Den vackra ankungen

Vissa fick det att se så lätt ut.
Vissa kunde bara glida över dansgolvet som svanar, utan att visa det minsta tecken på att vackla. De kunde flyta fram och bara koncentrera sig på vad de höll på med just för stunden. Det de älskade att göra mer än någonting annat i världen.
Dansa.
De rörde sig så graciöst över golvets nötta trä att man kunde tro att de aldrig gjort någonting annat i hela sina liv. Att de var födda med dansskor på fötterna och med händerna sammanlänkade med sin kavaljer. Deras rörelser var så vackra att man inte kunde släppa ögonen ifrån dem för en enda sekund. De rörde sig i perfektion med musiken, i perfektion med varandra, det var som om världen runt omkring stannade och höll andan bara för att de skulle kunna dansa ostört.
De dansade som Saga aldrig skulle kunna dansa.

Jag sitter just nu framför datorn och arbetar lite smått med mitt projektarbete. Eller vad som ska bli mitt projektarbete någon gång i framtiden.
Jag ska skriva en novellsamling, alternativt bara en novell beroende på hur långa och hur många de blir, och det där är början på en av dem.
Ska jag vara ärlig så går det segt. Mycket segt.
Fast det är kul. Mycket kul.