Det jag ärvt från morfar - hans dåliga knän, min envishet och det faktum att vi aldrig kan ha fel. I en diskussion ger vi oss aldrig.

Svenskaframträdandet idag gick verkligen så fruktansvärt bra och jag var så nöjd efteråt så jag fattar det inte ens själv.

Jag lyckades stressa upp mig på rasten innan lektionen, men jag blev förbannad för jag var inte nervös egentligen tror jag, utan det var bara för att man ska vara nervös. Sen när vi satt där inne så kändes det ingenting.

Jag var den sista som redovisade innan lunchen skulle börja och när jag gick fram till tavlan så kände jag mig verkligen så lugn. Jag la på den där bilden på Over-head'en och började med "Det där är jag, och jag tror jag är ungefär 4 år gammal, och det där är min morfar. Han ser ut så." Citatet är min kusins från början , och han var ungefär 6 år gammal, kanske sju när han berättade för sina kompisar att det var hans farfar som satt i köket, och för att göra det klart för dem så såg han ut så.

Och när jag väl sagt det så flöt bara resten på av sig själv. Och jag kände mig bara så säker genom hela framförandet, jag vet att jag drog över tiden men det gjorde alla och eftersom jag visste det såg jag till att ta det lite lugnare, för min svensklärare stoppade oss inte.

Och jag fick till och med C att nästan börja gråta och det måste ju ändå tyda på att det jag sa berörde. Och dessutom så skrattade de på precis rätt ställen.

Till exempel när jag berättade om när morfar hade varit och jobbat uppe i Norrland. På vägen hem, på tåget, så hade de bestämt sig för att dra snusdosa, och på den här tiden så var snusdosorna inte runda utan lite avlånga och av plåt så de hade tagit tag i var sin ände och sen skulle de rycka den ur handen på den andra. Och morfar vann ALLA matcher. Så när han kom hem var han rätt så kaxig och berättade stolt för mormor vad som hade hänt. Då föreslog hon att de skulle försöka. Eftersom morfar var rätt säker på att han skulle vinna så gick han lätt med på det. Men det heter ju att högmod går före fall och mormor vann. Första gången, andra gången, och tredje gången också. Morfar var riktigt stukad efter det kan man säga och jag tror inte att de har tävlat i något mot varandra sedan dess.

När jag berättade den historien lyckades jag få alla att skratta och det kändes riktigt skönt. Det är en enorm känsla att känna att de förstår! och när vi sedan gick på lunch kom många fram och sa att de tyckte jag hade varit jätteduktig.

Med tanke på att jag hatar att stå där framme mer än i princip någonting annat, så betyder det oerhört mycket.

Nu ska jag göra samma sak på engelska på torsdag dessutom...