Spelkorts-liv

Ett samtal med någon man inte riktigt känner är som ett kortspel.
Man sitter med vissa kort på hand från början, och beroende på hur bra man spelar sina kort så vinner man eller förlorar. Om man spelar ut alla bra kort från början, kan det bli jättedåligt mot slutet, men om man bara spelar ut dåliga kort i början och väntar med de bra så kan det bli lika dåligt. Helst ska man testa sig fram lite, ha tur, vinna.
Man kan också vinna på att det går bra för den andre, att den har bra kort. På det sättet är det lättare än i ett riktigt kortspel. Den ene kanske har jättebra kort och på så sätt höjer den andre.
Jag får alltid skitkort i början, men i takt med att spelet fortgår, samtalet kommer igång, så brukar de oftast bli bättre. Och jag spelar alltid bättre om vi är tre, för då måste jag inte lägga ut varje gång. Det betyder att jag kan iakta de andra två och lägga ut mina dåliga kort på rätt ställe så att det fortsätter fungera.
Jag tror att hela mitt liv är ett dåligt kortspel.