The most important in the world

Att vara förälder är svårt. Man sliter och stretar, skjutsar till kompisar och hämtar från träningar, gör det här och det där, utan att det syns, och får knappt ingenting för det, ofta inte ens ett tack. Jag har ingen egen erfarenhet, själv är jag 17år och går snart ut ettan. Jag har inga egna barn, men jag har föräldrar. Och jag har aldrig tackat dem ordentligt för att de finns, för allt de gör. Man tror att de alltid kommer att finnas där, man litar på det, men en dag kommer de vara borta, och då finns ingenting kvar. Då kan man inte säga de där orden de aldrig fick höra, men som man egentligen vet att man borde ha sagt. Det de redan visste men ändå behövde lyssna till. Ibland räcker det med en kram, ett tack. Bara för att visa att de betyder. Att jag vet vad de gör för mig varje dag och hur mycket skit de får för det. Det är nog inte alltid jobbigt, jag vet att det finns ”golden moments”, och att de är många. Men däremellan är det så mycket av deras eget liv som sätts åt sidan, för mig. JAG JAG JAG! Allt kretsar runt oss, barnen.
Jag har aldrig varit bra på att prata, på att berätta. Men jag kan skriva. Så här kommer det.
Tack mamma och pappa. Tack för att ni finns.