One love

Prisonbreak drog igång igår igen och jag satt som klistrad framför TV-apparaten. Det är så bra. När jag ser det kan jag inte sitta still, jag kan inte vara tyst, jag kan inte förstå varför de inte gör som jag vill.

Och jag kan inte förstå varför jag går igenom den terror jag känner varje gång jag tittar. Jag mår ärligt talat dåligt när jag ser det eftersom de inte gör som jag vill. Och att det ska fortsätta en hel säsong till dessutom.

Klarar jag av det? Klarar mamma av det när hon måste stå ut med mig som sitter och kvider och inte kan vara tyst i stolen bredvid?

Det måste jag göra. Det måste hon göra.

Jag tänker inte sluta titta.