When words aren't needed

Den bästa konversationen som finns är total tystnad.
För mig är det det bästa sättet att bedriva en timme eller två i någon annans sällskap.
Total tystnad.
Skön tystnad.
Inte den där jobbiga, pinsamma som uppstår när man inte riktigt känner varandra och tystnaden är där för att man inte har kommit på något bra att säga. Utan den tystnad som uppstår mellan två personer som verkligen känner varandra, och därför inte behöver använda ord för att uttrycka sina tankar och känslor.
Den andra vet redan.
M är en sådan person för mig. Vi har bara känt varandra sedan första dagen i sjuan när jag frågade henne när lektionen efter lunch började och hon svarade att hon inte visste, och efter det har det helt enkelt bara rullat på. Det verkar vara det bästa sättet att inleda ett förhållande med någon.
Vi skulle kunna sitta en hel eftermiddag utan att egentligen säga någonting till varandra, och tycka att livet var underbart.
Jag har spenderat dagen hemma hos M, och vi satt en stor del av eftermiddagen ute i gräset på en filt. Visserligen pratade vi, men orden behövdes egentligen inte. De var inte där för att fylla ut tystnaden. De var där för att vi ville ha dem där. Och när vi inte ville ha ord låg vi bara tysta och lyssnade på ljuden av hennes trädgård, och visste vad den andre tänkte.
Det här är underbart.