Annars kan du göra så här.

Jag kan inte ha fel.

Jag kan inte ha någon annan som säger åt mig att "Så kan du inte göra".
Jag mår hemskt då, och tonen behöver inte ens vara arg, utan det räcker med att de säger åt mig att göra på ett annat sätt. Det är lika hemskt i alla fall, för det är inte att de säger åt mig som är hemskt. Utan det är tanken på att jag hade fel, att jag inte visste om det. Förr hände det att jag började gråta när jag blev tillsagd att jag inte gjorde rätt. Jag grät inte när andra såg förstås, men när jag var ensam. Jag kände mig så förnedrad.
Nu för tiden gråter jag inte, men jag blir tyst istället och låter klumpen som bildats i halsen sitta kvar. Jag försöker agera normalt, fortsätta prata, agera som om ingenting har hänt, men det fungerar inte riktigt. Men det kanske det bara är jag som märker.

Samma sak gäller vid en så simpel sak som att ge ut uppgifter. Någon frågar om mitt telefonnummer, och jag börjar fundera på vilket nummer vill de ha? Vill de ha riktnummret också eller räcker bara numret? Kommer de skratta åt mig om jag säger riktnumret också? Så istället står jag tyst men vad är problemet egentligen? Det är ju bara att fråga! Fråga vad de vill veta, fråga hur de vill ha det, fråga hur jag ska göra.
FRÅGA!
Jag är alltid lite osäker om jag gör rätt, så egentligen borde jag fråga så att det blir rätt från början. Men jag vågar inte. Det är där problemet ligger från början. Jag hatar att fråga saker. Det är det värsta jag vet, för då antar jag att de vet mer än mig. Och så kan det ju inte vara, för en oxe kan ju inte ha fel.