Men jag kan inte sova mamma. Mamma. Mamma! MAMMA!

Nu var det länge sedan, länge sedan jag skrev någonting konstruktivt, något innehållsrikt, någonting bra. Något man kan stå efter.
Idag hade vi scenisk gestaltning för första gången i hela trean, och för första gången sedan vi började ettan tyckte jag att det var kul. Det händer aldrig. Jag hatar scenisk, hatar allt med teater, det är tråkigt, det är jobbigt, det är hemskt.
Men idag, idag var det kul. Vi fick ett papper med helt sjuka scener, som på något sätt egentligen hängde ihop, fast man knappt kunde hitta ett samband, och sedan skulle vi tolka dessa och göra en egen föreställning utifrån dem. Och det var JÄTTEKUL! Jag kom i en supergrupp, vilket ofta spelar in. Jag kom med chilla Juli som utan att bli för mycket är jätteentusiastisk, på ett bra sätt. Hon kan få en att ryckas med. Jag hade coola Astrid som älskar teater, som älskar att agera, och som gör det så extremt totalt jättesuperbra att man bara kan bli GLAD när man ser henne. Jag kom med lilla Anna som alltid tar allting seriöst och som alltid försöker göra det bästa hon kan i alla situationer, och som alltid gör det bra. Jag kom också med Kalle, som är super, och trevlig, och seriös och cool om han bara inte har hela killgänget bakom sig, för då blir de alla instängda. Avskärmade.
Och så var det lilla jag. Emem som inte tycker om teater, mest för att hon tycker det är tråkigt. Hon vill inte, orkar inte, står inte ut.
Men idag, idag ville jag och idag gick det bra! Vi hittade ett sammanhang i denna absurda text som inledde med en mamma och ett barn där mamman var hitleranhängare och visade sin femåriga dotter att Hitlerhälsningen var den rätta. Det övergick till en kvinna som var så äcklad av allting, och framför allt av människor som sover, kvinnan förvandlades till någons mamma, en mamma som höll på att falla sönder, och barnet försökte få henne på bättre humör genom att ge henne komplimanger, men mamman kunde inte ta det när barnet berättade att det inte kunde sova, och allting avslutades med att det här barnets far (en koppling nog ingen förstod alls) berättade för henne att allt skulle bli bra, bara han filat klart på den här... kontaktannonsen. Sedan skulle han skicka in den. När han var helt nöjd. Då skulle allting bli bra. När han skickat in den.

Det var underbart!