Det här är mitt sätt att säga hej då.

Vissa betyder mer än andra
Andra betyder allt

När jag var 13 år blev jag medveten om att folk kunde dö.
Det låter jättekonstigt, men det var inte förrän då som jag insåg att livet inte fortsätter för evigt. Jag är inte SÅ naiv att jag inte förstått det innan, men det var först då som jag blev medveten om innebörden av det eftersom farfar fick sin fjärde hjärtinfarkt, och han kommer aldrig att bli bra igen. Jag blev plötsligt medveten om hur värdefulla farmor, farfar, mormor och morfar är. Att de inte kommer att finnas för all framtid, bara för att de gjort det hittills, och att jag var tvungen att börja uppskatta dem innan det var för sent.
Jag älskade farmor och farfar mer än någonting annat, men jag hade inte världens bästa kontakt med min morfar och mormor eftersom de bor längre bort och är inte lika lätta att lära känna och jag tyckte till och med ibland att det var jobbigt att träffa dem. Men från och med 2003 började jag uppskatta varje liten minut med mina mor- och farföräldrar på ett helt annat sätt, och därför har jag nu kommit mycket närmare mormor och morfar, och älskar dem hur mycket som helst. Mormor och morfar var personer som hellre tog i hand när man hälsade än gav en kram, vilket gjorde att det alltid fanns ett avstånd mellan oss och man kom aldrig riktigt nära. Så var det när jag var mindre, men jag tror att de också har insett att livet är kort. Någon gång på vägen blev de där handskakningarna med morfar ett mellanting mellan en handskakning och en kram, och på slutet var det en riktig bamsekram, som om vi aldrig skulle ses igen. Inget knussel, inget jobbigt. Bara en ordentlig kram. Jag vet inte vem som började ta initiativet, men jag tror att det var syster. Jag tror att det var hon som istället för att greppa den där handen sträckte ut armarna i en omfamning. Jag tackar henne för det.
När jag var tretton år funderade jag ett par gånger över hur jag skulle ha reagerat om morfar dog, och kom fram till att jag knappt skulle ha reagerat alls. Jag skulle ha blivit ledsen så klart, men sedan hade det inte varit så mycket mer med det. Han var ju självklart min morfar, men tänk er att ha en morfar du träffar högst två gånger per år, sommar och jul, och sedan jämför det med en farmor och farfar som finns en mil bort. Det var inte så svårt att inse vem jag skulle sakna mest.
Nu är det helt annorlunda. För när han nu somnade in fem år senare, vilket är en befrielse efter de sista år som han haft, så känns det istället hemskt. En sommar utan våfflor hos morfar, är ingen riktig sommar. Så enkelt är det. Och en värld utan morfar känns inte som en hel värld.
Jag har försökt hitta minnen från min morfar innan han blev sjuk. Självklart har jag inga från innan han fick cancer, eftersom då var jag tre, men minnen från innan han började bli dålig. När han fortfarande var tjocka morfar. När han fortfarande var morfar som han är på bilden.
Jag kom fram till att jag inte har några. Faktiskt inga alls.
Jag har underbara minnen, minnen som jag kommer bevara för alltid, men alla är från någon gång efter 2003. Innan dess finns det knappt ens fragment av minnen. Jag minns inte sista gången han var hemma hos oss. Jag har inga minnen ifrån honom någon annanstans än hemma hos honom. Jag sörjer självklart det, men tänker istället på alla de underbara minnen som jag faktiskt har. Morfar på verandan bakom våffelgärnet, morfar på Fordonsmuseet där han målande berättar om alla bilar och motorcyklar, morfar i köket bjudandes på godis.
Morfar som han var.
Men jag minns också den morfar som aldrig berättade att han mådde dåligt, den morfar som jag har fått min envishet ifrån (något som kommer från båda sidorna), min känsla att aldrig visa mig svag. Den morfar som jag älskade, och alltid kommer att älska i hjärtat.
Min morfar.
Min underbara morfar Kurt.

Hej då morfar. Jag älskar dig för alltid<3