The gratest of all sports. Åh vad jag saknar handbollen!

Syster är iväg och spelar handbollsmatch just nu (för att leda in samtalsämnet på någonting annat än Disneyfilmer) men jag fick inte följa med. Kan ju ha någonting med hög feber och yrsel att göra? Samt en helvetisk huvudvärk. Men det känns bara som ett svepskäl.
Jag vet inte vilka de möter men jag hoppas att det kommer gå bra. De är ju i princip obesegrade den här säsongen (bara förlorat en match, mot Motala, som för övrigt är obsesegrade med stor marginal) så det borde ju gå bra. Men det är lite konstigt med syrrans lag. Ju lättare motståndet är, desto svårare har de att vinna. De är ett sånt lag som, om laget de möter ligger under dem i serien, ställer in skorna och redan har vunnit matchen innan den ens har dragit igång. Men däremot om det är ett bra lag så kämpar de in i det sista. De var borta i Nyköping i söndags och åkte iväg med ett halvfriskt lag, och bara tre avbytare, men klarade allting galant. Eller de vann i alla fall matchen, även om de var tvugna att göra det mycket spännande de sista minuterna för oss som satt på läktaren.
Och som deras gamla målvaktstränare så höll jag på att spricka av irritation från läktaren när jag såg att deras målvakt i princip hade glömt allt jag lärt henne^^. Fast det blev bättre när matchen väl drog igång. Men på uppvärmningen ville jag bara gå och gömma mig.

Och jag saknar handbollen. Det var väl egentligen det jag ville få ut. Att se syrrans lag spela och inte kunna vara med och sitta på bänken är jättejobbigt, jättesvårt. Och att se damlaget spela i söndags, när vi kommit hem från Nyköping var ännu svårare. Det var mitt lag. Mina medspelare och jag ville bara börja träna igen.
Och vad hindrar mig egentligen? Visst jag har inte tiden som krävs, jag kommer bli jättestressad igen, men är det verkligen sämre än att ha det som jag har nu? Nu sitter jag istället och bara klagar över att jag saknar handbollen. Och är jätterädd för att jag ska gå upp massor i vikt. Handbollen var en stor del av mitt liv.
Och trots att jag inte spelar längre, så är den fortfarande en stor del av mitt liv.