Titeln var för lång, deal with it.

Det här är faktiskt en riktig novell. En som jag har skrivit klart. Den är lång. Jag är väl medveten om det, och den är knäpp. Jag skriver inte så, jag brukar ha lite mer stil än vad jag hade när jag skrev den här, men så är det väl. Jag har inte läst igenom den sedan jag skrev den, så ni kan väl berätta för mig vad den handlar om? Och om den var bra.

Den här titeln har ingenting överhuvudtaget med själva novellen att göra, utan är bara här för att få dig förbryllad och fundera över varför du ser ut som du gör.

När Kay var 21 år fick hon för sig att hon ville bli journalist.
Men mamman hade invändningar. Hon försökte behärska sig i tre kvart, försökte kämpa emot frestelsen att uttala sig som vore det drottningen av England själv som satt i den malätna soffan framför henne. Men till slut fick hon nog. Efter att i 45 minuter ha lyssnat och deltagit i vad som utifrån kunnat ses som en vanlig dialog mellan mor och dotter, men som egentligen var en inre kamp för att jorden inte skulle gå under, så tystnade Kay för ett ögonblick. Hon hade nämligen inget mer att tillägga och väntade på moderns inlägg i konversationen.
”Journalist?” sa hon utan någon som helst tanke på att dölja sin nedslagenhet. ”Och kan du vara så snäll och förklara för en gammal dam hur du kommit fram till det?”
Nu var inte fallet att Kays mamma var gammal. Faktum visar att hon fortfarande bara var inne på sitt 43 år, vilket är en ålder som sällan förknippas med äldre människor. Men hon tyckte om att referera till sig själv som gammal. Det fick henne att känna sig mindre ung. Och ungdom var något hon föraktade. Liksom människor. Hon hatade människor av den enkla anledningen att de var just människor.
”Jag kan förklara det eftersom det inte är oförklarligt,” svarade Kay från andra sidan rummet sett ur moderns ögon. Från kattens synvinkel var det däremot från högerflanken eftersom han låg i fönstret som vette ut mot den omålade terrassen, medan det från guldfiskarnas håll definitivt var rakt framför ögonen på dem. Det berodde helt ur vems perspektiv man valde att se det, och vi väljer att se det från mammans (som vi från och med nu kommer att referera till som Flo, helt enkelt eftersom det var hennes tilltalsnamn). ”Det var ett logiskt beslut, resultatet av en tankeprocess. Ett resultat som resulterade i att jag hamnade här i soffan mitt emot dig för att förklara varför jag ville bli journalist,” sa hon och gjorde en kort inandningspaus eftersom hennes lungor behövde luft för att inte göra hennes röst pipig och konstig. ”Här kommer det, jag vill bli journalist för att…”
Men Flo fick aldrig veta varför Kay ville bli journalist, för just i det ögonblicket dog hon.
I enlighet med läkarnas utsago var dödsorsaken för tidigt åldrande. Enligt dem kunde det tydligen hända. Dock var det väldigt ovanligt.
”Kanske,” tänkte Kay när hon stod helt klädd i svart vid graven just efter jordfästningen och tittade ner på den vita kistan som innehöll hennes mamma, ” det här är ett tecken.”
Även om det nu inte var tänkt som ett tecken utan helt enkelt bara var en olyckshändelse som innefattade för tidigt åldrande så bestämde i alla fall Kay sig för att inte bli journalist. Vilket ledde till att hon utan att hon visste om det själv uppfyllde sin mors sista önskan: ”Jag kommer att dö av tristess om hon inte kommer till punkt snart.”
Men Kay visste inte att hennes älskade mor dog av den anledningen så mysteriet förblev olöst. För ingen vetenskapsman, läkare eller annan obetydlig varelse kan bevisa att en människa kan dö av långtråkighet. Även om så var fallet i den här berättelsen.

Gillat det du läst? KUL=D. Läs resten här. Det blev ALLDELES för långt att publicera hela inlägget här nämligen. Om du inte vill läsa allting igen. Bläddra fram till sidan fem, där borde du hitta det ställe där du är.