Men... nej

Jag gick till skolan med en tanke i huvudet.
Att få den överstökad.
Den blev lite... jobbigare än så.
Det slutade med att i princip hela klassen grät på ett eller annat sätt, vissa mer än andra. Och alla andra gick bara omkring med en tom blick.
En av mina kompisar har precis varit med om en rätt stor operation i huvudet fick vi reda på idag, och vi hade inte ens någon aning om att hon var sjuk från första början.
Allting bara kom som en chock.
Vissa bröt ihop direkt, andra dröjde det ett tag. En av mina kompisar började inte gråta förrän långt efteråt.
Först då sjönk det in.
Och jag höll ihop rätt länge, tröstade de andra, fanns till hands. Tills jag ringde mamma och berättade.
Då sprack allt, då grät jag massor.
Och alla andra klasser undrade säkerligen vad vi höll på med.
Det blev inte så mycket svenska sista timmen direkt, ingen svenska alls faktiskt. Jag skrev ett kort, liksom alla andra och sedan var en Kris-tant hos oss och pratade.
Och jag ville bara därifrån. Hon hjälpte inte alls, för jag behövde inte sncka med någon utomstående. Jag behövde bara krama och trösta mina kompisar, och bli tröstad av dem.
Min kompis är sjutton år. Om någon annan, typ 50-åring gjort denna operation hade det inte varit så uppseendeväckande. Men nu är hon inte det. Och då känns det bara fel.

Och nästa vecka far jag till England.
Jag är inte riktigt lika motiverad längre som jag var innan.