Min Håkanhistoria

Efter att ha stått i regn och rusk och trängts med alla andra som också ville se Håkan från klockan 20 över elva på morgonen (han skulle dyka upp klockan 8) så var jag mycket mycket pepp när han till slut kom in på scen! Åh vilken lycka. Min första riktiga konsert och jag stod nästan längst fram och allt var underbart.
Då kände jag hur någonting vasst hade sönder min sko.
En glasskärva.
Men foten verkade okej så jag trodde att den hade gått förbi, så jag stod kvar och hoppade och skrek och sjöng och var lycklig i hela kroppen. Sedan efter några minuter sträckte jag ner handen.
Fingrarna var fulla med blod.
Oj.
Men jag kunde inte gå då! Det hade ju precis börjat! Jag ville inte gå därifrån.
Så jag stod med blödande fot (och fötterna blöder inte lite!) i cirka en timme innan tjejerna framför och bakom mig (som jag hade stått och pratat med tidigare under kvällen) såg till att jag fick komma över stängslet. Då kollapsade jag nästan och fick någon form av panik och började storgråta.
Jag kördes i taxi till KS där jag fick ligga helt själv eftersom Joss, Astrid och Sophie fortfarande var kvar på konserten och jag inte kände någon annan i Stockholm (fast mor och far försökte desperat leta fram någon som kunde vara där med mig, allt från folk jag knappt aldrig träffat till Kookies pappa). Till slut kom Joss pappa dit och satt med mig, och Kookie ringde säkert fyra gånger och pratade, så det var okej.
Jag bara låg och skrattade åt det absurda i hela situationen.
Det visade sig att jag hade två djupa skärsår under foten, varav det ena var rätt stort så det fick sys. Tre stygn.
Så det är min första konsert i korthet. Största delen av den tillbringades bakom scen (haha, vad koolt det låter) och på akuten. Trevligt.
Men den delen av konserten som jag faktiskt såg, var magisk.