Ångestladdat

Och så var sommarlov då.
Än så länge har det bara gått en dag men trots det så håller jag på att dö av tristess. Jag kan inte fatta att det faktiskt var skolan som höll mig levande, som fick mig att hitta på saker. När jag började ettan försvann plötsligt viljan till att ha lov, och byttes ut mot en ovilja. Jag ville inte gå på lov, utan jag ville stanna kvar i skolan, jag ville sitta i skolbänken och lyssna på när Dennis babblade på om motiven på sina diabilder, lyssna på när Janne försökte få igång en diskussion, bli irriterad över Catharina när hon blev alltför exhalterad på sina lektioner, bli indelade i grupper hos Helen och bara flumma och skratta i allmänhet på rasterna.
Jag vill inte ha sommarlov av den enkla anledningen att det bara inger ångest. Ångest över att jag inte har något jobb. Ångest över att tiden går så fort. Ångest över att jag inte kommer träffa någon på hela sommaren. Ångest över att jag inte gör någonting. Ångest i allmänhet.