Ord

Ord är vackert. Det vackraste jag vet. Det vackraste ordet jag just nu kan komma på är sammansätta, jag vet inte varför, det bara är så. Ordet kom till mig, så brukar det vara. När jag ska skriva en novell brukar allting börja med en mening, oftast den första. Det är därför som det ska bli intressant med Projektarbetet, för där kommer jag börja i andra änden, först story och personer, och sedan novellen. Annars brukar karaktärerna komma till mig i skrivande stund. Jag skriver, och så tittar jag på pappret, och märker att någon annan har bestämt vad som ska stå. jag kommer själv inte ihåg att det var så jag tänkte. För jag tänker inte.
Bloggen är annorlunda, där är det jag som bestämmer allt, jag skriver helt och totalt, och vet vad som står.
Oftast i alla fall.
Ibland kan det dock övergå till något annat, orden flyter på på ett annat sätt. Det är då jag känner att jag hittat rätt.

Ord som sammansätts till ett sammanhang kan enkelt jämföras med kärlek.
Ibland är det svårt, det blir inte rätt, man klarar inte ritkgit att komma ända fram. Man vill så gärna, man vill för mycket, och istället för att lyckas blir allting bara fel för det tvingas fram. Man blir missnöjd, man blir ledsen och försöker igen och igen tills man helt enkelt ger upp.
Jag kommer aldrig hitta kärleken, jag kommer aldrig kunna skriva vackert. Men ingenting som ska bli bra kan tvingas fram, jag har skrivit berättelser och noveller sedan jag lärde mig skriva, så jag om någon borde veta detta, men efter att ingenting har blivit bra de senaste månaderna så börjar man tvivla. Det bästa jag någonsin skrivit skrev jag på 15 minuter , en kväll när jag var tretton år gammal. Det är fortfarande den novellen som jag utan tvekan är mest nöjd med. Den bara dök upp en kväll, och för att inte glömma bort den skrev jag ner den direkt.
jag har lyckats fånga någonting i den, jag har hittat en känsla, och jag snuddar på någonting bättre. Poesi.
Det inte sant att man inte kan lära sig skriva vackert, eller att man aldrig kommer hitta kärleken. Det enda man behöver är att hitta sig själv, sin egen röst, sitt eget sätt att skriva. Man måste bara sluta leta, för det är då den vågar sig fram, när man nästan gett upp. Det är då man kan hitta totalt och helt rätt, och man ryser i hela kroppen.
För att det som står på pappret, måste vara någon annan som har skrivit. Det är underbart.