Jag är lite trött på min egen oförmåga att skapa en normal konversation just nu. Jag återkommer när min kropp säger och gör som jag vill

Varför kan inte all kärlek vara så söt och okomplicerad som den var när man var liten? När man gick på mellanstadiet och frågade chans. Det var så enkelt då. Så okomplicerat. Man var ihop, men det var precis som det varit innan.
Varför vågar jag inte bara börja prata med honom? Vad är det som är problemet?
Han har ju försökt prata med mig, han har försökt, men jag har bara blivit konstig då. Tråkig. Jag svarar knappt, lyssnar inte, har annat för mig. Vet att han inte pratar med mig. Och sen Bang, så är det plötsligt mig han pratar med och allting vänds upp och ner. Och jag missar alltid vad han säger.
Varför kan jag inte föröka agera som jag vill? Bara fortsätta vara mot honom som jag är mot alla andra jag känner. Han är ingen främling. Varför ska det vara svårare bara för att jag tycker om honom?
Värför ska det vara svårare för att han är kille?
VARFÖR MÅSTE JAG VARA SÅ FÖRDÖMT BLYG!