Min morfar!

Det är dags att inse.
Det är dags att ta det till sig.
Det är dags att sluta skjuta det ifrån sig.
Det är dags att förstå.
De blir bara äldre, och en dag kommer de vara borta.
Morfar, mormor, farmor och farfar.
De har alltid funnits där, alltid funnits till hands, men de kommer inte finnas för alltid. En dag snart kommer de vara borta och allt som de lämnat efter sig är lyckliga minnen och en stor tom saknad. Man tänker inte på att det faktiskt är nära förrän det är alldeles inpå och man är tvungen att inse att de mår inte som de gjorde för tio år sedan, fem år, förra våren. Det går snabbt på slutet och man står bredvid, hjälplös, och kan bara se på när de tynar bort.
Morfar är sämre nu. Igen. Magen gör ont. Efter en vår av glädje och utan ont.
En lycklig vår. En vår jag inte fått uppleva men som jag ändå hört talas om.
Och som gjort mig glad.
Men slutet på det där året som skulle vara hans sista rycker allt närmare.
Men han har ju lyckats smita ifrån döden förut.
Han kan ju göra det igen.
Min morfar kommer leva tills han är hundrafemtio år!