We are the Potter-generation

Det underbaraste omslaget, Ever.

Så mycket känslor, så mycket av allting.

Första Harry Potter boken. Början på en resa.

Min resa. Harrys resa. Vår resa tillsammans de senaste 9 åren.

En resa som nu är slut.

Jag tror jag har kommit in i någon form av Efter Harry Potter depression den senaste tiden.

Det är inte så att det tagit så lång tid att komma på att det är över, att det kommer inte komma några fler böcker om Harry Potter, det är snarare så att jag har fått slut på idéer.

Idag, och inatt framför allt, så har jag setat inne på You Tube och tittat på intervjuer med Jo och skådespelarna i Harry-filmerna, sett fanfilmer ihopsatta för att matcha Deathly Hallows med klipp ur de gamla filmerna, Sett trailers, klickat mig in på MySpace och lyssnat på Wizardrock i bakgrunden, besökt HP-fanfics som jag plöjt igenom, letat mig runt på HarryPotterLexicon på jakt efter all information om Harry som jag kan hitta och bara fördjupat mig i allt jag kan finna. Besökt Mugglenet för att se om de har någon ny information och lyssnat på gamla avsnitt av Mugglecast (JAG BEHÖVER NYA, RIKTIGA AVSNITT! Med riktiga diskussioner, och personporträtt och inte en massa liveshower. Jag vill ha tillbaka mitt Mugglecast NU)

Kookie har fått låna min Deathly Hallows bok vilket gör att jag kan inte läsa den, leta upp alla mysiga delar och re-read them. Jocke hade ett exemplar i sommarstugan så de senaste dagarna har jag försökt läsa lite grand i alla fall. Och jag kan säga att jag har gråtit och skrattat samtidigt så fort jag öppnat boken. Inte för att det jag läst just då varit enormt sorgligt. Utan för att det är slut, för att det är vackert, för att det är Harry Potter. För att det alltid kommer att vara Harry Potter. Hellberg frågade mer än en gång om jag typ var besatt, och... det är jag väl. Måste vara. Vill vara. Men det lilla som jag kunnat läsa nu räcker ju inte! Jag behöver mer. Dessutom så är alla de andra böckerna kvar i husvagnen så jag kan inte läsa dem heller. Den enda boken jag har här hemma är Fenixorden, med andra ord, Order of the Phoenix på svenska och det räcker inte på långa vägar för att stilla mitt behov.

DET ÄR ÖVER! VAD SKA JAG GÖRA? JAG KLARAR INTE DET HÄR! JAG HAR ÅNGEST! JAG VILL INTE SLUTA, JAG VILL ATT DET SKA FORTSÄTTA FÖR EVIGT.

Jag vill kunna läsa om Harry, Ron, Hermione, Draco, Neville, Luna, Ginny, McGonagall, Snape, Dumbledore, Sirius, Remus, James, Lily, Fred & George, Mr & Mrs Weasley, Moody, Kreather, Dobby och till och med Voldemort, för all framtid. Vill kunna ha någonting att se fram emot. Något nytt. Alltid lika spännande.

Men jag får nog inse fakta, att det jag har kvar, is a memory of something that has been, och en förhoppning att livet kan fortsätta. Utan Harry vid min sida.