Trollens land

När jag var sju år gammal skulle en tjej i min klass ha födelsedagskalas. Det var trolltema och alla skulle klä ut sig.
Mamma hade lyckats få tag på grova bruna tygkassar som hon kunde använda, så hon bestämde sig för att sy mina kläder själv.
Och jag var jättenöjd med dräkten. Jag tyckte att jag skulle bli så "fin" på födelsedagskalaset och jag såg verkligen fram emot det.
Dagen för kalaset kom, och vi gjorde mig i ordning. Jag hade ett par lapptäcksmönstrade tajts med Mimmi Pigg på som vi hade klippt sönder så att de skulle se trasiga ut. Runt midjan hade jag ett grovt rep och runt halsen hade jag en massa halsband som jag hade gjort själv i världens alla färger. Jag var så stolt över mig själv och jag tyckte jag var så fin att det gick knappt att beskriva.
När vi kom dit var allting okej. Vi fick grönt bål och hela klassen var där. Jag hade jätteroligt och vi danasade och lekte lekar och hade det allmänt trevligt, men någongång under kvällen gick jag förvi två av mina klasskompisar och då sa en av dem att jag inte såg ut som något troll, utan att jag såg ut som Ronja Rövardotter. Jag minns vem som sa det, och vart han satt, och hur han sa det. Jag blev så ledsen och så kränkt (även fast jag inte upptäckte det ordet förrän många år senare) att jag helst bara ville gå därifrån och strunta i kalaset men jag stannade kvar och visade inte på något sätt att jag hade tagit illa upp utan jag fortsatte bara som om allting var som vanligt.
Jag tror inte ens att jag visade något när jag kom hem men det var i alla fall då jag slutade klä ut mig.
Det var efter det födelsedagskalaset som jag slutade tycka det var kul med teater och utklädningskläder och att låtsas.
Jag har fortsatt låtsats efter det, satt på en mask framför mitt ansikte. Blivit någon annan. Visat en annan sida av Emma en den som egentligen stämmer. Gått in i en roll, fast det verkar som jag är mig själv. Men det är en annan sorts teater, en annan sorts förklädnad. Det är en form som jag behärskar.
Mammas trolldräkt åkte aldrig någonsin på igen utan den slängdes ner i utklädningslådan som aldrig öppnades igen. Jag tyckte fortfarande att det var en jättefin trolldräkt och det gör jag än idag. Mor kan sina saker när det gäller att klä ut mig, även om jag aldrig litar på henne. Och hon kan sy och trolla så att det ser ut som det ska. Fast den här gången hade hon misslyckats. För det var ju inte en trolldräkt, det var ju Ronja Rövardotter.