Begravning

Igår var det begravning efter morfar.
En stillsam tillställning med cirka 200 personer. Inte så farligt...
Jodå, det var jobbigt, det var hemskt, det var skönt, det var mysigt, det var vackert, det var mycket på samma gång.
Jag ångrar inte nu i efterhand att jag åkte.
Kyrkan var smitfull och vi satt längst fram. Jag tyckte inte om prästen så mycket alls faktiskt, men morfar hade tydligen tyckt om henne och de hade stått varandra nära så då får det va kände jag. Det var en rätt så fin begravning ändå, och gravsättningen skedde med enbart familjen närvarande, vilket var skönt. Innan gudstjänsten började skakade jag hand med säkerligen femtio personer som jag ALDRIG sett förut, eller ens hört talas om, och då var det skönt att det bara var Gertrud, barn, barnbarn, Viktor, mormor och Britt-Inger som var med när kistan sänktes ner.

Jag grät inte förrän vid avskedet, då kom tårarna.
Äntligen kom tårarna.
Och sedan rann de resten av gudtjänsten och tills när kistan sänktes ner i graven och jag stod på kanten och sa hejdå. Det kändes underbart att gråta, för även om klumpen som har bott i min hals i fyra veckor växte sig större, så blev den samtidigt mindre.
Så jag grät, och grät och grät, och tittade mig omkring omkring och såg att alla andra också grät och grät och grät.
Det var hemskt, men samtidigt skönt.
Begravningar är hemska.
Efter begravningen sa syster att "Åh den grät, och den grät också! Och han grät med! Det trodde jag inte." Och jag kände bara att vadå då? Det är ju deras farfar som ligger där/deras pappa/min morfar, varför skulle inte de gråta? Jag gråter inte i vanliga fall. Men nu grät jag.
Och de grät också.
Tårar facinerar mig. De som kan gråta på beställning, de som gråter av lycka, och de som aldrig gråter, alla gråter på en begravning. Men något som facinerade mig mer, var att alla sjöng. Jag satt bredvid två av mina kusiner som i vanliga fall knappt öppnar psalmboken, men som nu sjöng med.
De sjöng för morfar.
De sjöng för världens mest osjälviske människa. För världens envisaste. För världens generösaste. För världens sparsammaste.
Vi sjöng en sista gång för Kurt.