Valkampanj inför valet av ny snäck-president

För fyra år sedan skrev jag en text mitt i natten om syrsor som drack te i grannens häck.
Jag kunde i sova, och gick då ut på balkongen för att få luft. Nerifrån häcken kom det det ena höga gnisslandet efter det andra, och när den första syrsan slutat började nästa. Det lät som ett sällskap tanter som kacklade i mun på varandra.
Jag gick in, och skrev ihop en text om händelsen på kanske fem minuter, en text som jag än idag kan tycka är lite smårolig.

Igår kväll var det så dags igen. Men den här gången var det inga syrsor.
På väg hem ifrån tåget såg jag till min förvåning hur tusentals små snäckor hade krälat sig in på trottoaren. Jag har aldrig någinsin sett så många snäckor förut i mitt liv, och jag fick akta mig noga för att jag inte skulle trampa ihjäl dem, vilket jag nog lyckades göra ändå.
Det kändes som snäckorna var på väg någonstans, till ett möte of some sort. Det kanske var dags för det årliga snäck-konventet, eller så kanske det var snäck-val. I vilket fall som helst kryllade det av dem. De är ju inte lika högljudda som syrsorna, men de står och agerar efter någonting som jag tycker är väldigt klokt:
Bara för att det tar lång tid att nå målet, betyder inte det att målet är mindre värd. Man ser bara mer av själva resan.