One love

Prisonbreak drog igång igår igen och jag satt som klistrad framför TV-apparaten. Det är så bra. När jag ser det kan jag inte sitta still, jag kan inte vara tyst, jag kan inte förstå varför de inte gör som jag vill.

Och jag kan inte förstå varför jag går igenom den terror jag känner varje gång jag tittar. Jag mår ärligt talat dåligt när jag ser det eftersom de inte gör som jag vill. Och att det ska fortsätta en hel säsong till dessutom.

Klarar jag av det? Klarar mamma av det när hon måste stå ut med mig som sitter och kvider och inte kan vara tyst i stolen bredvid?

Det måste jag göra. Det måste hon göra.

Jag tänker inte sluta titta.

Namn

Som ni kanske har märkt så skriver jag ibland bara bokstäver när jag pratar om folk, och ibland skriver jag ut hela namnet.
Det beror på om jag har skrivit den bokstaven innan någons namn tidigare och inte vill blanda ihop folk.
Det finns ju bara 28 bokstäver, vilket ger 56 namn. Och jag känner inte många som heter Örjan eller Ylva, men däremot finns det en herrans många personer som börjar på A och E och J.
Vilket gör att den som var först, får bokstaven, och de andra hittar jag på smeknamn till eller skriver ut namnet.
Det är så det är.

Lost relationships

Idag har varit en riktig träffa-folk-jag-inte-pratat-med-på-100-år-dag. Först efter skolan, som slutade en timme tidigare än beräknat, gick jag och A och fikade och hade det mysigt. Hon och jag har typ inte snackat sen innan jullovet, jag skojar inte, och då går vi ju ändå i samma klass!
Vi skulle egentligen gått på bokrean, men vi vände mer eller mindre i dörren när vi märkte hur mycket folk det var.
Sen när vi fikat klart springer jag in i Andy. Och det var verkligen suprisesuprise! Vi har inte pratat sen våra föräldrar slutade träffas och det var någon gång på 90-talet känns det som. Det är inte så länge sen men jag har inte sett honom på evigheter verkligen! Så då sa jag snabbt hejdå till A och började prata med honom istället. Han är verkligen jättetrevlig, och vi har växt upp tillsammans ordentligt. Han var en månad gammal när jag föddes. Så vi stod och pratade så att han missade det tåg som han var tvungen att vara med på. Tycker lite synd om honom faktiskt.
Men när jag sagt hejdå till honom gick jag till Jannie och vi har inte heller pratat på hur länge som helst. Även om vi inte känt varandra så jättelänge så saknar jag henne. Vi pratade mestadels om handboll, och handboll, och handboll.
Men det var jättekul, och jag hoppas att jag ´kommer få ihop pengar snart så jag kan gå och klippa mig lite. Det vore skönt.
Sen på tåget hem stöter jag ihop med T. Och jag vet inte när jag pratade senast med henne. Om jag ska vara ärlig så tror jag det var på skolavslutningen i nian och det är nästan ett år sedan. Även vi pratade hela vägen hem.
Men det är svårt att prata med folk man inte sett på jättelänge, för man vet inte vart man har varandra längre, och det blir bara ytligt. Jag och Andy kunde prata om allt förr men nu idag gick inte det. Vi har förlorat den kontakt som vi hade när vi var mindre. Men trots det, och trots den långa tid som passerat sen vi senast sågs så gick det lätt att prata.
Jag brukar ha svårt att få fram orden när jag måste, men nu gick det bra.
Enkelt rent utav.

<3

Vi spelade handboll på idrotten igår.
Så kul!
Jag kände verkligen att jag var i mitt rätta element.
Men jag lyckades träffa S rakt i huvudet och det syntes idag.
Hon hade världens blåtira runt ögat. Det såg ut som om hon hade blivit misshandlad, och det blev hon ju i princip också. För jag vet att jag inte skjuter löst, och nu skjöt jag dessutom avstämt (inte hoppskott) och en halvmeter ifrån hennes huvud.
Och jag mådde så dåligt för det. Jag skämdes som bara den, när hon kom till skolan i morse såg hon ut som den där tjejen i Rädda barnen reklamen som har blivit misshandlad, eller sexuellt utnyttjad eller vad det är.
Och jag mådde ännu sämre...
Men lektionen var bra utöver den lilla incidenten.
Jag har världens övertag på D, idrottsläraren. Straffar, först stod han och tog inte ett enda av mina skott. Som jag dessutom, bara för att retas rejält med honom, sköt i samma hörn. Sedan bytte vi så jag stod istället, och hans första fyra skott tog jag. Och det var så skönt för jag såg hur han blev mer och mer frustrerad varje gång han missade.
Då var det kul. Handboll ÄR kul.
Även om jag kanske inte känner att jag saknar det så, så är det ändå något jag har sysslat med i halva mitt liv, och då är det svårt att bara lägga av. Vilket jag gjorde.

Last weeks news

Det har varit tunt på bloggandet den här helgen men jag har inte känt för att skriva någonting alls. Jag skrev klart svenskanovellen i fredags och har bara känt mig depp resten av helgen och inte velat skriva ett ord till.
Ska vi ändra på.
Annars kan den låga bloggaktiviteten grundat sig i det faktum att det inte fanns något att skriva som jag inte redan skrivit. Det blir så när man har lov och inte gör något mer än är ute och går, eller sitter framför datorn och läser fanfics.
Men nu har skolan dragit igång igen, och jag är ärligt talat glad för det. Nu äntligen har man något att fylla dagarna med igen. Jag känner att jag behöver inte ha höstlov och sportlov, om jag istället kan få ha helt lediga måndagar istället. Det vore så skönt. Det skulle jag ha mer nytta av personligen känner jag, än att vara ledig en hel vecka när resten av Sverige också är det.
En dags längre helg varje vecka skulle inte vara några problem alls.
Nu ska jag se vad vi får för mat innan jag äter upp min arm. Det luktar... spännande nerifrån köket i alla fall.

10 000meter

Jag gick till Vikingstad idag.
1 mil.
Skulle lämna mössan till farmor, som jag glömde igår.
Och det var skönt, väldigt skönt. Visst det blåste kall motvind en bra bit av vägen och min MP3 spelare dog i Sjögestad (vilket är ungefär halvvägs) men det var skönt i alla fall. Att veta att man gjort något liksom.
Jag har aldrig gått en mil tidigare. Jag har cyklat samma sträcka. Men det är en helt annan sak att gå.
Men jag klarade det. lite mer än en 1 mil på nästan exakt 2 timmar. När jag kommit in i Vikingstad och bara hade ungefär 500 meter kvar så kom mamma och syster och frågade om jag ville ha skjuts sista biten.
Jag hade gått över en mil, så då kunde jag lika gärna gå hela vägen. Jag är mer stolt över det. Jag ville egentligen bara se om jag kunde, och det kunde jag ju tydligen.

Right... or wrong?

Jag lekte med J igår och det var jättemysigt. Han bjöd på fika, och sen bjöd han på mat, och film och lite Scrubsavsnitt som han hade på datorn. Det var trevligt. Vi gav varandra massage också, vilket var väldigt skönt. Både att ge och få faktiskt.

Däremot blev kvällen mindre kul när pappa ringde och sa att farfar hade ringt och frågat vart jag var. Jag hade lovat att åka dit och lämna av en mössa till farmor men det glömde jag bort. Så då fick jag ringa till farfar, och han lät jätteledsen och jag vet dessutom att han blev jätteledsen. Då mådde jag lite dåligt.

Men resten av kvällen kompenserade upp det riktigt bra.

Filmen vi såg hette The Boondock Saints och handlade om två bröder som var troende, och som en natt när de sov i häktet fick en uppenbarelse från gud, som sa att de hade blivit utvalda att få bort alla "dåliga" människor. Så de börjar ta död på den ryska maffian, och polisen vet inte hur de ska reagera eftersom de vill ju att de personerna bröderna dödar ska försvinna, men det är ju fortfarande mord.

Den var i alla fall fruktansvärt bra, och bröderna far ju dessutom riktigt snygga:) - båda två. Så det var lite ögongodis om filmen blev tråkig. Men sen är ju då frågan, handlade de rätt? Kan man göra så bara för att de som dödades var "bad guys"?

Jag vet faktiskt inte vad jag tycker. För det är fel att lösa brott med ett annat brott, men samtidigt så känns det på något sätt rätt. Troligen är ju det för att filmen är ju självklart vinklad så att den ska bli till deras favör, hade det varit på riktigt hade det inte varit ett problem liksom. Då hade man vetat vad man tyckte.

Men filmen var ruskigt bra i alla fall.

Har även bilder från en Kalvin Clein reklam och en segelbåt

Bland mina bilder har jag en mapp som jag kallar Special pics och däri finns det mesta. Och det är en salig blandning av olika sorters bilder och fotografier.

Altifrån Nemistrips, citroner som ser ut som hjärtan och pojkar som kysser pojkar till söta nallebjörnar, mina raggsockor och kinesiska tecken. Vägen däremellan går över Rene Magritte, järnvägsspår, Marlyn Monroe och Jordbävningen i San Fransisco 1906.

Alltihop blandat, utan någon länk mellan varandra alls, mer än att jag någongång har fastnat för dem.

mmmmmmmm

Alla betyder något för mig, eller betydde något. Alla får mig att känna något i alla fall. Så alla betyder fortfarande något.

Raggsockor och långkalsonger - Det är vinter =D

Jag har raggsockor på mig nu.

Det är skönt.

Liksom termobyxor så är det ännu en sak som jag inte heller haft på hur länge sen som helst. Om jag någonsin haft det. Jo det har jag, men jag undrar om jag har haft det sen jag skaffade mig en egen vilja. Efter det att mamma inte längre bestämde allt vad jag skulle ha på mig.

Men det är skönt i alla fall.

Varmt om fötterna.

Och det ser lite coolt ut dessutom. Eller jag har snarare slutat bry mig om vad andra tycker. Fult eller snyggt kvittar, de höll mig varm om fötterna tidigare idag, och håller mig varm om fötterna nu också.

Det är det som betyder något.

Bara jag, och mina tankar

Det är riktigt freezing kallt utomhus.
Jag var ute och gick en sväng eftersom jag i princip inte har gjort någonting idag. Jag har dammsugit mitt rum, men det är liksom allt. Så jag satte på mig långkalsonger, en extra tröja, raggsockor, halsduk, jacka och vantar och gick ut.
Och det var faktiskt skönt. Eftersom jag tycker om vintern så kan jag inte börja klaga när den äntligen är här, ordentligt.
Det var faktiskt skönt. Även om mina lår frös sönder efter 5 minuter och jag inte hade någon känsel alls i kinderna efter ungefär lika lång tid, så var det uppfriskande. Det är skönt att gå. Och nu hade jag bara mig själv också. Ingen att prata med, ingen Mugglecast att lyssna på. Bara jag och mina tankar.
Det var nästan skönare så.
Jag kunde tänka helt fritt, och det gjorde inget om det vandrade iväg lite för det var ingen annan som jag var tvungen att pay attention to. Så även om jag inte fick något stort problem löst så kom jag på saker som jag borde tänkt på tidigare.
Som att svenskan måste skrivas klart, typ nu. Eller att jag inte förstår hur mina pengar kan försvinna så fort som de gör, för jag kommer inte ihåg någonting som jag handlat den senaste tiden.
Det blev kanske lite jobbigt istället, men jag bestämde mig för att mars ska jag inte handla någonting som jag inte behöver. För då kommer jag ha 500kronor kvar av den (BEHÖVER ett minneskort till mobilen, 2GB=599kr). Vilket är 500 kronor extra att handla saker för i England.

We all scream for Icecream

Idag har jag gjort glass. Hallonglass för att vara mer specifik, och just nu står den i frysen för att stelna till.
Jag hade bestämt att jag skulle sluta äta onyttigheter, som då till exempel saker som innehåller socker. Det går så där. Jag började i söndags, och jag lyckades inte ens hålla det en hel dag. Det är synd egentligen, eller konstigt rättare sagt för jag borde klara av det, men det gör jag inte. Jag har alltid förut lyckats hålla ett mål jag har satt upp i åtminstone två veckor, vad det än gäller, men nu går det tydligen inte. Jag är beroende av socker, och annat onyttigt också för den delen, och även om JAG vill sluta äta godis och glass och chips och kakor och sådant, så vill inte MIN KROPP det. Och av någon outgrundlig anledning så är kroppens vilja större än det samvete som jag har. För egentligen vill jag ju äta godis. För det är ju gott.
Och nu har jag gjort glass. Den kommer visserligen inte vara klar än på ett tag, men ikväll, när den är klar, så kommer den ju vara slut dessutom. Den kommer med största sannorlikhet inte leva för att se morgondagen.

Små solskenstroll till kusiner

Idag har jag kännt mig jätteduktig.
Jag har styrketränat.
Så jag lär ha enorm träningsvärk imorgon (det är vad jag hoppas på i alla fall).
Annars har Noel och Simon varit här, mina småkusiner, och vi har varit iväg och åkt pulka. Det var jättekul. Det är skönt när man slipper bry sig om att vara mogen och ordentlig utan verkligen kan låtsas att man är ett barn igen. Jag och Noel åkte först pulka tillsammans, men sen tröttnade han och på åkte jag själv istället.
Jag kan säga med gott samvete att jag har inte åkt pulka sen mellanstadiet.
Och jag har inte haft mina termobyxor på sen dess heller. De var storlek 170, men de passade. Då blev jag glad. Det trodde jag inte att de skulle göra nämligen.
Det är kul med småbarn. Inte så att jag vill ha något själv, det orkar jag inte (har sett dig Em... inget liv jag vill anamma) men att få ta hand om så här ibland, när de inte gråter eller är jobbiga, då är det mysigt.
Idag, var det mysigt.
Jag gick ut och gick med Simon i vagnen ett tag för att han skulle somna för han var lite besvärlig. OCh så fort han lades i vagnen så somnade han i princip. Och han var så söt. Småbarn är så jättesöta när de sover.
Jag vill ha egna barn! Inte just nu, men snart. Och kanske inte hela tiden. Syrran kan få barn och så kan jag låna dem någon gång ibland när de är enkla att ha att göra med.
Det låter som en utomordentlig idé.

Det svenska språket-blandat med en massa engelska-gör mig stolt

Föresten så glömde jag ju nämna varför jag satt och vred mig i skrattkramper.
Quick verision av handlingen: Bröderna och deras kompis är fast i Sverige efter en konsert och kan inte ta sig hem, och är jagade av demons (tänker INTE översätta ordet till svenska).
Det jag skrattade åt var att författaren, som inte är från Sverige eller kan svenska har slängt in lite svenska meningar här och där. Ibland blir det rätt och då känns det jättekonstigt i hela kroppen. Jag känner mig stolt av någon anledning för att det står några svenska ord, rätt gramatik och stavning och allt, mitt ibland en massa engelska fraser.
Men ibland blir det fel.
“Han kanna bara köpa medicin med ett apotek. De er stängt till morgon. Jag säljande inte det här.”
Eller:
“Inte sinne oss. Vi er rättvis går till vila för lite fördriva tiden. Vi don’t snål någon skada.”
Hm... Undrar vilken svenk-engelsk ordbok hon har fått tag på, eller vilken svensk idiot för den delen som hon har frågat andra gången. Det var inte mycket som var rätt i meningen.

"Jag har ju sett dem live så det är inte så upphetsande att se dem i cam"

Överskriften på det förra inlägget är lite inkorrekt.
Det borde vara ett nästan efter den också.
För det bästa som har hänt mig är att Joel har varit här i helgen. Det är inte mycket som toppar det.

The Charmed Sons - det bästa som har hänt mig de senaste dagarna

Jag sitter här i mörkret och ler för mig själv.
Skrattar lite tyst för att inte väcka alla andra.
En helt ny värld öppnade sig när jag förstod att det inte bara finns Fanfics om Harry Potter.
Just nu läser jag en fic där huvudpersonerna är Chris och Wyatt (eller just nu förresten, jag har inte läst några Charmed-relaterade fanfics än så länge som INTE innehållit bröderna).
Och den är jättemysig.
Klockan är två och jag borde gå och lägga mig. Inte för att jag ska upp jättetidigt imorgon men några timmars sömn vore ändå bra.
Kanske.

Vidskepelse

Jag blir vidskeplig när jag är stressad eller nervös eller uppskruvad över något.
Jag var till exempel nervös inför kinesiska lektionen idag. Hade ont i magen.
Så när jag gick till tåget för att ha min första lektion i kinesiska råkade jag trampa på en A-brunn. I vanliga fall bryr jag mig inte alls utan jag kliver snarare på dem bara för att. Samma sak att jag ALLTID lägger nycklarna på bordet, eller ser till att alltid gå under en stege om jag ser en.
Men idag ville jag inte gå på brunnen och när jag gjorde det kände jag att nu skulle det gå åt helvete på lektionen.
Någonting skulle gå fel.
Jag hittade inte dit, så jag hamnade i helt fel klassrum. Jag var inte välkommen in för hon hade inte fått reda på att jag skulle dyka upp. Jag fattade ingenting eftersom hon tog allt på kinesiska.
Egentligen är det fånigt. Jag säger inte att vidskepelse i sig är fånigt för jag förstår de som är vidskepliga. Men eftersom jag i vanliga fall inte är vidskeplig, utan istället gör allting tvärt emot, så är JAG fånig när jag plötsligt får för mig att jag tror på sådana saker, bara för att jag är på väg att göra någonting som jag inte gjort förut.

Lektionen gick bra. Det var svårt med de olika ljuden, men annars var det lätt.
OCH KUL!
Gramatiken existerar ju knappt.
Jag ska börja i höst. Och då ska jag se till att trampa på varenda A-brunn jag kan hitta på vägen dit.

Ni Hao

Ikväll är det dags.
Ska börja läsa kinesiska.
Eller jag ska kolla om det verkar bra, och så ska jag börja i höst istället.
Det känns som jag har tjatat massor om mina Kina-lektioner den senaste veckan så nu börjar jag bli orolig.
Stora delar av min framtid kretsar runt att jag vill bli tolk, och hur jag ska få den drömmen att gå i uppfyllelse. Vilket betyder att om det här inte funkar, så finns det ju visserligen andra kurser i kinesiska att gå, och jag kan ju åka till Kina och lära mig kinesiska där. Men det känns ändå lite som att om det här inte funkar, så kommer jag inte bli tolk.
Inte i kinesiska i alla fall.

Det här med hur man uppskattar längder är olika

Simma 1750 meter är långt.
Det är ju som från Ryd till stan, på mage tycker J.
Kanske det.
Skönt är det i alla fall.

Fortsätt simma, fortsätt simma, fortsätt simma, simma, simma

Jag simmade 70 längder i simhallens 25-metersbasäng tidigare idag.

1750 meter.

Det var skönt, i alla fall till de sista 125 meterna när jag var riktigt trött i armarna så jag var tvungen att börja använda benen.

Men innan dess var det inga problem.

Jag hade tänkt att klara av 2km, och jag skulle ha orkat simma 10 längder till utan problem men klockan sa någonting annat.

Jag fick vara i simhallen i en och en halv timme och jag räknade med att jag åtminstone behövde 30 minuter att göra i ordning mig på, vilket lämnade 1timme kvar. 70 längder tog 55 minuter och då vågade jag inte simma längre, eftersom jag inte var 100% säker på när jag gick in. Hade tänkt att kolla det, men glömde bort det.

Men jag kom ut i alla fall, och ingen stoppade mig. Så det måste ha varit lugnt.

Men det känns jobbigt att om jag bara simmat 10längder till så hade jag nått 2000 meter. Jag ville verkligen simma så långt.

Men 70 längder går an det med.

Nytt Pass

Skaffade nytt pass idag.
Jag ser förskräcklig ut. Ärligt.
Om man tar mitt skolkort från nian (där jag ser sur och tråkig ut), och gör så att jag ser ut tre gånger värre , så har man ett hum om hur jag kommer se ut i mitt pass.
Första gången log jag för mycket, vilket inte alls var mycket utan bara lite grand. Andra gången hade jag världens konstigaste min.
Det är tur att vi inte fick ut småkort. Jag skulle ha kastat dem direkt.
Vi får passen om en vecka ungefär. Jag ska ta hem det och gömma det i en byrålåda. Jag vill inte se det.
Kommer bara ta fram det när jag ska till England i Påsk, England nästa sommar och Kina när jag gått ut trean. Och sen kanske någon mer gång efter Kina eftersom jag vill utomlands ännu mer.
Annars ska ingen få se det hemska kortet.

The Charmed Sons

Drew Fuller .. Wes Ramsey

Det blev inget bloggande igår.
Jag hade nämligen fullt upp med annat.
Eller egentligen hade jag det inte, dagen var rätt så händelselös. Det var bara det att jag var upptagen i alla fall.
Jag gjorde ingenting på morgonen, eller eftermiddagen så efter att vi hade ätit middag så satte jag mig framför YouTube. Och kom på att jag kunde söka på Charmed, och vips satt jag fast resten av kvällen.
Jag hade aldrig tänkt på hur många klipp som det faktiskt fanns, där Drew Fuller och Wes Ramsey var med till exempel. (De spelar btw. Chris och Wyatt Halliwell, sönerna till Leo och Piper.)
Kan berätta att de är enormt många.
Föresten så finns det fans runt om i världen som vill att det ska komma en spin off av förhäxad, starring de två skådespelarna som ska heta The Charmed Sons eftersom man vill veta mer om deras relation till varandra, och till sina föräldrar och liknande i framtiden, den framtid som Chris åker tillbaka från.
Jag fattar att det här inte make any sense at all för dem som inte har sett förhäxad, säsong 6 men det får gå ändå.
Synd om er.

Noel och bäbis (som lillebror Monsi numera kallas)

Ikväll har mina småkusiner varit här och vi har haft det jättemysigt. Ätit god mat, suttit och myst i soffan framför melodifestivalen och käkat chips.
Noel var speciellt förtjust i chipsen.
Han är så gullig. Hans mor sa någon gång under kvällen att Jag älskar Noel och hans svar var Älskar Emma och Lotta. Sånt tycker jag om. Han har nyss lärt sig att koppla samman mitt och syrrans namn med oss, för innan var båda Emma.
Annars har det varit rätt så händelselöst. Melodifestivalkvalomgång 3 var bra, och jag tyckte extra bra om utgången.
Sebastian och Måns till final.
Magnus Karlsson på femte plats.
Det är inte mycket som slår det. Möjligen om det hade variut Nanne som kom femma kanske. Men det vore bara lite bättre.
Nej, jag var jättenöjd med utgången, även om jag knappt vågade erkänna det själv. Jag är inte Basse och Måns största fan, jag lyssnar knappt på deras låtar i vanliga fall. Men de var bäst idag. Min farbror tyckte inte likadant. Men vi är inte riktigt i samma ålder, ser samma saker, och tycker likadant.
Men hans söner är sötisar. De ska komma hit på tisdag också. Och då ska jag och Noel åka pulka och åka pulka och åka pulka. Det ska bli kul. Syster ville inte åka sa hon, men det bäddar ju bara för mer pulkaåkning för min del.

Mittens rike

...Bra .........................................Dröm ......................................Glädje

Min framtid börjar föresten på måndag •••••••••••••••••••••••••••••••••••• Första lektionen i kinsesiska.

Future-talk

Det har varit fint väder idag.
Efter det att jag sa hejdå till Joel så gick jag och syrran ut och gick.
På vissa ställen har snön nästan försvunnit helt medan det på andra ställen är så halt så man knappt kan gå där. Så var det borta vid Vetakyrkan. Jag och syrran var tvugna att gå på var sin sida av vägen för att överhuvudtaget kunna gå framåt.
Men det var skönt. Det tog en och en halv timme typ och vi pratade bara om ingenting. Eller jo, vi pratade om våran framtid. Och att min är väldigt mycket mer nära än vad hennes är. Hon vet inte vad hon vill bli när hon blir stor.
Men när jag gick i sjuan så hade jag ingen aning om det heller.
Jag minns inte när jag kom på att jag ville bli tolk, men det var på grund av A som kommer från USA och som bodde hos J och hans familj för ett tag sen. Det var då tanken kläcktes, men jag vet inte hur länge sen det är. Men syster vet inte vart hon vill. Hur hon vill göra.
Jag tyckte inte att det gjorde så mycket.
Hon har 5år kvar innan hon måste veta.

Katt över taken, Dublin

Jag hade mitt fönster öppet rätt så stort idag,
har det fortfarande visserligen men det hör inte hit.
Ungefär 1-1,5 meter nedanför mitt fönster har vi ett litet plasttak, som ni behöver veta om för att ni ska förstå allting.
Jag hade glömt bort det.
Mitt fönster var alltså öppet, och Bamse, kissekatten, låg på fönsterblecket och tittade ut, väldigt långt ut. Och plötsligt såg jag hur han tog sats och hoppade ner. Och jag hade som sagt glömt bort att vi hade det där taket ovanför dörren så jag trodde ju han hoppade 4 meter ner, och min första tanke var att han slår ihjäl sig.
Förstås.
Som tur var hade han uppmärksammat det tak som jag glömt så det var inte så långt som jag hade trott, men jag kan inte sträcka mig ner en och en halv meter för att få tag i honom så vi hade ingen aning om hur vi skulle göra. Då han hoppar till taket på grannens Carport som är alldeles i lagom hoppradie. Och sen försvann han bakom husknuten. Och jag visste inte alls hur vi skulle få ner honom därifrån (jag känner att jag blandar mycket jag och vi just nu, men jag vet inte hur de andra tänkte, bara att de var med).
Till slut fick vi in honom igen genom syrrans fönster som ligger på baksidan av huset. Då hade han gått från vårt plasttak, på grannens tak, lyckats hoppa över till vårt enplanstak på baksidan, och gått till systers fönster, så att hon kunnat håva in honom.
Duktig katt.
Nu är han ute.
På markhöjd.

Joel är här

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Vandrar på moln.
Allting känns just nu som om det inte kan bli bättre.

Igår verkade det här vara helt omöjligt, eftersom jag var lite dum, så mamma förbjöd mig från att åka till Göteborg för att träffa Joel, och istället kom han hit.

Vilket jag inte var helt införstådd med. Vi hade pratat om det, och jag visste att han skulle dyka upp i Linköping.

Men att han skulle komma hit!

Men nu är han här.

Och jag är glad:)

Post it here

Integrerat sammarbete mellan klasserna

Den största anledningen till att den här eftermiddagen har visat på fördelarna med en liten skola, är inte att det inte finns miljoner Whiteboard-tavlor som man måste skriva på.
Utan det är att man kan prata med alla på skolan. Jag och Em satt och pratade med en kille i trean hela eftermiddagen, som jag inte pratat med förut. Han var jättetrevlig. Vi pratade också lite med en tjej i trean som jag inte heller pratat med föut och som jag mest varit rädd för, men hon var jättenice. Väldigt högljudd är hon, men trevlig.
Men A var bäst. Även om han var elak mot oss, retades mycket. Så var han snäll, och trevlig.

Det här vill jag göra om. Det är många elever som stannar kvar i skolan efter skoltid, och det är ju dem man vill snacka med, för det blir en helt annan grej då. Och de som stannar kvar är oftast de som man vill snacka med också. De som är intressanta, roliga, trevliga.
Speciella.
Vilket de flesta är, så det är ingen merit direkt.

Whiteboard's

Jag och Em stannade kvar i skolan idag,
och hela eftermiddagen har visat på fördelarna med att gå på en liten skola.
Vi slutar ju egentligen klockan 12 men jag tog inte tåget hem då utan jag stannade kvar och tog det som gick halv tre istället.Så vi har sprungit runt i hela skolan och skrivit Glad Påsk på alla tavlor (vilket är många, det är inte så jättemånga klassrum, men i vissa finns det två stora tavlor, och utanför varje rum finns det en midre tavla) och i 3 A's klassrum och vårt skrev vi lite mer. Det vi skrev i vårat var bara internt roligt, eftersom det handlade mest om vad som hänt på engelskan. Dels så ritade vi upp lite egna lappar bredvid alla Post-it lappar och frågade om de ville sortera lite mer, och så berättade vi att vi hade velat hjälpa till men inte förstod de högar de hade delat upp dem i, så vi hade gett upp.
Sen på tavlan längst bak där vi brukar ha en kalender skrev vi EMMA med höga bokstäver, och under skrev vi Det var vi.
I treornas hade vi riktigt kul. Först gick vi och stal deras Whiteboard-pennor så att de blev sura på oss. Eller de fick för sig att det alltid var vi som snodde Whiteboard-pennorna, vilket det inte är, och sedan gick vi in där och skrev massor på deras tavlor, på den ena står det Glad Påsk, och på den andra God Jul. Här står tiden still, står det också eftersom deras klocka har stannat. Och lite annat sånt.
Det var kul.
Vår idrotts/estetslärare gick förbi oss flera gånger när vi sprang runt och skrev Glad Påsk överallt och han skakade på huvudet och slog till Em två gånger.
Jag hoppas att allting står kvar när vi kommer tillbaka efter lovet. Vilket är väldigt otroligt. Men det skulle vara kul.

Verkligen jättebra för regnskogen

Idag på svengelskan hade vi kul.
Först fick vi välja en engelsk låt-text som vi tyckte om eller som var bra, och sen skulle vi ta ut alla adjektiv, alla substantiv, alla adverb, alla verb och alla konjunktioner som vi kunde hitta och skriva ner dem på en Post-it lapp (ett ord på varje lapp) och sedan skulle vi sätta fast dem på tavlan.
Tavlan blev full kan man säga, eftersom vår svensklärare och vår engelsklärare inte hade vett att säga till när de tyckte att det var för många lappar.
Men det var i alla fall vad vi gjorde, och efter lektionen satt de och sorterade lapparna i högar, som vi inte förstod oss på.
Spännande.

Nu är det sportlov

Bra.
Men dåligt.

Dagens intresseflagg (med en cocky touch)

Tre besökare till, och jag har nått 200 besökare på min rätt så intressefattiga blogg.
Den är kul att skriva. Det är alltid trevligt att se mina egna ord på skärmen. Särskillt när jag är nöjd.
Men är den kul att läsa? Jag vet inte om den är så pass personlig så att bara jag fattar, och bara jag tycker att det är intressant.
Men på något sett har jag lyckats få hit 197 besökare på ungefär en månad. Av de är kanske 39 jag, eftersom även mina besök registreras, men de flesta andra är anonyma. Tycker de att det är kul att läsa? Eller halkar de bara in här och undrar vad det är för något strunt de har hittat och försvinner lika fort igen? Eller tar de sig tid att läsa? Kanske ler igenkännande, skrattar till någon gång ibland, kanske inte är en ny människa efteråt, det kanske inte har hänt någonting på grund av att de läst (vilket är det troligaste, näst efter att de bara är på genomresa och försvinner igen) men de kanske åtminstone tycker om det? Tycker att det är ett värdigt tidsfördriv.
Men vad vet jag? Jag är bara skribent. Jag vet bara att jag skriver om det jag finner intressnat för stunden.
Sen är det kanske inte lika intressant att läsa.

Promenad

Jag mår bättre nu än tidigare idag. Jag funderar på att gå ut och gå en liten sväng, så att jag får frisk luft.
Det kan jag behöva.
Man svimmar inte lika lätt om kroppen har rikligt med syre.
Fast mamma tyckte inte att det var en så god idé när jag berättade det för henne. Hon var rädd att jag skulle svimma mitt ute i ingenstans och ingen skulle hitta mig.
Stackars lilla mamma.
Men jag ska gå ut och gå i alla fall. Jag får ta det försiktigt, och jag behöver ju inte vandra så långt.

Jag hade tänkt lyssna på lite mugglecast, men det skulle visa sig vara lite problem med det. För först måste jag ladda ner nya program märkte jag, för jag har lyssnat på alla de jag har. Men det går fort.
Sen är det promenaddags ute i den fina vita luften.
Jag kanske ska ta med mig kameran?
Fota lite.
Försöka utveckla min förmåga. Ta kort på de små sakerna.
Det vore trevligt.

Jag känner inte för att blogga idag.

Som överskriften säger är jag inte så intresserad av att uppdatera bloggen.
Jag är inte ledsen eller nere för något, men jag orkar inte.
Har varit hemma ifrån skolan eftersom jag inte mådde bra i morse och jag svimmade nästan dessutom. Vilket gjorde att jag missade FN-rollspelet. Och även om jag inte ville gå så känns det ändå rätt så tragiskt eftersom det är ju en kul grej. Det är ju någonting som är annorlunda, men nej, det känns sådär.
Istället har jag tittat på Amelie. Mamma har fått tillbaka den från sin kollega nu och den är söt. Och bra. Och fin. Jag skulle vilja att mitt liv var som hennes. Som Amelie Poulains.
Jag har drömt lite idag efter att filmen tog slut. Lägenhet i Montmartre, jobba på ett café, leta upp personer som har det svårt och hjälpa dem. Det vore verkligen jättemysigt. Och kunna franska. Åh vilken lycka det vore!
Jag missade förresten andra franskalektionen på raken igår, och det var inte lika stor lycka. Jag vill verkligen lära mig franska, men eftersom jag redan ligger långt efter så är det svårt. Och jobbigt.

Kinesiska, kalligrafi, traditionell massage och annat smått och gott

Det känns som om den här veckan har gjort att min framtid plötsligt hoppat närmare, med rätt så många steg.
När jag igår blev medveten om att jag ska börja läsa kinesiska så känns allting plötsligt så mycket närmare, så mycket mer verkligt.
Stora delar av eftermiddagen och kvällen idag, när jag egentligen skulle ha skrivit klart min novell, har jag spenderat med att leta efter studiemöjligheter i Kina. Och de är många. Och det gör också att allting hoppar ett steg närmare.
Jag har kommit underfund med att jag ska inte åka till England direkt efter skolan som tidigare sagt utan jag ska med största sannorlikhet flytta till Bejing eller Shanghai och bo där i ett år.
Eller kanske snarare 6månader. Jag tror inte jag klarar av att bo hemifrån så länge, själv utan någon större kontakt med Sverige.
Men jag ska dit. Och jag längtar verkligen.
Men tänk om jag inte klarar av det. Tänk om jag måste ändra hela min framtidsdröm för att jag märker att jag inte kommer kunna kinesiska på tillräckligt hög nivå.
Vad ska jag göra då?

Hej, how are du?

Jag pratar med en kille på MSN just nu som kommer från Turkiet och som kan lite svenska eftersom han har svenska kompisar vilket betyder att han ibland slänger in en svensk fras eller ett ord sådär ibland tillsammans med de engelska.
"it was trött day"
Den var söt tycker jag.
Sen säger han tack och bra dessutom, så ofta han bara kan.

Fan, jag skulle ju skriva nu!

Messopotamien - Fuck

Idag på SO:n var det Essäskrivning för min del, flodkulturerna (Messopotamien, Egypten, Indus och Huang He). De andra skrev det i fredags men eftersom jag försov mig då så fick jag göra den idag (det var för övrigt det som jag absolut inte fick missa i fredags men gjorde i alla fall). Vi fick fyra olika uppgifter, och vi skulle välja en av dem att skriva, ett brev, en intervju, en novell eller en reflektion hur det var då jämfört med hur det är idag.
Jag valde novellen, of course, för även om jag har skrivkramp så är det det enda jag kan. Och jag valde att skriva om Messopotamien.
Lärarkandidaten som vi har just nu, och vars sista dag det är på fredag (TYVÄRR!) hade sagt att vi fick ha med oss alla klassanteckningar som vi tagit under hela det här arbetet så enligt honom var det en lätt uppsats.
Jo, det var den, men den hade varit enklare om jag hade haft mina anteckningar!
Jag glömde mitt anteckningsblock hemma i morse vilket gjorde att jag fick låna L's anteckningar och jag vet att det finns så myclet mer på mina anteckningar än det hon skrivit ner, vilket gjorde mig frustrerad.
Dessutom räcker inte 40 minuter för mig om jag ska skriva något som jag dessutom ska bli nöjd med. Det går bara inte.
Så jag har faktiskt inte lämnat in den, inte för att jag inte ville, men när jag var klar (20 min försent) så hade han redan gått.
Nöjd blev jag inte, men jag fick med det jag kunde.

Sockrade geléhjärtan med socker på

Jag och Em var iväg och köpte geléhjärtan idag, till oss själva.

Och det var jättegott:) Jag sitter och käkar just nu samtidigt som jag avslutar min svensknovell. Eller försöker avsluta den i alla fall. För det går rätt så trögt.

Det kommer bara bli så fruktansvärt skönt när allt det här är över och jag kan börja bli JAG igen. Den här har verkligen hängt över min rygg länge nu.

Valentines day

Idag är det alla hjärtans dag och Joel är i Göteborg. Det känns lite konstigt, att första gången som jag är tillsammans med någon på alla hjärtans dag så kan vi inte träffas för att han bor för långt bort.

Men vi har pratat i telefon i alla fall. Och chansen är jättestor att han dyker upp på lördag dessutom! Om hans kurs inte drar igång på tisdag så kommer han.

Det har han lovat.

Och jag längtar så jag håller på att dö. Allting ändrades när jag fick veta att jag ska börja läsa kinesiska på måndag, för annars skulle jag ha åkt till Göteborg men då kändes det som om jag inte kunde skippa lektionen. Det känns för övrigt både kul, och lite jobbigt.
Det är väl klart att jag vill träffa pojkvännen, massor.

Men jag vill ju inte sumpa karriären för det^^.

Nej, jag menar bara att eftersom jag vill bli tolk i kinesiska och vill syssla med det så fort som möjligt efter gymnasiet så vill jag gärna kunna kinesiska först.

Jag har funderat på om jag kanske ska flytta till Kina ett år istället för till England när jag går ut gymnasiet. Det skulle vara kul. OCh det skulle defenitivt vara en upplevelse.

Men jag skulle väl inte våga...

England är inte så långt bort, Kina är en helt ny värld.

Happy Valentine's day!

Alla sa att som tjuv var bästa tiden runt sen förmiddag. Men ingen lyssnade på alla andra. I alla fall inte Alexandria, hon visste bättre.

Nu är det svenska som gäller.

Resten av kvällen.

Mamma hjälpte mig med att komma på hur allting skulle få ett slut så nu känner jag faktiskt lite kli i fingrarna för att få dra igång. Dessutom så har dagen i sig gått bra idag vilket gör att allting känns lite ljusare.

Jag ska ju börja läsa kinesiska:)

Svarta moln på en grådaskig himmel

Malin fyller 17 år idag så vi ska gå och fika lite. Det ska bli kul, även om jag kommer stressa ihjäl mig när jag kommer hem på grund av att svenskan inte är inne än, och jag känner bara ett stort orosmoln eftersom jag vill komma igång och skriva. Jag vill få bort den fruktansvärda skrivkrampen som hägrar hos mig nu och som får mig att bara vilja gå och dö.
Bloggen går an, men jag hatar det jag skriver.
Allt som jag skriver.
Och då vill jag inte bli bedömd och få betyg på den skit som jag lyckas knåpa ihop just nu.
USCH.
Det är så det är.
Bara ett enda stor usch.

Ni hao

Jag ska börja läsa kinesiska:D

På måndag.

Och jag är jätteförväntansfull eftersom jag har väntat så länge. Jag ska testa några kvällskurser nu och om jag tycker det verkar okej så ska jag börja ordentligt i höst. Egentligen skulle jag ju ha gått det som ett D-språk i tvåan och trean men eftersom kinesiska inte finns som språk på gymnasiet på FU och det är rätt så dyrt att köpa in en kurs, särskillt eftersom det bara är jag som vill, så blev det lite jobbigt tyckte min rektor, men istället så föreslog hon att jag kunde läsa kvällskurs här på Folkuniversitetet och sedan göra en prövning i kinesiska hos Xiao (läraren i kinesiska på Ljunkan) när jag känner mig redo. Dessutom ska vi, om hon går med på det förstås, prata lite och jag ska vara med på hennes fredagslektioner ibland så att jag lär mig snabbare. Och det känns bara jätteskönt och kul och förväntasnfullt. Jag har verkligen längtat efter det fär och jag hoppas att det blir som jag vill.

Jag fick hem en lärobok idag dessutom och jag har suttit och läst i den hela dagen i princip. Det kommer bli ansträngande men jag tror också att det kommer bli så fruktansvärt kul.

Jag Längtar...

Naturkunskap istället för matte

Just nu är det NK, fast på schemat står det matte. Jättebra.
Min naturkunskaplärare är dessutom sjuk så vi har fått en jättejobbig uppgift av honom som ska vara klar den här lektionen. Eh... inte kul.
Jag ska leta upp fakta om hur stora utsläpp Danmark gör, vilka utsläpp de gör, om de kommer minska under de närmaste åren och om hur de ställer sig i miljöfrågan.
Och jag känner bara att jag orkar inte. Det finns vissa saker somär roliga att göra, men de uppgifter som vi får när läraren är sjuk är inte en av dem. De är ofta som den ovannämda där vi ska hitta massor med information om något jätteointressant.
Informationen ska vi sen använde i FN-rollspelet på torsdag, det är därför som jag ska ta reda på hur Danmark ställer sig inför frågorna eftersom Miljön kommer tas upp. Men jag hoppas att min trea har tagit reda på det åt oss^^. Det är jätteelakt och jag vet det men jag rår inte för det. Jag orkar verkligen inte engagera mig.

Swimming

Jag svimmade på idrotten idag.
Utan någon riktigt bra förklaring.
Jag åt frukost i morse, och jag åt lunch. Och det har inte varit så pass varmt så jag varit tvungen att dricka massor idag.
Men en anledning kan vara att jag tar i för hårt när jag tränar. För jag ger gärnet hela tiden, och eftersom jag fortfarande inte lärt mig att jag slutat spela handboll så går inte det. Så är det.
Så jag svimmade. Och det var inte kul alls, eftersom jag inte fick vara med på resten av lektionen då. Och vi körde Yoga. Fan.

Wrong!

Det här med att sätta upp egna begränsningar när det gäller saker funkar inte för mig.
Jag har aldrig riktigt tyckt om när det är för stor åldersskillnad mellan två personer när de är tillsammans, och jag har satt en sorts gräns vid två år äldre, i alla fall tills jag fyller 20.
Jag har bara haft två seriösa förhållanden i hela mitt liv, och båda har varit 4 år äldre än mig. Joel är 21, jag fyller 17. Och Jocke var 18 när jag var 14.
Det är inte två år mellan oss. Inte alls. Så jag får nog lägga ner det.
Fast igår blev jag mörkrädd och kände att nu får jag skärpa mig.
Vi var hos ett par kompisar och tittade på melodifestivalen.
De har en son.
Så långt är allt lugnt. Och jag kollade in honom lite och kom på mig själv med att tycka att han var attraktiv.
Där gick allting fel.
Dels så är jag i ett seriöst förhållande nu, fast jag kan ju ändå kolla på andra. Min Pojkvän™ bryr sig faktiskt inte om det.
Det som är problemet är att han är 12. Det är fyra år! Åt fel håll! Jag blev mörkrädd. Jag ville verkligen inte tänka på honom på det sättet, sen att han inte beter sig som om han skulle vara 12 är en annan sak. Han är mer mogen än de flesta killar i min klass.
Men att jag ens överväger det! Jag ska inte ens kunna se på honom på det sättet. Han är fortfarande ett barn ju!
Som sagt, jag blev mörkrädd.

Upprepning

Jag överanvände ordet skönt i det förra inlägget.
Det är inte bra.
Jag försöker att upprepa mig så lite som möjligt när jag skriver, men då gick det tydligen inte.
Stå ut.

Fan Emma, varför går du inte alltid utan smink för? Du är assnygg då

Jag söker bekräftelse hela tiden.
Och det är både jobbigt och skönt.
Det är ju alltid trevligt att få komplimanger men om man vet att det är på grund av att man sökt dem så är det inte riktigt lika kul.
Så därför var det jätteskönt idag när jag var hos A och han plötsligt gav mig en komplimang från ingenstans. Jag blev så paff så jag visste knappt vad jag skulle svara.
För anledningen till att jag fick den var för att hunnit göra mig i ordning eftersom vi ändrade tiden när jag skulle komma. Så den var verkligen helt out of the blue.
Så den tog helt rätt.
Och det var jätteskönt.

Jag skulle ha pluggat... det blev inte så. Istället stressade jag upp mig massor

Jag har lekt med A idag.
Det har varit jättenice. Han har spelat gitarr för mig:)
Nästan hela dagen.
Han är så fruktansvärt duktig, och det är så lätt att bara lyssna liksom.
Sen bad han mig skriva text till en låt han skrivit och det blev lite svårare. Jag HATAR att ha skrivkramp! Det är verkligen det värsta jag vet, och igår kändes det som jag kom igång lite, fick ihop några meningar om ingenting, bara lite poetiskt dravel. Men det hjälpte inte, idag var det lika mycket stopp igen. Det är en sak att blogga, en annan att skriva nåt som verkligen betyder nåt.
Men för att återgå till att jag var hos A idag. Förutom att han spelade för mig, så har vi snackat minnen, det blir rätt mycket sånt om man har känt varandra sen man gick i lekis. Och dessutom gått på samma dagis, fast på olika avdelningar.
Han är så snäll.
Fast han har retats också. Typ hela tiden.
Vi körde bilrace på hans playstation och jag förlorade med rätt så stor marginal. Varenda gång^^

Yesterdays news

Igår var jättekul.
Och filmen var jättebra dessutom.
Först åkte vi hem till J och tittade på Mark Watson, skrattade och åt kladdkaka (efter att vi varit iväg och köpt mjölk). Den var tydligen god:) Kladdkakan alltså. Eller mjölken var nog god den också.
Sedan blev det Simpsons. Och efter det blev jag masserad. Och det var så jätteskönt. Tyvärr så hade jag ingen träningsvärk igår efter simningen i torsdags, vilket gjorde mig lite sur, den kom nämligen idag istället, mendet är skönt med massage ändå. Och dessutom så har jag nu två blåmärken, ett på vardera höft, efter igår. Vilket visserligen inte gör så mycket, jag tycker ju om blåmärken. Man blir nog lite hjärnskadad efter att ha varit målvakt i handboll, smärta är skönt:) när den har med träning att göra.
Efter det åkte vi i alla fall tillbaka in till Linköping och gick och åt. Jag tog en liten kebabtallrik och J tog en pizza. Det var faktiskt gott, och pizzerian vi åt på var dessutom jättemysig. När vi ätit upp satt vi och pratade ett tag innan vi var tvugna att skynda oss för att hinna hämta ut våra biobiljetter.
Som sagt, filmen var bra. Kanske inte så mycket mer. Det var en jättelovande början mendet sättet den slutade på är det värsta slut jag vet. Även om det är som J sa, de lyckades göra det på ett väldigt snyggt sätt.
Efter filmen så var kvällen slut. J följde mig till tåget och sen när jag kom hem satt jag och mamma och kollade på Sveriges, enligt folket, sexigaste man. Och man kan faktiskt hålla med. Magnus Betnér är faktiskt snygg. (Vad jag än har sagt längre ner!) Det var nämligen repris från i onsdags av Stockholm Live, och sen gick vi i princip och la oss. Jag loggade in på MSN snabbt bara för att berätta för J att jag hade kommit hem säkert, och han skickade lite Tom Waits innan jag gick och la mig.

Jag har föresten världens snällaste storebror. Det måste vara så, de kanske är snällare om de inte är ens syskon på riktigt? Jag kände mig lite nere förra torsdagen på grund av många olika anledningar, och därför hade han köpt en för tidig födelsedagspresent till mig. Filmen Bilar!
Det tyckte jag var väldigt gulligt, även om det gör att jag ligger typ 400kr back när det gäller hur mycket han har slängt ut på mig kontra hur mycket jag har slängt ut på honom.
Jobbigt... Men väldigt snällt:)

Lyckokänslor

Jag
Har
Skrivit
Klart
Naturkunskapen.

Åh vad lycklig jag är. Nu äntligen så kan jag andas ut lite, för det enda som jag har kvar nu är svenskanovellen som jag ska skriva och som ska handla om Pompeji. och den har jag börjat med. Jag har inte kommit någonstans. Jag har bara skrivit ner lite ord, bildat poetiska meningar. Det vanliga stuntet. Men jag har i alla fall börjat, så nu ska jag lyssna på lite Tom Waits.
Det har jag förtjänat.
Sedan ska jag sätta på mig kläder, göra mig lite respektabel.
Sen är det dags att ta i med hårdhandskarna.
Måste. Få. Ihop. En. Mindmap...
Idag.

Fösta gången jag försovit mig till skolan - OCH DEN ENDA DAGEN JAG INTE BORDE STANNA HEMMA

Jag försov mig i morse.
Vaknade fem över nio och visste att jag skulle aldrig hinna tills dess att första lektionen var slut så jag struntade i att gå upp. Det var nämligen bara den som jag kände mig tvingad att gå på, den andra lekionen som vi har idag hade jag ändå helst sluppit så då tänkte jag inte tvinga mig till skolan för den.
Så istället somnade jag om.
Skönt.
Den första lektionen skulle vi skriva ett historiaprov, det enda provet som vi har ungefär på min skola, och så missar jag den! Jag försover mig aldrig för mamma väcker mig varje morgon, men den här dagen var hon tvungen att åka in tidigare så jag fick vakna helt själv.
Inte en bra idé...
Jag ska in till stan senare i eftermiddag för jag ska träffa J, vi ska gå på bio ikväll, ska se Departed. Vi skulle egentligen ha gått förra veckan men då var jag fortfarande sjuk.
Så jag hde tänkt att försöka vara inne i stan till ett ungefär.
Så fram till dess tänker jag titta på förhäxad:)

Det svider i ögonen.

Jag hade tänkt att skriva klart naturkunskapen idag så att den var ur världen men det blir absolut inte så.
Istället så tänker jag, efter att jag skrivit klart det här inlägget, stänga av datorn, plocka ur linserna och sedan lägga mig ner och blunda.
Jag tror att jag har fått clor i ögonen, under linserna. Det svider i alla fall något kopiöst, så inget mer datasittande idag för min del. Mer än möjligen ikväll när jag måste logga in på msn för att prata med J om imorgon.
Något vi lika gärna kan ta över telefon.

Simning

Jag har ÄNTLIGEN gjort någon form av träning!
Jag lånade mamms simkort idag och gick och simmade, och jag var helt slut efteråt.
Den sortens trötthet som man mår bra av.
Jag simmade 1 km.
Och jag kände mig väldigt stolt över mig själv efteråt. Jag har länge, länge varit emot simning. För dels får jag ont i mitt högerknä eftersom jag gör sneda bentag, men också så kan jag inte använda benen fullt ut när jag simmar så istället tröttar jag ihjäl mina armar.
Men det gick bra idag, det var inte så att jag plötsligt lärde mig hur jag skulle använda benen fullt ut, men jag kände att det var inga problem att simma. Jag har lite ont i knät nu men då var det inga problem, och dessutom är jag sjukt trött och har lite ont i huvudet eftersom jag fick någon form av syrebrist dit när jag inte andades normalt medan jag simmade. Men rent simmässigt var det underbart.
Simning kan jag tänka mig att fortsätta med. Det var kul, och det var avslappnande hela tiden, trots att jag bestämde mig de sista 250 meterna att sluta använda benen över huvudtaget, och bara kämpade med armarna. Det var sjukt jobbigt, men jag visste att jag skulle vara nöjd med mig själv efteråt.
Och det är jag:)

Sur mest tydligen. Jaha...

Jag har varit naiv.

Har en kompis, hon pratar rätt så mycket skit.

Hela tiden.

Igår fick jag reda på att hon sagt att hon egentligen inte tyckte om mig, jag är ju snäll och så men jag är tydligen sur mest hela tiden.

Okej?

Idag fick jag det dessutom bekräftat.

Att jag är sur menar jag.

En helt annan källa hade också tyckt samma sak.

Alltså visst, jag trodde inte att alla tyckte om mig, så naiv har jag inte varit, men jag trodde verkligen inte att folk snackade skit bakom min rygg. Även om jag borde ha sett det.

Jag får väl skylla lite på att jag tror det bästa om folk, och eftersom jag (oftast) inte snackar skit om andra, så tror jag inte heller att andra snackar skit om mig.

Men jag har inte tyckt att jag är sur. Jag kan visserligen känna att det kan vara befogat då jag någon gång kan ha varit lite kort i tonen åt dem. Men sur mest hela tiden? Det var som min kompis sa (inte en av de som har sagt dumma saker om mig), du kanske är sur ibland, men verkligen inte mer än någon annan!

Men sen får de ju skylla sig lite själva, att snacka skit Om Mig med Mina Kompisar är kanske inte den bästa idén ni har kommit fram med?

Kanske inte nej...

Bloggsensur.

Om man inte skriver om vissa saker i bloggen, så kan man inte heller ta med saker senare som har med grundstoryn att göra.
Idag hade jag tänkt att skriva att Malini blev lite sur på mig. Tills jag kom på att jag hade inte nämnt anledningen till det tidigare, och eftersom det hände för en vecka sen så känns det lite sent att dra upp det nu.
Så istället fick jag bligga om någonting annat.
Vädret.
Det har varit sjukt kallt idag. Men åh vad skönt det känns! Vad glad jag är för att det äntligen, verkligen äntligen, är vinter!
:D

Jag missade att fira Samernas nationaldag, men att den 12 december är Kenyas nationaldag, det kommer aldrig försvinna.

Tvåornas gestaltning igår tog sig ända in i corren!
Coolt.
Fast det är ju lite frustrerande att de har skrivit Folkunga, istället för Folkuniversitetet.
Nu får ju de all credit för det vi gjort!
Eller kanske inte jag, men tvåorna...
Läs om det här, men som sagt, det ska vara FolkunIVERSITETET och inte FolkunGA!
En lite notis sådär.

FN - Danmark - Danmark är emot kärnvapen men ändå stödjer de USA...?

Förmiddagen idag var rätt så soft.
På min skola så har vi varje år något som heter FNrollspel där vi under en hel dag ska låtsas att vi är ett FN land och sen ska vi försöka få olika förslag att gå igenom.
(Ska jag vara ärlig, så är jag inte riktigt insatt. Alls. Det här är första året för mig liksom^^)
Så förmiddagen idag har varit ett sorts intro för det. Vi har till exempel fått välja olika länder som vi vill representera, jag sa att jag ville vara Danmark. Det kändes litet och bra. Ingen skulle vilja bry sig om mig. Jag är tillsammans med en trea i alla fall som verkar jättesnäll.
Så förmiddagen idag gick åt till att dels sätta in oss ettor i vad FN-rollspelet kommer gå ut på, och vad syftet med det är, och sedan hitta fakta om det landet, och vad de står för, som man valde.
Danmark är för att det ska vara fred, men ändå sänder de trupper till Irak. De är emot kärnkraft men ändå stödjer de USA, de handlar mest med Storbritannien, Sverige och Tyskland, och det känns som om det är ett litet struntland som ingen kommer bry sig om.
Det känns som en bra början, med tanke på att jag ska göra det här två år till.
Jag fattar inte de ettor som väljer att ta ett land själv, eller ens gå ihop två och två. Jag vill ha lite erfarenhet innan jag kan tänka mig att stå på egna ben.
Det är starkt gjort.
Men jag skulle aldrig våga.

Jag klarar inte av mig själv!

Det skulle ha blivit en kväll med plugg.

Jag känner att jag obcessar just nu, eller har gjort det den senaste veckan. Det har BARA varit snack om plugg känner jag. Eller avsaknaden av plugg.

Men jag har faktiskt skrivit idag! Jag har fått ihop en halv sida av de två som jag ska skriva, men den kommer inte bli klar till ikväll... Tyvärr.

För istället för att plugga, har jag suttit framför TVn. Först förhäxad (syster har fixat 7de säsongen^^), sedan Stockholm Live (Magnus Betnér är bara så fruktansvärt underbart BRA!) och nu är Entorage tillbaka!

Aldrig i livet att jag tänker skriva om jordbävningar nu!

Entorage är så mycket, mycket trevligare...

Och sen kanske lite YouTube? Magnus Betnér kanske? (Hur kunde han bli Sverges sexigaste man? Visst, han är cool. Men snygg är han inte...)

Underbar pluggkväll. Jag fick verkligen så mycket gjort!

Inte.

"Friluftsdagar på FU är sällan roliga" /Sandra

Mysfika med M idag. Det var skönt. Varm choklad med grädde och en muffins med dajm till det. Jättegott:)
Det var dessutom precis vad jag behövde efter att ha varit ute hela eftermiddagen och frusit häcken av mig. Vi har nämligen haft friluftsdag hela eftermiddagen och då har vi sysslat med olika "roliga" aktiviteter. Bland annat grupp-pulkaåkning, vi var indelade i lag och hela laget skulle åka nerför backen Tillsammans. Sen var det snölyktebyggning, när man stod på en kulle och byggde en snölykta, av snö som man kastat upp i påsar nerifrån kullens fot. Och även människocurling var med på schemat. Som sagt, mer eller mindre roliga aktiviteter. Och om man inte hade några vantar, eller långkalsonger, eller halsduk, eller mössa, då var det mindre roligt. Jag kunde inte röra på fingrarna när vi var klara på grund av att de var för genomfrusna, och då hade jag ändå fått låna en treas vantar halva tiden.
Men ändå, trots allt överstående så sög inte eftermiddagen helt. Trots att jag och Malini inte riktigt visste vart vi skulle och kom försent. För det var ändå en rolig grupp jag hamnade i. Och det gör fruktansvärt mycket.

Ny musik, bra musik - precis vad jag behövde

Sitter inne på msn, trots att jag portförbjudit mig själv därifrån, och pratar med två av de få personer som jag inte måste anstränga mig för att prata med.

Av någon konstig anledning är de pojkar...

I alla fall, ville bara säga att jag har en ny kärlek.

A skickade en musikfil till mig, eller två faktiskt, och det är det jag har lyssnat på hela kvällen, sedan jag bestämde mig för att jag pluggat klart.

Aguson heter artisten. Låter som Winnerbäck om jag ska vara ärlig. Kanske därför jag gillar det.

Det har gjort mig på bättre humör.

Mycket bättre humör.

Tack grabben:)

Ladda hem och lyssna här

Dagens stora dilemma

Jag har inte den blekaste aning om vad jag ska ge pojkvännen i födelsedagspresent.
Och det är frustrerande.
Mycket frustrerande.
Jag har inte haft en pojkvän som jag ska köpa present till sen jag gick i typ trean tror jag.
Han fick ett påskägg och en söt liten blomma.
Är det något man kan ge till sin pojkvän när de fyller 21 lika gärna som när de fyllde 10?
Särskillt om han fyller i februari?

En bild säger mer än tusen ord - ett svartvitt foto säger mer än ett i färg

Jag är helt såld på svartvita foton. Det känns som om hela bilden får en annan ton så fort den är svartvit, den känns mer mystisk, den känns mer sofistikerad.

Och det har ingen betydelse om det är personbilder eller landskapsvyer. Bara de är svartvita så blir allting mycket finare.

Ta den här bilden som ett exempel. Den är tagen efter jordbävningen i San Francisco 1906 (ser ni, jag gör faktiskt skolarbete fortfarande! Även om jag redan hade den där bilden på datorn innan...) och den har en känsla som jag inte tycker att färgbilder får fram. Det känns mer ögonblick än vad en färgbild skulle göra.

Eller ta den här bilden. Den föreställer min morfar och mormor efter deras bröllop 1956. För mig har den allt. Och jag använder till och med den som skrivbrodsunderlägg på datorn. Jag älskar den. Det hade inte varit samma sak om den vore i färg. Jag skulle inte få samma kårar efter ryggraden om den inte varit svartvit.

Båda dessa bilder betyder mycket för mig (den övre lite mindre eftersom den undre är mer personlig) men de hade inte gjort någon inverkan alls,

om de inte vore svartvita.

Lite kuriosa såhär prt2

Visste ni att Sveriges energiförbrukning 1989 var lika stor som en katastrofal jordbävning? Det var den och även om jag inte riktigt förstår sambandet, hur energiförbrukningen och utslag på Richterskalan hänger ihop, så tycker jag det är lite coolt.
Det är det andra inlägget som jag inte skulle göra idag.

Lite kusiosa såhär

Visste ni att ingen del av havsbottnen är äldre än 220 miljoner år? Det är den inte, all oceanisk litosfär äldre än ca 220 miljoner år slukats i subduktionszonerna (och den informationen säger mig inte ett dugg. Den förstod jag inte). Men det är ju lite coolt att den havsbotten som finns idag har inte funnits i mer än 220 miljoner år, och vissa delar är inte ens så gamla.
Groovy.
Det är sån information som jag tar åt mig när jag egentligen borde rikta in mig på jordbävningar. Jag har ikväll och imorgon på mig. Arbetet ska vara inne senast imorgon. Vilket betyder att jag kan lämna in det mitt i natten om jag vill.
Men nu känner jag mig lite motiverad i alla fall. Jag har information som jag känner att "JA! Det här kan jag tänka mig att forska om."
Finally känner jag.

Jag och Tin - The snowlovers^^

Jag är glad:)
Jag har hittat en person till som älskar snö!
När vi gick tillbaka till skolan efter teatern så sa Tin att hon också älskade snö. Då blev jag jätteglad.
Hon är den första som jag hört den här vintern som inte klankat ner på att det är snö. Förutom mig själv förstås, som har försvarat vintern enda sedan snön kom!
Men nu är vi två:)

Messenger

Jag är lite sur nu. Inte enbart för det som Em berättade när vi gick mellan skolan och Glodenteatern, även om det helt klart är en bidragande orsak, utan mest för att jag hatar MSN.
Finns det något kallare sätt att kommunicera på?
Jag tycker inte om MSN, eftersom det oftast känns som om jag är den som måste hålla samtalet vid liv när jag pratar med folk där. För de förstår inte att man inte kan svara "ok" "mm" "hehe/haha/hihi" eller en smily och sen inte fortsätta prata. Skulle de göra så i verkliga livet? Säga mm och sen vänta på att den andra ska börja prata? Jag tror inte det. Men på MSN så är det tydligen tillåtet.
Jag HATAR personer som gör så, och det skulle aldrig falla mig in att göra så själv.
Svarar jag okej på någonting, så skriver jag för det första aldrig bara OK utan då skriver jag ut hela ordet och för det andra så börjar jag skriva någonting mer, en följdfråga eller inleder ett nytt ämne, samma sak om jag "skrattar" eller skickar en smily. Man kan inte bara göra det utan att skriva något annat efter, konversationen DÖR nämligen. Dessutom, att skriva "mm" är bland det mest irriterande som man kan göra för det visar bara att man bryr sig inte ett skit, och jag skriver aldrig "mm", håller jag med skriver jag "ja" eller va fan som helst.
Men inte "mm".

Jag vet att jag troligen är mer uppretad idag än annars, men om jag frågar "Är det säkert" för att jag vill få klartecken att den andre inte bara säger så, så vill inte jag ha ett "mm" till svar.
Oj vad intresserad du är i vår konversation!
Jag lägger ner.

Plötsligt...

Jag hade tänkt att gå runt inne i Linköping och ta lite vinterbilder idag, för jag var på ett enormt fotograferingshumör när jag gick upp imorse. Men när dagen var över hade jag ingen lust kvar längre.
Och det var inte för att skolan i sig var tråkig, eller jobbig, utan det var för någonting Em berättade för mig om en annan kompis.
Plötsligt kändes inte dagen lika givande längre.
Plötsligt funderade jag inte längre på vart jag skulle kunna hitta bästa motivet för mina bilder.
Plötsligt var det enda jag kunde tänka på hur jag skulle tackla den information som jag fick.

English all morning, theater all afternoon

Skolan idag har varit rätt så soft. Kanske.
Vi hade engelska hela förmiddagen och då lärde vi oss atrt debattera, eftersom vi ska ha FN-rollspel nästa vecka så behöver vi lite träning. Så det hade vi hela förmiddagen, och på eftermiddagen gick vi till Globenteatern och tittade på tvåorna som hade sin temaredovisning. De har jobbat med temat kultur och ursprung tror jag och nu hade de delats upp i sex grupper (en för varje kontinent) och så skulle de visa upp en gestaltning till det.
Det var bra. Jag kan inte säga att någon grupp var bättre än någon annan, men det var bra.

Min pojkvän™

Jag hittade en ny blogg idag när jag var ute och sökte på... jag minns inte vad faktiskt. Söker på så mycket just nu. Men jag tror det var Amelie eftersom det har varit huvudsökningen de senaste dagarna.
Jag sökte i alla fall på bilder och denna blogg kommer upp.
På engelska.
Jag började läsa, den verkade intressant, men jag hajade till en bit ner.
Hans Girlfriend™ hade gett honom en Ipod i julklapp.
Vem refererar till sin flickvän som en produkt?
Jag ska kanske börja använda ™ när jag pratar om Joel?
Undrar hur han skulle reagera då...

Min Pojkvän™ fyller för övrigt 21 om två dagar.

Vad gör alla superhemliga människor hela dagarna?

Jag har hittills idag haft 21 besökare på min blogg.
Varav en är mig.
Så 20 okända människor har besökt min blogg, och inte en enda har lämnat en kommentar. Den delen är inte så jättejobbig som jag trodde, men jag har haft 20 besökare!
BARA IDAG!
Jag känner inte ens 20 personer som vet att jag har bytt blogg, vilket betyder att andra människor har hittat hit.
Vad kul...
Välkommen=D

Is Harry Potter my life?

K frågade mig om jag börjat lyssna på Wizardrock efter att jag fick reda på att sjunde Harry Potter boken snart släpps.
Wrong.
Jag har lyssnat på det ett tag. Men det kanske inte var förrän nu som jag verkligen började lyssna på det. Men det kanske mer har att göra med att jag inte haft något ljud på datorn innan det att jag blev jätteintresserad av den lille trollkarlen igen (som för övrigt inte är så liten längre...)
Shit alltså. Vilken kropp han har fått!

Det HÄR är Harry (Dan) i mina tankar............. . ..................inte det här.

Inte så... vuxen.

Sen att han är ett år äldre än mig och jag snart fyller 17 har inte mycket med saken att göra. Han är fortfarande bara ett barn! Jag känner mig för övrigt inte så vuxen. Men med tanke på att han är 12 år på den första bilden så är det ju inte så konstigt om han växt upp nu. Men jag missade den förvandlingen. Jag har den inspelad. Han ser inte ut som 12 i den sista filmen, men den informationen har gått mig förbi. De är fortfarande jättesmå.

Men för att återgå till det ursprungliga ämnet, jag har som sagt lyssnat på Wizardrock ett tag, och även om de inte oftast är jättebra på att sjunga så det ändå bra. Jag myser och ler när jag lyssnar. Och vissa band är faktiskt bra (som till exempel Draco and the Malfoys och The Remus Lupins), även på sångdelen.

Men som K sa, jag har nog blivit rätt så besatt den sista tiden. Hm, de verkliga böckerna, på svenska och engelska, fanfictions i överflöd samt musik... Utöver det vanliga sökandet av information på internet varje dag.

Hm, besatt var det.

Julfeber

Jag vill ha julafton.

Nu.

Inte för att jag vill ha mer julklappar, nej jag vill spola tillbaka tiden och avbryta vårt julfirande den 24 december och istället flytta fram det till idag.

För jag har mer jukänsla nu, när alla julsaker är borta och året är förbi, än vad jag hade i julas.

Tänk om man kunde få bestämma själv när man fick fira jul, jag funderade på det i julas också. Det skulle göra att man istället skulle kunna få en vit jul för en gångs skull.

Tänk, en vit jul. Så mycket mysigare allt skulle kännas.

My happiness

Jag blev förresten glad idag.
Fick reda på att svenskan inte ska vara inlämnad förrän på fredag.
Min lycka.
Vilket betyder att jag behöver inte stressa ihjäl mig idag. Det kommer imorgon istället.

Semlor, fika i allmänhet, och snöväder

Den här dagen har varit bra. Softstart med tyska, gramatik visserligen men ändå inte så jobbigt. Sen var det religion där vi pratade om Hinduismen och lyckades få igång en diskussion om kastsytemet, och om vi hade något liknande system här i västvärlden. Jag gillar helklassdiskussioner. Behöver inte tänka så mycket då.

Sen var det lunch, och efter det skulle det ha varit idrott egentligen men den var inställd på grund av att de höll på med en ombyggnad av sporthallen, vilket jag tyckte var jättebra eftersom jag fortfarande har feber och därför inte fick vara med på just den:).

Så istället gick jag och Elin och fikade. Hon är väldigt lätt att ha att göra med, hon är så spontan, och är verkligen som hon vill vara, bryr sig inte.

Det var jättemysigt, och jag åt årets andra semla. Grädden smakade som tur var inte smör den här gången, vilket den gjorde förra gången, och istället för mandelmassa så var det vaniljkräm. Det tillsammans med en stor kopp te var precis vad jag behövde.

Vi satte oss vid ett fönsterbord och medan vi satt där och pratade så började jättestora snöflingor segla ner från himlen och täcka marken med ett tunnt vitt pudertäcke. Det hade snöat nästan hela dagen innan också men nu föll de stora flingorna. De som fastnar på kläderna när man är ute, de som är lite jobbiga att gå igenom men snö som snö liksom. Hela eftermiddagen var verkligen jättemysig, först att fika med Elin, och en att det snöade. Jag hade kanske hellre haft vinter tidigare i år (eller förra året snarare) men nu går bra också. Jag har varit tvungen att försvara snön och vintern hela dagen idag. Jag förstår inte de som klagar på attd et är snö, den kom sent, men den kom i alla fall. Det är det viktigaste.

Och det är mysigt med snö, och det finns inget trevligare än att gå i ett landskap med en halv decimeter snö och ingenting hörs mer än mina fotsteg. Det är verkligen underbart.

Snö!:)

38.3 grader

Gå till skolan med feber?
Inte bra.

det är konstigt att jag lyckades gå ut grundskolan med de betyg jag fick

Det går inte...
Jag har faktan. Jag vet vad jag ska göra.
Mend et är så fruktansvärt tråkigt så det finns inte. Jag arbetar bäst under press, även om jag också mår som sämst när jag har mycket att göra. Pressen har inte infunnit sig än.
Därför tänker jag inte tvinga mig till det här längre.
Jag vill inte.

Nu har jag äntligen förståt vitsen med hela den här dagen.

Nu har jag bestämt mig.
Nu måste jag sätta mig ner och plugga för att jag ska kunna fungera imorgon, och inte bryta ihop. Jag har försökt i sex timmar nu, men jag har inte tänkt över varför jag ska göra det.
Nu vet jag.
Om jag inte gör det, kommer jag vara så stressad imorgon att jag inte vet varken ut eller in.
Jag struntar i svenskan så länge och hoppar på katastrofarbetet istället.
Där behöver jag ingen inspiration.
Där ska jag bara återberätta en massa fakta.
Det kommer jag klara.

Inspiration eftersökes

Istället för att sitta och skriva, så som jag hade BESTÄMT att jag skulle göra, så gör jag allting runt omkring istället. Jag har visserligen samlat information om Pompeji, men istället för att tänka igenom hur jag ska lägga upp mitt skrivande, vad det ska handla om, vilka som ska vara med, hur jag ska få in Jupiters tempel i det hela, så sitter jag inloggad på msn och pratar med folk, bloggar om ingenting, leter bilder från Amelie från Montmartre på google och pratar i telefon.
Varför?
För att det är lättare. För att det är mycket enklare att skjuta upp det jag MÅSTE göra, och istället göra saker som jag vill.
Jag var ute och gick förut, för jag ville samla tankarna lite och försöka skaffa mig lite inspiration. Det gic så där. Jag tänkte inte på någonting annat egentligen men jag märkte att jag visste alldeles för lite om deras vardagsliv för att kunna skriva. Och det är verkligen frustrerande för det är ju såna här arbeten jag VILL HA! Det är ju det enda jag kan.

Telefonernas underbara värld

Telefoner är ett lustigt fenomen.

Det kan få sånt som verkar så långt borta, så mycket närmre.

Pratade med Joel nyss. Han hade precis stigit upp och satt nu och åt frukost. Och det kändes som jag var där i hans kök. Eller rättare sagt, hans vardagsrum eftersom det var där han åt.

Men de kan också få det som är långt bort, att kännas ännu längre bort.

Jag pratade med K i tisdags, hon mådde inte bra. Och jag kände det som om jag var på andra sidan jorden.

Utan någon som helst kontakt med omvärlden.

Utan någon som helst chans att kunna hjälpa.

Kärleksförklaring (för andra gången sedan igårkväll)

Jag älskar den här staden!
Så mycket liv, så mycket känsla. Allting bara bortrivet ur historien på grund av naturens krafter.

Jag vill verkligen besöka Pompeji.

Snarast.

Jag har aldrig kännt en sån dragningskraft till någon plats över huvud taget i hela mitt liv.

Och det är inte bara på grund av det bittra öde som staden gick till mötes.

Utan jag har blivit förälskad i den stad som fanns där från början, innan vulkanutbrottet begravde den. När det fortfarande var en blomstrande hamnstad, ett semesterparadis. Det är den bilden jag vill få fram.

Men just nu har jag bara en massa information som jag inte kan sätta ihop i något sammanhang. Jag har en massa bilder som inte passar ihop.

Jag behöver se staden.

Jag behöver klarhet.

Plugg för att jag inte har något roligare att ta för mig.

Idag skulle bli en pluggdag hade jag tänkt.
Och ändå hade jag tid att logga in här och skriva ett inlägg.
Jag har noll moral.
Men sak samma.
Jag ska börja med att leta upp så mycket information om det vardagliga livet som jag bara kan hitta. Egentligen så borde jag fått den informationen i fredags när den grupp som hade just vardagsliv och miljö berättade om sitt, men jag lyssnade väl inte riktigt med båda öronen. Eller något sådant. Jag fick inte riktigt hela bilden klar för mig i alla fall.
Men det är i alla fall prioritet ett just nu, för den novell som jag ska skriva till svenskan ska vara klar på tisdag och oj, det är bara två dagar kvar dit. Och jag vet inte ens hur jag ska börja. Väldigt bra.
Men förutom det så måste jag skriva mitt naturkatastrofarbete också. Där har jag ju redan informationen, men jag har varken läst igenom det jag samlat ihop, eller lagt upp en strategi för hur jag ska göra.
Det får bli en senare fråga.
Föst, Pompeji.

Jag ska bara gå och slakta vår gris som vi odlat i grönsakslandet.

Vegstarisk köttfärssås?
Någon?

Jag och J smågrälar lite.
Han tycker att man kan göra en vegetarisk köttfärssås.
Jag håller inte med.
Det finns inget vegetariskt kött!
Nej kanske inte, men vegetarisk köttfärssås finns tycker J.
Nej, vegetarisk pastasås. Visst, det finns, det går att göra.
Men man kan inte göra en vegetarisk KÖTTfärssås.
Okok, svarar J.
Han ger sig.

Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain

Jag hatar att det inte funkar.

Filmen var, jag vet inte vad jag ska säga.
Underbar kan inte riktigt fånga det. Den var så söt, så fin, så underbar, så mysig.
Det var en riktig Må-Bra-Film med stora bokstäver.

Den var så hänförande, gullig, fantastisk.
Jag har inga ord. Jag älskade den.
Att allting gick i grönt och rött.
Så klara färger överhuvudtaget. Den kändes speciell, den kändes orginell, den kändes bra i magen.
Jag vet verkligen inte vad jag ska säga.
Jag är kär. Riktigt lyckligt kär.
Jag har aldrig sett en film som fått mig att må så här. Jag har sett många bra filmer, många söta filmer.
Men ingen som slår Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain. Verkligen ingenting.
De två timmar jag spenderat framför TVn har flugit iväg. Har knappt märkts av. Kännts som 10 minuter.
Jag är förälskad.
Jag är hänförd.
Jag är mållös.
Och jag har ingenting mer att tillägga.

Hyllning till det franska språket

Åh, jag älskar franska.
Verkligen, fullkomligt, helhjärtat älskar det.
Vad jag önskar att jag kunde prata flytande franska. Vilken känsla. Det skulle vara underbart. Tänk att kunna åka till Paris och prata franska. Besöka alla fina platser som finns med i Amelie från Montmartre.
Jag har sett filmen en gång.
Jag älskar den.
Jag har haft tre franskalektioner. Och om det verkligen är någonting som jag har bestämt mig för, så är det att när jag gått ut trean så ska jag kunna franska. Kunna göra mig förstådd.
Snälla.
Det vore så underbart.
Viken känsla.
Tänk att kunna vara i Frankrike och förstå, veta vad de säger. Kunna svara.
Tre års franskastudier kommer inte att fixa det. Men man kan ju alltid drömma.
Alltid hoppas.
Jag. Älskar. Franska.

You were there for everybody else, mom, Wyatt, half the world. But you were never there for me.

Hm, M gick precis. Var tvungen att hinna hem till Amelie från Montmartre eftersom hon ville se den och inte skulle fått se den här och sen gå hem. Det skulle ha blivit för sent

Jag tänkte också titta på den. Jag hade tänkt att se den i veckan när jag var sjuk (och disneyfilmerna var slut) men då har mor varit så snäll och LÅNAT UT DEN till en av hennes jobbarvänner, tillsammans med bland andra Notting Hill som är den ultimata må-bra-filmen när man är sjuk, och Gladiator som jag bara vill se igen, och hade tid att se eftersom jag var sjuk! Lägligt, mycket lägligt.

Men som sagt, ska se den nu ikväll istället. Jag kan nada franska egentligen eftersom jag bara har haft tre ordentliga franskalektioner så här långt, så det enda jag kan säga är jag heter Emma, jag är trött, (Je suis fatigue - som jag dessutom kan skriva^^, eller jag tror det i alla fall)och talen 1 (eller 11, minns inte vilket) 2, 3, 4, 6, 7, 9, 10. Sen kan jag klockan ibland. Men franska är så fint, så det ska bli jättekul att höra det pratas ordentligt.

Jag och M har i alla fall haft jättemysigt. Först gick vi ut och gick, och pratade om allt möjligt. Det är verkligen en helt annan sak att prata med någon som känner en innifrån och ut. Man behöver inte förklara så mycket då. Så jag gick och tog ut pengar, som jag gav till henne, som hon i sin tur skulle ge till sin mamma, och sen gick vi hem och tittade på förhäxad, och dreglade över Chris. Vi såg slutet av sjätte säsongen, och det är bra. Jag får massor med nostalgikänslor när jag ser Förhäxad, och framför allt när jag ser första säsongen, jag blir alldeles varm inombords och ler lite.

När alla program var slut så satt vi och pratade lite innan hon som sagt var tvungen att gå hem.

Varför kan inte alla dagar vara så enkla som den här har varit? Varför kan jag inte få må så här hela tiden?

Den här kvällen har varit kul, den har varit avslappnad. Den har varit otvungen.

Enda gångerna det är så, är med M, med Emma, syster och med Joel.

Att man behöver inte säga något, för den andra vet redan vad man tycker. Hur man tänker, hon man mår.

Jag älskar er<3

Jag och M ska på Bounce!=D

Är lite småseg just nu.
M kommer snart och då ska vi gå ut och gå hade jag tänkt.
Dels så behöver jag en ny hårborste, som det står om längre ner i bloggen, och så måste jag ta ut 300 kr till BouncE. För annars lär jag handla upp de pengarna på annat^^. Och det vill man ju inte.
Egentligen var det tänkt att M skulle sova över här inatt men mor tillät inte dte eftersom jag fortfarande har feber så hon får väl traska hem någongång inatt istället. Haha. Eller när hennes föräldrar vill ha hem henne.
Hoppas att det blir sent.

It's our choices, Harry, far more than our abilities, that show what we truly are

Jag har försökt få mamma att förstå att vi MÅSTE vara i London den 21 Juli.
Hon förstår varför. Men tycker inte att det är lika viktigt.
Vadå inte viktigt?
Fatta, den här chansen kommer ALDRIG komma igen. Den sjunde Harry Potter boken släpps bara en gång och då vill jag vara på rätt plats, vilket betyder London klockan 01:00 den 21 juli. Jag vill! Jag ska vara där.
Det är inte samma sak att köpa den i Sverige, inte alls samma sak.
Jag vill vara i London.
Mamma förstår det, tycker att det skulle vara jättecoolt, men nej. Vi kan inte.

Music to my ears

Den här dagen kan inte bli bättre!
JAG HAR FÅTT TILLBAKA LJUDET PÅ MIN DATOR!!!!!!
Jag är så överlycklig så jag vet inte vart jag ska ta vägen!
LJUDET ÄR TILLBAKA!
Jag kan lyssna på musik utan att man får gissa sig till vad de sjunger.
Jag är så glad.
ÅH!!!
Jag kan lyssna på musik igen.
WOOHO!!!=D

Det är sant!!!!

Jag tror jag har lugnat ner mig tillräckligt nu.

Igår råkade jag ju då nämna lite försynt att

HARRY POTTER AND THE DEATHLY HALLOWS KOMMER KOMMA UT DEN 21 JULI 2007!!!!!!!!!!!!!!!

Åh vad försynt jag var även denna gång.

Jag har i alla fall gjort lite efterforskningar nu och sett att så är verkligen fallet. JK Rowling har SKRIVIT KLART den sjunde boken redan, och det är sant. Hon skrev klart den i ett hotellrum den 11 januari.

Jag får hjärtklapning!

Sjunde Harry Potter boken kommer att finnas i affärerna i england den 21 Juli detta år.

Jag kan inte fatta det.

Det är jobbigt, det är terrifying, men det är så fruktansvärt spännande att det är inte sant.

Men sen kommer det vara över. Vad ska man hitta på sen? Sen kommer det inte finnas något mer att vänta på, något mer att läsa som man inte redan läst.

Det är jobbigt.

Men den kommer ut då, den är färdigskriven. Det är över.

Det är ju bara synd att jag inte är i England just då...

"Vet du, att Emma har räknat ut ALLA mått, och varenda vinkel på den där byggnaden"

Förresten så berättade jag för Juli igår att jag hade räknat ut ALLA mått i princip, eftersom de jag inte mätt ut, mätte jag om och korrigerade eftersom vissa av dem var fel till och med. Och dessutom så kontrollräknade jag allting tre gånger. Hon tyckte jag skulle berätta det för vår mattelärare men det tyckte inte jag.
"Det kan jag ju inte göra!" sa jag
och hon svarade "Men det är väl klart att du måste det!"
Så då gick hon fram till honom, eftersom han stod vid vår byggnad just då, och berättade att jag hade räknat ut alla måtten på byggnaden. Han såg lite förlägen ut, som han ofta gör och sa "Jaså, har du? Allihop?"
Jag hade tänkt svara lite undvikande och säga att jag hade inte riktigt gjort allt själv men Juli hann före
”Ja det har hon,” svarade hon innan hon kom och ställde sig bredvid mig igen. ”Så, nu var det gjort.”
jag svarade ”du hade ju inte behövt göra det.”
”Jo,” svarade hon, ”har jag gjort något fel nu? Fick jag inte göra så? Förlåt Emma, det var inte meningen i så fall.”
Jag skrattade och sa att det var lugnt.
”Så bra,” svarade hon och sken med hela ansiktet.
Ibland undrar jag om vi verkligen är lika gamla? Oftast så är det hon som agerar som att hon är flera år äldre än mig, eller jag agerar som jag är yngre än vad jag är, men igår var hon som en liten åttaåring. Hon var jättesöt faktiskt.
Som alltid.

Brunch

Det blev en stadig frukost idag, för första gången på väldigt länge.
Den innehöll:
Ett kokt ägg.
2dl youghurt med smak av blåbär och banan, till det en dl flingor, (Kellogs så klart).
Ett rostat bröd med apelsinmarmelad på.
En skiva fullkorsbröd med julskinka och stark senap.
En stor kopp te.
Och avslutningsvis ett glas färskpressad apelsinjuice.
God morgon.
Fast i och för sig så kanske man inte kan kalla det frukost rikitgt, snarare brunch, med tanke på att klockan var närmare halv tolv än elva. Så jag kan inte riktigt vara så stolt över en rejäl frukost fast ändå, det var ingen riktig lunch,
och gott var det.

Mammig

J tycker det är jobbigt när jag berättar att han måste äta.
Som om han inte redan vet det.
Som går när han inte ätit något på hela dagen och klockan var halv åtta. Du var jag lite agressiv. Då sa jag åt honom att gå ut i köket och laga mat direkt.
Då slutade han prata.
Ville inte att jag skulle bli mer arg för att han fortfarande inte hade ätit en halvtimme senare.
Då blev jag arg på mig själv.
Han är snart 21 och kan ta hand om sig själv.
Han behöver inte en lillasyster som säger åt honom att han måste äta.
Men kanske bara lite.

Fast egentligen är det ju bra att jag bryr mig, tycker jag i alla fall. Jag skulle gärna ha någon som sa åt mig att fan Emma lägg av nu, du måste äta! någon gång ibland så där.
Men det behöver ju inte gå till överdrift.
Jag kan få bry mig. Kan få säga till dem att de måste äta, sova, inte kan vara med på idrotten med feber/yrsel/ingen mat i magen/dubbelseende.
Man bara lite.
Jag behöver defenitivt någon som säger åt mig.
Frivillig?

Uttryck

Jag har fått lite nya uttryck för mig.
Och de flesta skyller jag Julia för.
Som till exempel: "nej, ärligt?" När det är någonting som jag tycker är coolt. Eller "Åh vad mysigt" som ni kanske kan lista ut själva när jag använder? Ja, när det är sött, fint, mysigt.
Men också den roll jag har ådragit mig att jag måste se till att alla runt omkring mig mår bra, och därför frågar dem flera gånger, "är det säkert?" Troligen kommer detta av att det är enklare att ta tag i deras problem än mina egna. "Vad söt du är" använder jag också. Heeeela tiden.
Två andrea uttryck som jag använder som jag aldrig sagt innan, är "dissa", och "ledsen på". När man är ledsen på något så är man inte ledsen, då är man sur. Och dissa vet ni nog, jag orkar nämligen inte förklara.
Men det är lite kul med nya uttryck så här. Bara man inte överanvänder dem...

Temaredovisning - Civilisationer

Dagen gick bra.

Det var faktiskt jättekul. Och vår byggnad var finast:).

Nej, jag tänker inte skryta (eftersom jag inte byggt^^) men den var verkligen jättefin.

De andras byggnader var också fina. Fast jag missade redovisningen av en av grupperna. För då var jag ute och försökte få mitt huvud att sluta snurra, och försökte få lite luft, vilket inte fanns i klassrummet.

Efter att alla redovisat sina byggen, och sin information så fick man mingla lite och då kom treorna in dessutom. Det var kul.

Och dagen har varit mys. Trots huvudvärk till tusen, och mer eller mindre svimanfall.

Ni kan ju döma själva, det här är jupiters tempel.

Jag gick på stan på eftermiddagen (vilket mamma inte tyckte om när hon fick veta det^^) med Julia och köpte en ny marcara. ÄNTLIGEN! Och den var relativt billig dessutom, 115kr tyckte jag det kunde vara värt.Fast det här med betalkort är ju lite kul. Jag visste hur mycket den kostade när jag stod vid kassan och betalade, men när jag fick tillbaka kortet av expiditen så hade jag i princip glömt det. För jag hade inte haft pengarna i handen, jag har aldrig sett dem, vilket betyder att mascaran var gratis right?

Eller kanske inte. Det var kul i alla fall. Julia skulle leta upp en ny BH hade hon tänkt men hittade ingen, och hon tyckte jättesynd om mig för att jag var sjuk och hon släpade runt mig i alla klädaffärer hon hittade men jag tyckte bara det var kul. Innan hade vi suttit i maten i 2 timmar typ och pratat. Hon var väldigt intresserad av Joel:), vilket var lite mysigt så jag pratade om vad vi hade gjort i fredags och hur han var, och hur han såg ut och allt var bara jättemysigt. Så trots att jag har haft feber hela dagen så har det ändå varit helt okej. Och inte alls ansträngande.