Avskrivning (ångestdrabble)

Ibland vill jag bara lägga mig under täcket och kura ihop mig till en boll och sedan ligga där tills det onda har gått över. Tills klumpen är borta, paniken dämpats, andningen blivit normal, och tankarna än en gång kan vandra fritt utan att det enda de tänker på är det för tillfället onda (mat, min självkänsla, jobbet, skolan, utseende... saker som är fel, som jag gjort fel, som blivit fel, som inte är som de ska vara.)

Jag vill försvinna, men samtidigt vill jag att ni ska lägga märke till mig. Jag vill att ni ska komma fram och fråga varför jag gömmer mig.
Men vem ser någon som inte syns? Vem ser någon som inte visar något? Hur ska någon kunna ana något när jag försöker leka vanlig? Det är väl klart att ingen frågar om ångesten. Det är väl klart att ingen ser. Bara för att jag verkar normal, betyder inte det att allt känns som det ska.
Jag skulle vilja ha ett livs levande samvete som visste precis hur jag tänkte och mådde och som kunde trösta även om jag själv inte vet att jag behöver det.
Jag skulle hata detta samvete, för att det berättade för mig vad jag kan och inte kan göra, men det skulle också stötta mig när jag behövde stöttning.

Jag har egentligen redan ett samvete, hon heter Berit, hon kallas mamma. Mami är den enda som kan få mig att känna mig liten och dålig, hon är den enda vars åsikt verkligen betyder något. Om någon annan säger att jag är fin, så betyder det inte ens hälften än om mamma säger det. Om mamma säger att jag har köpt en fin klänning, eller har satt upp håret fint, så kan jag leva på det länge. Samtidigt finns det ingens ord som sårar lika mycket, det finns inga blickar som borrar sig lika djupt. Det finns en anledning till att jag inte möter mammas blick vid matbordet längre när jag tar mig mer mat. Besvikelsen och förmaningen i hennes ögon gör ont, men så länge jag inte möter dem säger hon inget. Men jag ser de där ögonen inom mig ibland, även när hon inte är med. Det finns ingen jag älskar mer än mamma, ingen som betyder lika mycket. Det känns som om jag fått henne att utstå som en hemsk och dömande person, vilket inte alls är sant. Hon är en underbar person, och jag skulle inte byta mamma för allt underbart i hela världen. Men det är henne jag söker min bekräftelse ifrån, det är där mitt samvete finns.

Ni kanske lade märke till vilket ord som var det första i parantesen? Det är det som ångesten oftast kretsar runt, i någon form. Oftast i kombination med mitt utseende och min låga träningshalt.
Igår var en hemsk dag, idag likaså. Och jag har inget att sätta upp emot det. Igår fanns det ingen som jag kände att jag ville berätta det för, för jag ville att de skulle fråga mig. Det var massor av människor här, knappt ingen jag kände, och därför var jag ensammare än jag är idag, när ensamheten är vald. Det är jag och prinsessan Olga som är hemma. Bara vi. Och även om idag också är dålig, så är det bättre än igår. Ångesten är annorlunda, den är inte rastlös.

För mycket av det goda ger i slutändan en motsatt effekt. För mycket gör att det goda plötsligt försvinner, och istället ersätts av en bitter eftersmak.