Livräddning - mission; rädda Gunnar the doll

Så, idag har årets första pinnglass slunkit ner.
Det blev en Magnum classic. Gott var det.
Vi var i simhallen på idrotten idag och man skulle simma 1000m bröstsim, 750 ryggsim och livrädda en docka som låg på 4m djup. De andra i klassen började i höstas men eftersom jag var sjuk då låg jag på noll inför den här dagen.
Så jag gjorde livräddningen idag, och jag var jätterädd innan, men efteråt fattade jag inte vad det var som jag tyckt var så jobbigt. Första gången jag försökte klarade jag det inte. Hade plockat ut linserna och såg lite suddigt men när jag var över vattenytan såg jag dockan rätt så tydligt. Sen dök jag ner under och allting blev jättesuddigt=/. Men jag tänkte att jag skulle försöka ändå så jag började simma ner, men ju närmare jag kom desto suddigare blev den, och till slut försvann den helt och jag fick panik så jag var tvungen att gå upp igen. Andra gången hade jag bestämt mig för att jag skulle klara det, och då hade jag dessutom Carro bredvid mig så jag kände att hon kunde ju inte få klara det om jag inte klarade det! Så jag gjorde det av ren envishet. Hon skulle inte få klara det om jag inte gjorde det! Så jag simmade ner trots att jag inte såg den och försökte få upp den. Jag visste ju att den skulle vara där.
Så jag klarade det så klart, och dessutom var jag klar innan Carro=D. Efteråt frågade D vad vi hade tyckt varit jobbigast, att dyka ner och hämta dockan, eller att simma tillbaka de 25 meterna med dockan. Lätt val, simma tillbaka. Dockan blev bara tyngre och tyngre och dessutom så låg jag och Carro och sparkade på varandra. Komiskt men roligt.
Men jag var stolt över mig själv när jag kom tillbaka men samtidigt förbannad över att jag inte klarade det på första försöket. Jag borde ha gjort det.