Ingenting var bättre förr

Idag på temaredovisningen började väl allt bra i alla fall, jag behövde ju inte göra så mycket mer än att försöka hålla mig för skratt när de andra gjorde narr av mig och kallade mig fula ord. Min idrottslärare, som spelade adelsman, något han nog trivdes MYCKET bra med eftersom han gillar att ha högre status än oss andra och vara förmer resten av folket, (när vi hade Antikens Egypten så försökte han få oss att tro att han var Farao och vi var tvugna att lyda under honom, det har han fått igen flera gånger om efter det^^) bad nästan om ursäkt på vägen hem för att han tyckte att han varit för elak. Han bad aldrig om ursäkt ordentligt eftersom han inte gör sånt men det syntes att han var ångerfull, men jag tar inte illa upp av sånt, eftersom jag vet att under normala omständigheter hade jag bara bitit tillbaka. Han är en sådan kille som fortfarande är kvar på högstadiet, trots att han är 35 (tror jag). Han försöker spela tuff fast han egentligen är jätteosäker.
När vi kom till när vi skulle spela upp vår scen, gick allt åt helvete. För min grupp bestämde sig tio minuter innan vi skulle ha scenen att JA! VI GÖR SÅ HÄR ISTÄLLET! Ändrade allt, och när vi sedan skulle börja så struntade de i det och gick tillbaka till orginalet istället. Som de för övrigt inte ens kom ihåg, så det blev bara jättedåligt, fast jag orkade inte ens bry mig. Jag hade inte tyckt om det innan, hela dagen var redan jobbig som den var, och det här var bara ännu en grej som inte var kul. Men efter att vår grupp, tredje gruppen av sex, hade redovisat så orkade ingen med någonting längre. Alla gick ur sina roller och ingen brydde sig om vem de pratade med eller inte, och då blev jag sur istället. För visst, jag tyckte det var jobbigt att ingen pratade med mig, men hellre det än att vi struntade i det vi skulle göra. Nu blev jag till och med tilltalad av Adeln! Det kanske inte var riktigt helt rätt. Dessutom gjorde mitt knä bara mer och mer ont, och jag ville bara att dagen skulle vara över.
Då blev jag smittad av pesten! Fick ett stort äckligt sår på överarmen, och ingen ville hålla sig i närheten^^ Fast det var ändå rätt kul, för då gick folk tillbaka till sina roller igen, åtminstone för en stund.
Det var först när allting var över som folk (folk är i det här fallet mina lärare) förstod hur fruktansvärt jag tyckte allting var, och framför allt att jag inte haltade runt för att det skulle passa karaktären, utan för att jag var tvungen. Jag hatar att medverka i skådespel av något slag, det är bara sjukt jobbigt och jag vill inte. Så när vi kom på bussen och man kunde gå ur sina roller så bröt jag ihop. Då orkade jag inte mer. Då var allting över och jag var bara lättad. Lättad för att det var över, och för att jag hade klarat av det.
Det var då de förstod att det jag just gått igenom var något av det värsta jag någonsin gjort, och då sa lärarna att jag skulle ha kommit till dem och berättat. Eftersom jag skulle inte ha behövt göra det om jag tyckte att det var så jobbigt. Jag hade kunnat få slippa det. Fast samtidigt så hade jag ju inte kunnat göra så i alla fall för det hade ju betytt att jag missat en så stor del av betyget på det här temat, eftersom vi skulle visa vad vi kunde, så det var lika bra att jag medverkade. Dessutom är jag ju nu en erfarenhet rikare. Att det var inte bättre förr.