Träumen

Tänk om allting kunde arta sig till att bli precis som jag vill.
Jag pratar jul nu.
Jag hade världens konstigaste dröm inatt, eller jag hade två helknasiga drömmar. Och i vanliga fall kommer jag aldrig ihåg det jag drömmer, men inatt måste jag haft feber.

Den ena (som inte har någonting med jul att göra) handlade om att jag skulle gifta mig (det är andra gången den här veckan...) Och jag skulle gifta mig Nu. Det var tydligen jättebråttom av någon anledning, och om jag inte minns fel var anledningen att min blivande maka (Carro förövrigt) skulle ut på en expedition där hon skulle bli levande begravd. Hon skulle nämligen bli nedsänkt i marken och där observera hur lång tid hon skulle klara det innan hon dog (eh?)
Så vi var tvugna att gifta oss snabbt som sagt.
Och hela drömmen utspelade sig under själva bröllopsdagen. Jag skulle ha på mig en vit vacker brudklänning från början, men mor tyckte inte att det passade sig alls, så istället skulle jag ha orangeprickig kostym, eftersom Carro skulle ha klänning. Varför den är orangeprickig får ni väl fråga mor, även om hon nog inte har den blekaste hon heller. Det var verkligen kalabalik under hela drömmen och det slutade med att jag stod ensam i en liten garderob och skrev mina bröllopslöften, eller vad det nu heter. Problemet var väl bara att jag inte kunde komma på en enda anledning till att vi skulle gifta oss. Bra liksom.


Den andra drömmen handlade om jul, och var väldigt mycket mer allvarlig. Det var nog inte en jul jag upplevt men den var liksom en bit tillbaka i tiden. Jag var kanske nio år gammal och vi var hemma hos mormor och firade jul. Alla kusiner, alla morbröder, alla släktingar var där.
Men inte morfar.
Han ska inte vara där heller, mormor och morfar gick isär innan jag föddes, men han saknades. Jag saknade honom. Det kändes som han borde vara där. Alla andra satt och öppnade paket och hade det jättetrevligt och pratade och skrattade och det verkade som om det bara var jag som märkte att morfar INTE var där.
Än en gång, han skulle inte vara där, vilket betyder att alla andra betedde sig som de skulle.

Sedan när jag vaknade (klockan var väl halv fem tror jag) kändes det jättejobbigt, för jag trodde verkligen att morfar var död nu. Det kändes verkligen så, och det värsta av allt var att det kändes som om han hade varit död länge. Och det tog verkligen lång tid innan jag insåg att han inte var död, att det bara hade varit en dröm.

Jag inser inte hur mycket jag faktiskt tänker på morfar, och hur självklart det ändå känns att han finns. Men det är ju inte självklart, det har inte varit självklart så länge jag kan minnas, men det är först nu som man faktiskt börjar inse att han har inte mycket tid kvar, han lever redan på övertid.

Och det som jag känner är absolut värst är att jag har ingen aning om hur jag kommer reagera när det väl händer. Kommer jag reagera alls?
Rent kroppsligt finns morfar bara två gånger om året, sommarlovet och julen. Resten av tiden skulle han kunna vara död, utan att det gjorde någon skillnad, jag skulle inte behöva veta om det för jag lever i en annan del av Sverige.
En del där det inte finns en morfar.