att tyskarna kommer hit, jag tycker att uppgifterna vi har just nu är UNDERBARA verkligen och jag är inte riktigt på botten än, men jag vet inte om jag klarar av det just nu. Jag vet inte om jag vill längre.
Jag är ett vrak, jag går runt och hoppas att allting ska lösa sig av sig själv, men det gör det inte. Ingenting löser sig själv, och jag känner bara att allt jag vill är att lägga mig ner, på marken, vid Grässjön, och titta upp på de höga tallarna, se hur den blå himlen skymtar där bakom, känna den varma vinden vifta håret ur ansiktet och veta att jag har 9 veckor till kvar när jag kan göra så här.

Det kommer ALDRIG mer hända.