Det blev Mulan till slut
Det är egentligen den bästa filmen av de tre som jag sett. Det är också den nyaste. Lejonkungen är bra, men inte mer. Pocahontas är fin, den är också mycket bra, men lite händelsefattig och vissa repliker är bara så stappliga ibland. De svenska översättarna hade gärna fått lägga ner lite omtanke när de översatte filmen. Inte gjort den så fånig.
Men Mulan, den är bra, den är snabb, den har humor och den är gullig. Dessutom, tanken att en tjej klär ut sig till man för att slåss för sin familj och sitt land, och sen i slutet också är den som räddar hela landet undan fienden. Inte med styrka, utan med mycket list. Det är coolt.
Sen är det ju också coolt att hon blir starkare och snabbare och smartare än alla sina manliga kompisar. Haha, där fick ni.
Men den handlar framför allt om att växa som människa. Att gå från barn, till att bli vuxen. Och att inte känna att man passar in i kulturens och de vuxnas normer om hur man ska vara. (Sen så brukar man inte ta vägen via armen och rädda Kina på kuppen, men det är väl bara bonus.)
När jag tittade på Lejonkungen tidigare idag så la jag märke till en ny favoritfigur. Jag hatade Rafiki när jag var liten, men nu gillar jag honom skarpt. Och han påminner mig dessutom om någon men jag kan inte komma på vem. Antingen så är det en annan rollfigur i en annan film eller så är det någon jag känner. Någon som mest talar i gåtor och som verkar lite galen men egentligen är väldigt smart. Vem?

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar