You are beautiful, in every single way

Idag när jag gick hem ifrån skolan fick jag veta att jag var vacker.
En kille i 20årsåldern, mörhyad och med långa rastaflätor stannade mig på stan och sa det till mig, innan han fortsatte gå och jag stod leende kvar och såg efter honom.
Han hade ingen bakomliggande tanke med det mer än att få mig glad.
Och det värmde som väldigt få ord har gjort de senaste veckorna.
Att berätta för andra att de är vackra, att de är underbara, att de betyder något speciellt, att de gör skillnad i ens liv, är något vi gör alldeles för sällan. Och det behöver inte ens gälla en främling på stan. Det kan vara vem som helst; Din älskade mamma, Din bästa kompis, Din pojkvän, Din senila farmor, Din enerverande lillebror, Din snälla moster, Din coola kusin, En kompis kompis. Även de behöver få veta att de är underbara och att man älskar dem. Man tar för givet att de vet det men det måste upprepas, gång på gång på gång, för snälla ord fastnar inte. Inte som de som sårar. De fastnar direkt, som den där låten som man egentligen inte tycker om, men som bara inte kan försvinna ur huvudet, hur mycket man än vill!

Den här mannen idag kände mig inte, kommer aldrig mer se mig i hela sitt liv troligen, men han bestämde sig för att göra livet bättre för en människa. Han valde mig, sa att jag var vacker. Och när jag sa tack och skrattade mot honom sa han att jag skulle skratta mycket också, jag blev ännu vackrare då.
Sen gick han vidare.
Han hade gjort sitt.
Jag var lyckligare än innan, och resten av dagen har jag gått omkring med ett leende på läpparna.